Samma ljud som 1847

I torsdags gjorde jag en utflykt i det vackra vårvädret. Jag har länge funderat över en specifik fråga och svaret kunde jag bara få genom att vara där på plats, på Riddarholmen.

Mitt mål var västra Riddarholmskajen. Jag har varit där många gånger, men inte sedan vi började vårt sökande i Augustas fotspår.

I mitt inlägg Det var på Riddarholmskajen resan började har jag beskrivit Ångbåtshamnen på Riddarholmen på 1800-talet, men idag ville jag känna in platsen i nutid och lyssna på ljuden från staden.

Augustas dagbok börjar så här:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag , som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde.

Och min fråga var, hur visste hon att klockan var ”tu”? Vilken kyrkklocka slog två så att det hördes i sorlet bland resenärer, bärare, barn och vagnsgnissel? Riddarholmskyrkans klocka var det inte, för tornet hade brunnit och man höll nu som bäst på att bygga ett nytt. Var det Storkyrkan eller Tyska kyrkan?

Kvart i två satte jag mig på trappavsatsen mot Riddarfjärden med en tunnbrödrulle och en dricka. Den stensatta terassen är lite trist, speciellt så här års i mars innan de fåtaliga träden slagit ut. Några grupper med asiatiska turister flanerade runt med kameror i högsta hugg för att ta kort på de gamla byggnaderna.

Bruset från Centralbron hörs tack och lov inte lika tydlig här bakom Svea Hovrätt, men visst måste stadsljuden ha låtit helt annorlunda 1847. Idag hör man tågen rassla förbi, och de fanns ju inte heller där då. Det enda jag kunde finna när jag slöt ögonen och lyssnade var röster och en smattrande flagglina i blåsten. Och så kyrkklockorna! Klockan slog ”tu”.

Och inte var det Storkyrkan eller Tyska kyrkan, nej starkast var Stadshusets klockor, och de fanns ju inte heller 1847. Men så hörde jag en tydlig kyrkklocka. Maria Magdalena, som inte syntes från min plats, men som inte alls är långt borta fågelvägen.

Med ett leende gick jag tillbaka till Gamla Stan. Jag hade hört samma klockklang som Augusta måste ha hört när hon startade sin anmärkningsvärda resa till kontinenten.

 

Vill man läsa mer om ljudhistoria, kan jag rekommendera Peter Englunds Essäsamling Tystnadens historia 

 

Det var på Riddarholmskajen resan började

Riddarholmen 18 januari 2015. Foto: Kerstin Melin

Research är väldigt kul, men svårt. Det är lätt att fladdra iväg längs de nya trådar man ständigt hittar. Pulsen stiger när man gör nya upptäckter. Det gäller att anteckna var man hittat saker så att man kan komma tillbaka dit senare.  Jag försöker hålla mig till tidsordningen i Augustas dagboksanteckningar och därför börjar vi från början.

Riddarholmen 1850-talet. Teckning av C S Bennet

Så just nu är jag på Riddarholmskajen, eller Ångfartygshamnen som den hette från 1828. Det var där Augustas dagbok började, den dagen hon i juni 1847 klev på ångbåten Svithiod för resan mot kontinenten och Travemünde.

När jag letade efter information om Ångbåtshamnen på Riddarholmen stötte jag på en annan intressant detalj. August Strindberg föddes på Riddarholmen 1849. Augusts pappa var ångbåtskommissionär där under många år. Så August tultade runt i folkvimlet där under sina första år och kanhända snubblade vår Augusta över honom under någon av alla sina ångbåtsresor. Kanske köpte hon biljetter av August far.

Från Riddarholmen utgick alla ångbåtar, både till resmål i Mälaren, Hjälmaren, Ostkusten, Gotland och Göta kanal, och från 1840-talet även till Travemünde. Folkträngseln var stor. Man kan ju tänka sig det, eftersom hamnen var den stora knutpunkten för resor till och från Stockholm. Häst och vagn var det enda alternativet till båt vid denna tid. Riddarholmen måste varit som Stockholms Central eller Bromma flygplats idag.

Så här skildrade Carl Axel Strindberg (bror till August) sin barndom på kajen:

Illustration från Claes Lundin / August Strindbergs bok Gamla Stockholm. Resenärer trängs vid Riddarholmshamnen

Här var vår lekplats invid Mälarstrand,
en skönare man uti världen sökte.
O, vilken mängd av varor uti land,
och folkliv, åkdon, ångfartyg som rökte.

Ack vilken mängd av packar, tunnor, lårar,
som överallt omkring på kajen låg
och kärl och korgar, kaggar, plankor, bårar
och tusen andra saker där man såg.

(Ur Vid Riddarholmen – En liten bild från vår barndom på 1850-talets början)

Sen får vi inte glömma Almqvists fina beskrivning 1838 i Det går an:

Fritz von Dardels teckning från en ångbåtshamn

Torsdags morgonen den 19 Julii strömmade 
mycket folk öfver Riddarholmsplanen i Stockolm, 
och gjorde sig icke en gång besvär att åse och 
beklaga den stolta kyrkan till venster, som, olycklig
men ännu herrlig, ej längesedan genom åskeld 
förlorat sitt skyhöga torn.

Folket skyndade öfver Riddarholmsbacken ned till
Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade de
till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty 
tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen 
kommenderade ”fremmande från bord!” 

De fremmande togo derföre ett kortvulet 
afsked af sina bortresande vänner och återgingo på 
stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade 
ut. Efter några minuter var den långt borta 
på vattnet. 

Och kanske blickade vår Augusta tillbaka mot Riddarholmen när Svithiod lagt ut från kajen. Riddarholmskyrkans torn måste ha haft byggnadsställningar. Först 1852 var tornet återuppbyggt efter blixtnedslaget 1835 som beskrivs i Det går an.

Translate »