Den 8 november är det arkivens dag. Mitt bidrag i år, är ett sorgligt fynd jag gjort i kyrkoarkiven.

Det var inte bättre 1781, heller…

I slutet av september 1781 när asplöven hängde som guldpengar i skogsbrynet, föddes Simon Petrus. Föräldrarna hade kanske valt det bibliska namnet för att de väntat så länge på ett litet barn,  7 hela år. Men knappt hade gossen börjat skrika förrän hans mamma överröstade den lille skrikhalsen. Hon krystade fram ytterligare en liten pojke. De hade de inte räknat med och hade inte heller  förberett ett namn som var lika bibliskt vackert. Men Carl Anders var också ett bra namn. Lyckan var fullkomlig de hade fått två söner, även om de små just var väldigt små.

De lindades och lades vid sin mamma Catharinas bröst för att få den första livgivande slurken mjölk. Catharina var helt slut men lycklig. Den 3 oktober förättas dop av gossarna.

Catharinas panna är het av feber. Kvinnorna i hushållet får bära runt på de små pojkarna för att Catharina ska få vila. Men det blir inte bättre. Och gråten från de hungriga barnen skär genom huset. Catharina har ingen mjölk att ge dem. Man hämtar komjölk och blandar med vatten och lite honung. Den droppas i de små giriga munnarna. Men nu vet man inte längre om det är hunger eller magont som tvillingarna gråter för. Eller är det för att de inte kan vara nära sin mamma?

Man skickar bud i socknen: Finns här ingen kvinna som kan amma de små?

Samtidigt blir Catharina allt sämre. Hon yrar. Prästen kommer och ber för henne och hennes små.

Familjens kvinnor vakar och turas om att vyssja. De vandrar sakta runt. De har ingen ro att sitta ner, modern Beatha och systern Anna Lisa.

Så försvinner livet sakta ur Catharina. Det är inget ovanligt att kvinnor dör, att föda barn är det mest riskfulla en kvinna kan göra 1781 och Catharina drog en nitlott den 13:e dagen efter födelsen. Hennes make står handfallen. Vad ska han göra nu. Med två små, mycket små och hungriga söner. Det här är inte hans värld. Det är kvinnornas. Beatha och Catharina fortsätter att bära, vagga, vyssja och värma de små.

Männen begraver Catharina. Kvinnorna ordnar gravöl medan de små gråter allt tystare. Fem dagar senare,  den 15 oktober hörs bara ett barn som gråter. Carl Anders har tystnat. Men snart hörs Anna Lisas stillsamma gråt där hon sitter med sin bleka tysta systerson i famnen.

— Men Simon Petrus, den förstfödde ska väl klara sig, frågar barnafadern, tillika organisten i församlingen, sin svärmor. Han får inget svar.

13 dagar senare är även Simon Petrus tyst och stilla, det bibliska namnet till trots. Den 28 oktober har Catharina och hennes små återförenats i graven. Det är helt tyst i gården, det enda som hörs ute är asplöven som faller grå till marken.

Året efter, 1782, har organisten flyttat och gift om sig. 1783 föder hans nya unga hustru honom en dotter.

(Catharina var min farmors mormors mormors syster)

Bilden: oljemålning av Anna Nordgren