Efter mycket letande i olika församlingars anteckningar om in- respektive utflyttande kunde jag göra en kronologisk tabell över hur familjen Söderholm flyttade. Men mitt i allt detta gifter sig systrarna och så dör både de och pappa Johan Petter. Det hela blev lite rörigt.
Men vi tar det från början
Denna vecka ska jag inte plåga er med mer än de första 10 åren av Augustas liv.
24 juli 1827 föds Augusta på Stora Gålstads kaptensboställe. Augusta döps i Slaka kyrka, en vacker rosa kyrka, som gjord i marsipan.
Ekeby, Boxholm
1829 går pappa Johan Petter Söderholm i pension efter 40 1/2 år i krigstjänst. Ett halvår innan undertecknade han ett 9-årigt hyreskontrakt för löjtnantsbostället Ekeby i Boxholm. Varför de lämnar ett militärboställe för ett annat, har jag inte hittat information om ännu. Kanske var det en mindre gård som man kunde få hyra som pensionär. De flyttar dock inte dit förrän i september 1832. Men varför tog det så lång tid att flytta?
Gården verkar idag helt ha försvunnit, men i en skrift från 1828 ”Widegrens Östgötaskildring” beskrivs den som ”Ekeby, 1 1/4 H. f. d. Cornetts-Boställe wid nämnde Comp. och Regem. med åker till 20 T:rs årl. uts. Äng till 70 Lass Hö, godt Mulbete, Skog och något Fiske.” Jag läser i bouppteckningen efter Johan Petter Söderholm att på gården bland annat fanns 12 kor, 1 tjur, 23 får, 5 svin.
1,25 hektar alltså och bostället var knutet till Skänninge kompani vid Kungliga Östgöta Kavalleriregementet. Enligt noteringen i dödsboken ägnade sig pappa Söderholm nu helt åt jordbruket och kyrkan.
Var låg bostället i Ekeby?
Utdrag ur bouppteckningen efter Johan Petter Söderholm
I en annan skrift från 1760 hittar jag äntligen en geografisk plats för bostället: ”Ekby, Cornetts-Boställe till nyssnämnda Compagnie; ligger i Kyrko-Byn” Det betyder ju att gården låg i anknytning till den lilla vackra Ekeby kyrka, som även den är som rosa marsipan! Och hur såg en sådan här gård ut, undrar jag. I bouppteckningen kan man ana en kontur. Varje rum är specificerat med vilka möbler som finns. Blå sängkammaren, gula sängkammaren, röda förmaket, stora förmaket, förstugekammaren, drängkammaren. I mitt huvud börjar jag möblera… Blå sängkammaren med säng med omhängen och beslag av brons, toilettebord, soffa, litet bort, 6 stolar och en matta.
Visst är det fantastiskt att vi i Sverige kan ta fram sådana här uppgifter. Allt finns sparat i kyrkböcker och domstolsarkiv och ännu roligare att så mycket digitaliserats! Här sitter jag hemma vid min dator och kan resa i tiden.
Vad händer sedan?
Amalia Söderholm
1832 gifter sig Augustas syster Amalia med textilfabrikören i Norrköping, Gustaf Leijdenfrost. Hon är 24 år.
I mars 1833 flyttar Gustaf och Amalia in på Loddby.
Men sorgligt nog dör Amalia ett halvår senare i barnsbörd, inte helt ovanligt på den tiden.
Och nu verkar det som om systern Charlotta flyttar in på Loddby, trots att hon inte är gift. I mitt inlägg förra veckan, om det lilla brevet skrivet i september 1834 bodde Charlotta på Loddby. Även en faster ”enkefru Scharin” flyttar in på Loddby i novemberg 1833.
1835, 29 april, dör pappa Johan Petter Söderholm i Frieselfeber på Ekeby 59 år gammal. Han efterlämnar hustrun Anna, sonen August 18 år, dottern Charlotta 28 år och dottern Augusta 7 år.
Charlotta Söderholm
I augusti gifter sig Charlotta med Gustaf Leijdenfrost som nu blir svåger för andra gången.
I november 1835 flyttar familjen, enligt kyrkböckerna, från Ekeby till Gustaf Leijdenfrost på Loddby. (Men som sagt bodde väl redan Charlotta där då) Men August kommer inte förrän 1836, han har varit volontär enligt kyrkoboken.
27 juni 1837 dör även systern Charlotta, i influensafeber.
– – –
De första 10 åren i Augustas liv präglas alltså av sjukdomar, död och flyttlass. Men sedan börjar en tid som ser så mycket ljusare ut. Familjen Hjort flyttar in på granngodset Krusenhof och med dem får Augusta nya kulturella intressen; böcker, lyrik och skrivande.
Uppdatering juli 2019
Sommaren 2018 reste Sara och jag runt i Östergötland och stannade till i Ekeby. En så vackert belägen by vid Svartån som slingrade genom landskapet. Vi gick runt på kyrkogården och letade efter Johan Petter Söderholms grav, men den är säkert borta sedan många år.
Senare på hösten blev jag uppringd av en man som hade hittat min blogg på nätet. Han kunde bekräfta att det var ”Bostället” i Ekeby där Augusta bodde. Augustas föräldrar var nämligen grannar till Jacob Berzelius fostersyster, som även hon tidigare hade bott på bostället.
I juni 2019 var Sara och jag åter i Ekeby, denna gång var kyrkan öppen och vi var med på högmässan och kyrkkaffet efteråt.
Gud vare lof at jag feck lefva tils jag hade glädjen få bref från dig mitt lilla älskade barn. Gud vare lof at du får lära och vil lära, at din goda svåger Leijdenfrost tillåter dig få vara hos din goda rara och älskade syster Charlott som så moderligen omfamnar dig som lär dig älska gud – samt undervisar dig i läsa o skrifva och andra nyttiga sysslor.
Gud låte dig aldrig bekymra din goda syster Charlott, utan alltid vara lydig och läraktig.
Jag har framfört din hälsning till Hädda, hon blef så hjertligt glad. Tackar dig så mycket för densamma och sänder dig åter vänskapens allra varmaste hälsningar. Både mamma och pappa hafva Gud i lof hälsan. August är ej rätt frisk.
Mamma hälsar sist lilla älskade barn så moderligen godt. Glädjer sig at du är beskedlig lydig och läraktig. Mamma och pappa önskar at du alltid så måtte fortfara.
Du skal framföra Pappas och Mammas hälsningar till faster, Leijdenfrost och syster Charlott. Gud välsigne och bevare dig önskar din ömt tilgifne och hulda fader.
J.P. Söderholm
Johan Petter Söderholm
Johan Petter Söderholm var 56 år när han skrev det pyttelilla brevet till sin älskade lilla 7-åriga dotter.
Augusta var då hos sin storasyster Charlotte som nyligen gift sig med textilfabrikören Gustaf Leijdenfrost. Gustaf hade nyss begravt sin tidigare fru Amalia, syster till Charlotte och Augusta. Och när brevet skrevs i september 1834, visste ingen att även Charlotte skulle dö tre år senare i barnsäng. Som om det inte var nog, skulle även pappa Johan Petter Söderholm dö samma år, i ”trisselfelber”. (Om någon vet vad det är, hör av er!)
Det jag tycker känns så varmt, är att livgrenadjärskaptenen Söderholm, en tuff soldat som levt i fält under Napoleonkrigen, bemödar sig om att skriva till sin lilla dotter och önska henne allt gott. Sen viker han ihop det lilla brevet, precis som man gjorde på den tiden. Det blir inte större än en tändsticksask. Han lackar och sätter sigill på brevet, innan det skickas iväg genom Östergötland till Loddby utanför Norrköping.
På Loddby sitter en liten sjuårig Augusta och försökte läsa sin pappas skrivstil. Kanske får hon hjälp av sin 21 år äldre syster. Och tänk, det brevet fick jag vika upp och läsa häromveckan. Det kändes precis som jag var med. Vad glad jag är att få ta del av denna skatt! Och Augusta bevarade säkert det här brevet och tog fram det ibland. Hennes pappa dog ju snart efteråt, när hon bara var 10 år.
Så alla ni fäder (och mödrar), skriv till era barn, om än bara ett brev stort som en tändsticksask!
James Pelham, ”Young Girl and her Kitten Reading by a Fireside”
När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om lille Pontus. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.
Jag har alltid tyckt att kamén var så vacker med det skulpterade ansiktet prytt med vindruvsklasar i den vridna guldramen. Men den var för stor och tung för att kunna bära den på någon finklänning. På 70-talet försökte jag ha den på ett sammetsband runt halsen, men även så var den för tung. När Sara och jag började sy klänningar i 1850-talsstil slog det mig att den skulle passa perfekt att fästa ihop spetskragar med. Och faktiskt tror jag att den är precis från Augustas tid. Stilen är den som var på modet då.
Hur faster Martina fick kamébroschen är fortfarande en gåta. I originalasken finns två små handskrivna lappar.
”Martina Svinhufvud ska hava denna brosch, Eva Nordvall” och ”Till min trofasta Martina Svinhufvud”
Originalasken
Kamébroschen
Men vem var Eva Nordvall?
Faster Martinas bror Pontus Svinhufvud gifte sig med Augustas enda dotter Gerda Nordwall. Men i den släkten finns ingen Eva. I Riksarkivet hittar jag information om en lärarinna i Nyköping som hette Eva Nordvall född 1833. Hon kom från Växjö och hade varit bankkontorsföreståndarinna i Ramnäsbruk innan hon flyttade till Nyköping och blev på 1890-talet lärarinna på Elementar för flickor. Tidsmässigt stämmer det med att Martina också bodde i Nyköping under samma tid. Hur kände de varann? Ganska väl tydligen, eftersom Eva nämner Martina som ”trofast”?
Små detaljer hjälper oss i återskapandet
Jag står i min långa klänning och fäster ihop spetskragen med kamébroschen. Så stod nog Eva Nordvall och fäste samma brosch på 1800-talet.
Det är sådana ögonblick vi försöker återskapa i vårt Augustaprojekt; att faktiskt göra sådana handgrepp som kvinnor gjorde.
Under två dagar har Sara och jag följt Augustas vänner och släktingars spår i Östergötland. Vi har sett gårdarna där ungdomarna festade, kyrkorna där man var på bröllop och till sist övervuxna kalla stenhällar på kyrkogårdar.
Lambohov
Augustas väninna Mina Testorf var 17 år när hon och Albert Schubert satt och kysstes under deras nöjesresa till Linköping.
”Wi reste Hanna Sparre, Mina Tesdorf och jag den 20 Junii till Linköping för att se Hans Majestäts mottagning på Malmen. Resan ner till Linköping var mycket treflig; Wi hade vackert väder, voro muntra till sinnes och sluppo vänta på hästar vid Gästgifvargårdarna. Om afton sedan vi anlänt till ort och ställe gingo vi på besök till Faster Scarin, som jag tror är sju gånger jämmerligare än hon förr varit, och derefter togo vi oss en sexa på Stadshuset. Sent på afton kom Erik och Albert in till oss, och då blef der ett kyssande som var mindre roligt för tredje person och som varade till tu på morgonen.Andra dagen voro vi af Albert och Erik bjudna på en magnefik middag på Stadshuset och på eftermiddagen klädde vi oss i svart siden och foro på visite till Baron Sparres på Lambohof.”
Hösten efteråt blev det bröllop på för Albert och Mina i Skönberga utanför Söderköping. Bröllopsfesten hölls på Alberts fädernegård Fullerstad där paret bosatte sig. En nybyggd herrgård i italiensk renässansstil.
Fullerstad 2017, ser annorlunda ut än 1850, men pelarna till balkongen är desamma,
Sedan börjar den sorgliga historien, som nog inte var alltför ovanlig vid den tiden. Nej Mina dog inte i barnsäng som många andra olyckssystrar, men på kyrkogården såg vi namnen på de 6 barn som inte blev mer än ett par år…
1854 föddes Jacob som dog 2 år gammal
1857 föddes Maria som dog 2 år gammal
1859 föddes Ellen som dog 2 år gammal
1862 föddes Bertha, 1863 föddes Birger, 1865 föddes Robert. Alla tre dog 1866, och de var yngre än 4 år. Förmodligen dog de av kolera i Sveriges sista stora koleraepidemi.
Att ständigt vara gravid och samtidigt begrava sina små, måste varit ett hemskt öde. Men visst, hon fick glädjas åt att 5 barn i alla fall uppnådde vuxen ålder.
Augusta är kritisk till äktenskap och att förlora sin frihet. Det beskriver hon i sin dagbok.
”Hu! Äktenskapet är ändock ett hazardspel, det man vanligen förlorar, ett lotteri, der olyckan blandar lotterna; Men oaktadt vi alla veta detta låta vi ändock narra oss att sträcka ut handen efter en lott, som oftast kommer oss att ett helt lif igenom ångra ögonblickets obetänksamhet. Men ångren är då för sen, och vi få släpa på vårt sjelfvalda öde, som galerslafven på sin boja, utan hopp att se ett slut på eländet förr än i grafven.”
Alberts och Minas grav på Skönberga kyrkogård
Kanske var det helt enkelt så att hon såg sina systrar och väninnor dö i barnsäng eller gråta över sina begravda småttingar. Hon ville kanske inte utsätta sig för risken. Men ändå gifte hon sig och fick EN dotter som överlevde, även om hon själv knappt gjorde det.
Jag tänker idag på Hans Rosling och hans bekräftande av hur mycket bättre vi har det idag. Vi behöver inte föda 11 barn för att ett par stycken ska överleva. Sjukdomar som härjade på 1800-talet kan vi vaccinera oss mot, vi har friskt vatten och bra bostäder. Det är något att glädjas åt!
Sara och jag gläds också åt att har fått möjligheten att forska i dessa 1800-talskvinnors historia. Intrycken från våra dagar här i trakten gör att Augustas historia blir så mycket verkligare. Som Sara sa idag i hotellbaren med utsikt över torget:
– Tänk att vi sitter här i Norrköping på samma ställe som Augusta! (Vi tog dock ingen sexa, utan en IPA)
För en tid sedan fick jag av en släkting ett fint litet foto på min farmor Eva. Jag uppskattar att det är taget ungefär 1902 då farmor var i 18-årsåldern.
Jag blev lite nyfiken på historien om dessa små kort och sökte på nätet. Dessa fotovisitkort vilka blev omåttligt populära under 1800-talet.
De fina små ateljéfotona, monterade på kartong, delades ut till vänner och bekanta. Under senare delen av 1800-talet kunde man även införskaffa vackra album i skinn eller sammet där visitkorten kunde sättas in i fickor.
Porträttsfotografiets utveckling
Fransmannen Louis Daguerre utvecklade på 1830-talet ett nytt sätt att skapa fotografier med hjälp av silverjodid. Denna teknik gjorde det lättare att reproducera foton. Carl Johan Berggren från Stockholm studerade tekniken hos Daguerre i Paris, reste hem till Sverige och öppnade fotoateljé. Men framför allt blev han en av Sveriges mest anlitade resande porträttfotografer på 1840-talet. Han annonserade i dagstidningar runt om i landet när han skulle besöka olika orter där man kunde anlita honom för den nya ”Daguerrotypin”.
Det skulle inte förvåna mig om Augusta besökte Berggren när han stannade till i Norrköping, nära Loddby där hon bodde. Hans annons i tidningarna var även på franska, vilket säkert uppfattades ännu mer exklusivt. Eller kanhända gick Augusta med sina vänner till hans ateljé i Stockholm på Regeringsgatan när hon var på besök i huvudstaden. Vi vet inte så noga. Några fotoporträtt av Augusta har vi tyvärr inte fått tag i.
Visitkortens användning
Visitkorten fick en praktisk användning hos de samhällsklasser som gick på visiter och kunde förses med meddelanden. Gifta kvinnor fick dock inte lämna visitkort till män! (Vilken orättvisa!)
Ett kodspråk med förkortningar fanns för olika typer av meddelanden. Än idag känner man igen förkortningar såsom r. s. v. p.: (réponse s’il vous plait), = o. s. a. (om svar anhålles)
Man skulle kunna likna koderna vid dagens sms-språk.
I takt med att tekniken utvecklades blev det också billigare att låta dig fotograferas. Nu blev visitkorten populära hos en bredare allmänhet. Hur många har idag inte sådana här åldrade sepiafärgade foton av gamla släktingar i någon låda. Foton på finklädda allvarliga män och kvinnor.
Okänd kvinna i krinolin
När Sara och jag har forskat i 1850-talets klädstil har denna flora av kvinnoporträtt på nätet varit till stor hjälp. Där kan man se hur klänningarna var skurna och hur puffiga ärmarna var. Det enda sorgliga är att kvinnorna ser så stela och allvarliga ut.
Så som en liten illustration gjorde jag egna ateljefoton av Sara och mig i 1800-talsstil.
Farmors porträtt
Eva Svinhufvud
Jag tror att farmor Eva, som var barnbarn till Augusta, delade ut kort till sina syskon. Hon hade fotograferat sig hos hovleverantören Jaeger på Drottninggatan. Och så 100 år senare, fick jag ett av visitkorten från hennes bror Åkes barnbarn, Catharina.
När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om lille Pontus. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.
