Alla inlägg av Kerstin Melin

2017, året då vi även gjorde en textilhistorisk resa

Året 2017 var ett väldigt speciellt år för mig. Just för att det inte var 2017 hela tiden utan vi gjorde ständiga tidsresor mellan 1800-talet och nutid. Och av en händelse, avslutade jag året med att besöka Norrköping vid sekelskiftet 1899/1900.

 

Ja visst är det i fantasin vi reser, men när man klär sig i tidstypiska kläder är det lättare att kliva in i en annan roll och en annan tid. Ibland har jag tagit på mig tre stärkta underkjolar och glidit in i 1840-talet för att sedan ta på mig jeansen och en tröja och vara tillbaka i nutiden.
Min första klänning, sydd av ett IKEA-lakan

Det skulle bara blivit EN klänning…

Mitt nyväckta intresse för att sy historiska kläder började ju med att skapa EN klänning i 1840-talsstil för att kunna ta några foton. Med den följde snörliv, stärkta underkjolar, sjal och hatt. Men under årets gång växte garderoben, vi var ju tvungna att uppträda i sådana kläder i flera dagar. Och där någonstans började fantasin ta fart och glädjen över att skapa vackra klänningar ta över. Så idag består min 1840/50-talsgarderob av 7 klänningar med ”tillbehör”.

Flera tyger väntar. Bland andra finns siden till en balklänning och ett enkelt tyg till en utvandrarklänning!
Istället för att lockas att handla vanliga kläder tillbringar jag mer tid i textil- eller secondhandaffärer där gardiner, dukar eller stuvar i mina ögon förvandlas till nya fantastiska  klänningar med detaljer och mönster jag inte prövat tidigare.

 

Igår kom dock en ny främmande fågel in i min 1850-talsgarderob.

 

Något av det roligaste vi upptäckt under året är hur mycket lättare det är att få kontakt, när man klär sig annorlunda och sticker ut lite från normen. Men det räcker inte, man måste även trivas och se glad ut i sina kläder, ta steget ur komfortzonen och våga vara lite crazy. Det var på en av våra historiska promenader vi träffade Maj Wechselmann och sedan halkade in som statister i filmen om Moa Martinsson. Men där gick det ju inte an att se ut som ”Tant Brun”, så det blev till att sy en ny outfit för den välbeställda borgarklassens nyårsfirande 1899.
Norrköping 31 december 2017 (1899)

Nyårsafton i Norrköping

Igår på nyårsafton var det tredje gången i år som jag reste till Norrköping. Det var lite speciellt att få vara i  Norrköping på årets sista dag och spela med i en filmsekvens om textilhistoria från 1899. Då hade Augustas familj sedan länge lämnat Norrköping, men på 1850-talet var det runt strömmen som både Augustas svåger, klädesfabrikör Gustaf Lejdenfrost,  hennes släktingar familjen Schubert och andra vänner bedrev sin textila verksamhet.

 

”Va fina ni är!”

Och visst är det roligt när folk på gatan kommer fram och säger: ”Va fina ni är!” Då blir jag jätteglad och ler ännu mer åt folk vi möter.
Så kanske bidrar vi till att sprida lite glädje i den mörka regniga januarinatten. Ett Gott Nytt År önskar jag er. Hoppas vi ses under någon av våra historiska resor, för resa kommer vi fortsätta med!

 

Den ”udda fågeln”, sekelskifteskjolen, capen och hatten som jag sydde för statistrollen.

Ett ljus i mörkret – på vinterns mörkaste dag

Det var den där dagen i oktober, när regnet hängde i luften och vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och promenera i Thiergarten. Vi hade ju faktiskt paraplyer. Och det blir så vackra foton när de vackra lövträdsalléerna och dammarna sveps in i grått dis.

 

Vi kom inte så mycket längre den dagen än just Thiergarten, just för att den parken är så vacker. Och det är så rogivande att vandra runt bland alla träd och buskar som just håller på att anta höstfärger.

 

Sara i Thiergarten

 

I västra delen av parken hade vi irrat runt och hamnat lite utanför parken. Vi upptäckte att lite udda och inte helt pålitliga personer verkade göra upp affärer av ett eller annat slag. Inte ens på 1840-talet hade två kvinnor utsatt sig för att vandra i sådana skumma trakter. Men precis när vi kom tillbaka in på de mer underhållna parkvägarna, började det regna.

 

Precis som i C S Lewis bok Min morbror Trollkarlen, stod vi plötsligt där i regnet framför en gammal gatlykta, och en till, och ännu en. Ja hela parkvägen var kantad av gamla gatlyktor i alla möjliga storlekar och modeller.  Vi hade hittat Berlins gatlyktsmuseum, Gaslaternen-Freilichtmuseum Berlin som jag skrev om i min blogg i augusti.

 

På rad i regndiset stod 1800-talets pampiga gaslyktor som lyst upp Dresden, Prag och andra europeiska städer.   Men det var samtidigt en sorglig syn. De flesta lyktorna var trasiga eller nerklottrade. Glaset var borta, delar av lamporna borta. I några lyktor hade fåglar byggt bo. Dessa en gång så ståtliga lyktor som lyst upp Europas storstäder under 1800-talets glansepok verkade nu glömda och förfallet var sorgligt att se.
 Jag skulle vilja göra en Disney-julfilm om dem. Lyktorna som hade hängande trasiga lamphållare eller var fyllda med gräsbon av någon fågel, eller med sönderslaget glas plötsligt genom ett magiskt trollslag får sin forna glans tillbaka och hur alla gasljusen tänds ett efter ett i den långa raden.
I filmen skulle vi fått resa med häst och vagn tillbaka till de vintermörka gatorna när lyktorna tändes. Hur glada alla människor blev när de kunde röra sig ute utan att vara oroliga för skumma typer, sådana där som vi mötte i västra Thiergarten.  Ja hela Thiergarten skulle i filmen lysas upp, ackompanjerat av sån där typisk Disneystråkorkester.

 

Men nej, inget sånt händer, annat än i Disneys värld.

 

Vi fick leta upp en taxi i det nu ymniga regnet för att ta oss hem till vårt trista moderna hotell.

 

Men så häromdagen skrev Abendblatt att planer finns för att flytta lyktorna till tekniska museet. Min Disneyfilm blir nu en helt annan. Lyktorna blir visserligen reparerade men glansdagarna i parken är över, de ståtliga lyktorna kommer aldrig mer få sträcka sina armar mot himlen i Thiergarten.

 

Men kanske finns det ännu hopp, det brukar ju alltid finnas en god fe som ordnar till allting. Det vore väl en fin julsaga, där alla lyktorna får lysa upp julnatten I Thiergarten!

 

Idag på vintersolståndet går vi i alla fall mot ljusare tider.

 

Med en önskan om att ni alla får en jul med mycket ljus!

 

Sista breven från mamma

Jag sitter och skriver av originalbreven mellan Augusta och hennes mamma. De sista breven. Augusta orkar bara skriva några rader, sedan fyller maken Adolf på med beskrivningar av Augustas sista dagar.

Detta tidningsurklipp skickade Augustas mamma till henne redan 1853.

I början av juli 1855 är Augusta så sjuk av sin Tuberkulos att hon och maken Adolf beslutar sig för att åka till Varberg. Kanske hade de redan tidigare bestämt det, badsäsongens bokningar gjordes nog redan på vårkanten. Men det måste varit ett svårt beslut, att när hon var så sjuk, faktiskt lämna sin mamma och sin ettåriga lilla dotter på Loddby. Förmodligen med vetskapen om att hon aldrig skulle återse dem. I brevväxlingen med sin mamma berättar hon om den mödosamma resan, först med häst och vagn till Söderköping och sedan med ångbåt på Göta Kanal till Göteborg. Till en början var det otroligt hett, därefter började det regna. I Göteborg gick ingen ångbåt vidare till Varberg utan de fick hyra en vagn med sufflett. Och det fortsatte bara att regna hela resan. Augusta var så medtagen av resan, speciellt med den skumpande hästskjutsen de sista dagarna.

Augusta:

 Warberg d: 6 juli 1855

Älskade Madi!

Af dessa få rader vet Madi att jag är vid lif, men jag är så svag och klen att jag omöjligen kan skrifva mer än några få ord. Adolf min välsignade öfverträffliga make har lofvat med några penndrag säga vår kära gamla Madi hur och när vi kommo hit. Adieu gamla välsignade gumma.

Din tillgifna dotter Augusta.

Mamma Anna (Madi):

Loddby d: 11 juli 1855

Mitt Innerligt Älskade Barn
I en ständig oro lefver jag här, då jag ej vet huru det är med dig min lilla stackars martyr. Gud gifve att du funne dig nogot bättre och att det fanns nogonting som kunde smaka dig och styrka dina flyende krafter.

Augusta:

Warberg d: 23 juli 1855

Älskade Madi!

Gud välsigne den doctor Strömqvist! Ty han har räddat mig.

Hälsa Anna och Gerda. Gud bevare barnet. Adieu älskade Madiadi!
Din lydiga dotter Augusta

Tyvärr blev det inte så. Doktor Strömqvist var nog en bra doktor. Han ordinerade stärkande bouillon, men Tuberkulosen kunde inte ens han råda bot för. I brevet beskriver Adolf vidare hur Augusta fått krampanfall och hur doktorn snabbt var på plats för att ordinera frottering av kroppen med kamferliniment.

”Men just under det vi hållo på att äta, mama, så stelnar hon plötsligt och förlorar i ett ögonblick allt medvetande. Knifven släpptes i golvet, gaffeln förblef hårdt quar i handen, hufvudet drogs bakut och  en stel kramp höll under ett par minuter kroppen orörlig. Omedelbart derefter armar och ben skakade af våldsamma konvulsiva ryckningar.”

28 juli avled Augusta och vi vet ännu inte om det var av själva Tuberkulosen eller om kramperna orsakades av en tidigare felaktig behandling av sin doktor i Stockholm. De brev som beskriver dessa misstankar är försvunna, men de nämns i efterkommande brev.

Och sorgligt nog fick inte mamma Anna beskedet förrän flera dagar senare. Så när Augusta redan varit död i tre dagar skriver hon ovetandes till Adolf.

Loddby 31 juli 1855

Min älskade Adolf!

… Skulle hon komma sig, är det säkert nödvändigt att akta henne för kall luft, bäst att i sitt fönster inandas sjöluften. Det är visst nyttigt att hvarje afton tvätta henne med ljumt rött vin.Finns ingen möjlighet att åt henne få något verksamt motgift. Med fasa motser jag nästa post. Gud hjälp oss bära så mycken sorg. Lefver den älskade varelsen så gif henne från mig en puss och min välsignelse!

 

Augusta ligger begravd på Östra kyrkogården i Varberg. Där ligger även doktor Strömqvist!

 

 

Allt strålar samman i Norrköping

Ibland talar man om kantarellögon, att sedan man fått upp ögonen och sett en kantarell, plötsligt ser en hel mängd. Vi har stött på många kantareller senaste tiden!

 

Sara och jag har tidigare skrivit om Augustas svåger och välgörare, Gustaf Lejdenfrost. Han var textilfabrikör i Norrköping under ett par årtionden i mitten på 1800-talet. Det finns inte mycket skrivet om honom och hans verksamhet. I Statistik öfver Sverige, grundad på offentliga handlingar från 1842, finns Gustaf nämnd.

 

”Klädestillverkningen bedrefs 1842 vid 124 fabriker med 698 väfstolar och 4,009 arbetare, till ett värde av 4,482,948 R:dr. Norrköping fortfar att vara Rikets förnämsta stad för denna slags tillverkning: der har vid 83 fabriker med 463 väfstolar och 2,681 arbetare blifvit tillverkade 501,634 alnar kläde och 49,632 aln. andre sfega ylleväfnader, uppskattade till 3,392,036 Rrdr. Bolaget Söderberg och Arosenius, J. J. Schubert, Chr. Lenning, C J. Bergvall och G. Lejdenfrost äro de betydligaste.”

Sedan verkar Gustaf Lejdenfrost ha lämnat själva industrin och istället ägnat sig åt ullimport. I ovanstående lilla text återfinner vi ytterligare ett bekant namn. Johan Jacob Schubert var gift med Augustas kusin. Men detta var inga nyheter för oss.

 

I veckan som gick hade vi kontakt med en släkting i samband med vår mammas bortgång. Hon berättar då att hon också kommer från en textilfabrikörssläkt i Norrköping, inte alls släkt med Augusta, men plötsligt verkar alla ha kopplingar till Norrköpings textila historia.

 

Och förra fredagen tog Sara och jag en tur i våra ylleklänningar på Djurgården för att se Blockhusudden och Rosendal. Det blev en mindre Augustautflykt, sådana som vi nu kommer att ägna oss åt framöver. Dels är det väldigt roligt att tala med folk vi möter och dels är det bra att få tillbaka känslan av att vandra i långa kjolar, för att komma i rätt stämning när vi nu skriver på våra berättelser. I eftermiddagssolen stannade en liten dam framför oss och frågade: Finns det fler av er?

Efter lite klargörande om vilka vi var och vem hon var, visade det sig att hon, Maj Wechselmann, spelar in en film om Moa Martinssons liv och behöver statister till…   …ja precis, scener i Norrköping där Moa Martinsson levde och arbetade i textilindustrin.

Norrköping har numera blivit vårt kantarellställe. Textilhistoria har blivit mycket intressantare när vi får ta del av  historierna om människorna i textiltillverkningen under 1800-talet, både de som ägde och drev industrierna och de många människorna som arbetade där.

Och de yllekläninngarna vi syr och bär får också en annan mening än att bara vara tidstypiska.

 

 

 

 

 

 

 

Vi gjorde en utflykt till systrarna Pagels – ljus och mörker i 1800-talets mitt

Det skymde sakta över Torekällberget när Sara och jag vandrade uppför backen mot det lilla torget. Regnnmolnen tyngde hela himlen och sakta började duggregnet och fukten smyga sig in i kjolens veck. Vi var ikväll inbjudna till systrarna Pagels i deras vackra 1700-talsgård.

Uppför den lilla trappan gick vi med ett tag om kjolarna, så de inte skulle bli för blöta och så klev vi in i förstugan, där inget ljus var tänt. Men i köket och kammaren brann ljus och värmen från eldstaden i köket kändes riktigt välkomnande. Så trivsamt att få komma på besök så här på kvällen där en av systrarna just skulle tillaga grönsakssoppa med klimp. Nu skars grönsaker i bitar och kokades till buljong i skenet av två stearinljus på köksbordet. Vi var ju på besök i mitten av 1800-talet och man slösar inte med de fina stearinljusen, speciellt inte när man har elden som lyser upp köket.

Så gick vi in i salen där vi välkomnades av de andra systrarna. På kalasbordet vid fönstret brann två ljus och lyste upp kaffebordet med kringlor och pappersblommor som systrarna själva tillverkat för sitt namnsdagskalas.

På soffan satt en av systrarna i sin fina rutiga yllekrinolin och sömmade på en svart sammetsjacka i skenet från fotogenlampan. Vi hälsade glatt och slog oss ner i salongsmöbeln. Så fint att få sitta här runt den nya fotogenlampan och tala om nutiden, alltså mitten av 1800-talet medan en av systrarna fick sitt hår behandlat med välgörande oljor inför kvällen, . Vi talade om litteratur och hur det är att vara kvinna i mitten av seklet. Så trivsamt det var att få sitta där i kretsen av systrarna.

Vi fick underhållning också, två mamseller spelade skuggteater för oss och spelade upp de hemskaste historier om ond bråd död. Om det inte hade varit så gemytligt runt fotogenlampan hade vi blivit riktigt skrämda inför hemresan i mörkret.

Så ropades från köket att soppan var klar och vi satte oss runt köksbordet. Vi serverades soppa med klimp och canapeer med oliver och ansjovis och till det, lite svagdricka. Ett utsökt kvällsmål. Runt bordet i skenet av stearinljuset diskuterade vi den nya järnvägen, om hur fort man åker och att järnvägen förmodligen inte skulle finnas kvar särskilt länge. Sara och jag kunde berätta om vår tågresa i Preussen. Där satt vi nu och njöt av det trevliga sällskapet och den goda soppan tills det började bli dags att bege sig hemåt. Vi var riktigt varma inombords av den trevliga kvällen hos systrarna Pagels. I spöregnet hördes inte frasandet av våra kjolar där vi vandrade hemåt i mörkret.