Ljusfester – var tid har sin teknik


I oktober råkade vi resa genom Berlin den vecka staden hade ljusfestival. Ett fantastiskt skådespel när Berlins alla ståtliga byggnader projicerades med ljus i alla former och färger. Det slog mig då att folk i alla tider firat genom att lysa upp mörkret, äväen om tekniken har ändrats. Även i det lilla så firar vi med ljus –  vi hänger upp ljusslingor överallt för att pryda våra mörka hus.

På Augustas tid kallades ljusfesterna illuminationer. Den 9 februari 1853 skriver hon till Adolf i Uppsala om den stora illuminationsfesten som staden anordnat för att fira att kungen, Oscar I, tillfrisknat efter sin långa svåra sjukdom. Själv kunde hon inte delta i firandet ute på gatorna, hon var för sjuk för det.

Min älskade Adolf

Det är afton, och det är den stora och märkvärdiga illuminationsaftonen till på köpet. Jag har i trenne dagar saknat min Adolf, förgäfves väntat dig vid den vanliga tiden, förgäfves längtat, förgäfves klagat, men i afton – ja, i afton gifves knappast några gränser för min saknad och mitt missmod. Jag är ensam i hela huset, fullkomligt ensam med mig sjelf, mina minnen och en mängd påtända stearinljus hvilkas klara lågor alls icke harmoniera med min sinnesstämning för tillfället. Jag har gråtit min näsduk full af barnsliga tårar som flutit af tusen stridiga orsaker, jag har anklagat min älskade Adolf för det han lemnat mig, och först nu sedan jag sansat mig något erkänner jag, att hvad den saken beträffar är jag sjelf mitt ödes smed; Jag har med harmsna blickar betraktadt det artificiela ljushaf som omger mig på alla håll, varit färdig att blåsa ut alla ljus och sätta mig i kolmörkret; ja, jag har under en hel timmes tid varit fullt ut lika elak och otålig, som lilla Malin Kock – till dess jag nyss föll på dn ljusa idéen att borttorka tårarna och skriftligen klaga min nöd för min älskade, min förståndige Adolf som – om jag bara kunde tiga – aldrig borde, få veta hur oumbärlig han är för mitt lifs lycka.

Riddarholmskyrkan, som precis fått nytt torn!

Riktigt glad vill jag väl icke erkänna att jag ännu är, men jag vet af erfarenhet att molnen nog skingras efterhand. Ack: du älskade Adolf: du kan ej ana huru många stridiga känslor som stundom tumla om i mitt hjerta, ej ana huru många strider der kämpats inom mig från den tid, då jag började kunna känna och tänka; du kan ej ana huru många, många bittra och onödiga bekymmer jag gör mig: och hur tydligt jag känner att jag aldrig, aldrig får ro, förrän i graven.

Men hvarföre tala derom: – Det veta vi ju att både glädjen och sorgen följa oss genom lifvet och växelvis äro våra gäster, fastän den sednare kanske är den trognaste vännen, den vi bäst känna och den som oftast besöker oss – och så måste det ju vara? Menniskan får ej beständigt vara lycklig, hon skulle då glömma Den som skänkte henne friden och lugnet. Stoftets barn måste ju pröfvas – säges det – för att ihågkomma den store Gifvaren i höjden.- Ack: jag ville ha min Adolf här, här hos mig – här vid mitt hjerta. Jag erfar en oro öfver att du är borta som är högst barnslig, men som icke dessmindre är oöfvervinnerlig och högst olidlig; Jag uppgör de mest förståndslösa beräkningar, anklagar ödet som icke gifvit oss lärkans vingar. Ack: om jag egde dessa små fortskaffningsmachiner, jag skulle då på ögonblicket svinga mig högt öfver den illuminerade staden och styra kosan mot Strengnäs, der din kära trogna famn och många många varma kyssar belönade mig för den kyliga färden uppe bland molnen. Du ville bli saknad af din Augusta då du reste. -Ack: min Adolf: du är det så djupt, så innerligt att om du kunde blicka ned i mitt hjerta så skulle du vara fullkomligt nöjd och säkert aldrig mera säga det jag endast älskade dig halft och ofullkomligt. Du trodde att frånvaron skulle öka min kärlek, men behöfver den vara eller kan den vara varmare ocn innerligare än den är. Frånvaron har visserligen låtit mig tydligare än förut se det mitt lif numera skulle vara en blomsterlös öken utan dig, men föröka den låga som ljus och varm strålar inom mig, det gör min älsklings närvaro vida mer än hans frånvaro. Kom således, kom snart snart och säg mig att jag är dig dyrbar, att du alltid vill älska mig och att icke Kant och Schopenhauer skola röfva från mig det dyrbaraste jag eger. Jag skulle då känna mig i stånd att hata philosophien af hela min själ, och små fiender äro icke heller att förakta. — Just nu kom familjen hem från sin färd kring staden, utfrusna och förskräckta af larm och trängsel. Åtskilligt af ståten hade misslyckats och de vackraste partierna såsom Börsen m:m: hade de ej kunna fått se. Adieu för idag min Adolf: mera en annan gång.

 

På Stockholmskällan finns en liten skrift som beskriver illuminationsfesten 9 februari 1853. Vackra små skisser visar hur byggnaderna såg ut, upplysta med levande ljus.  Något annat ljus fanns ju inte. 30 offentliga byggnader lystes upp och ägarna till privata palats och byggnader ville inte vara sämre. Vackrast av dem alla var Börsen (nuvarande Nobelmuseet) där Augusta dansat på baler. Men inget av detta kunde hon njuta av. Hon satt hemma med sina stearinljus och grät.

Börsen

”Börsen, hvars illumination var den rikaste och mest bländande af alla, var prydd med arkader framför hela byggnaden, rikt upplysta med lampor, hvilka egde sin medelpunkt i en framför hufvudingången anbragt, klart strålande tempelfasad. Öfverst syntes en större, särdeles vacker och väl utförd transparent, målad av Artisten Staaff, föreställande H.M. Konungen med manter och krona, omgifven av Svea och Nore. …Framför husets östra och vestra facader voro fortlöpande marschallkandelabrar och guirlander rikt eklärerade med öfver 4000 lampor.”

Läs hela skriften på Stockholmskällan:

Författare: Wahlbom, Johan Gust, Swederus, Georg (1796-1888), Danielsson, K. A, Skapad 1853, Utgiven av Huldbergs förlag

Print Friendly, PDF & Email
Andra inlägg inom samma ämne

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *