Förra veckan visade jag glatt upp min första krinolin. Fel, fel, fel. Min plan var att skapa en klänning från 1847 och jag hade under hösten hittat en massa fina bilder på klänningar från 1850-talet utan att tänka på att själva krinolinen, stålställningen, inte kom förrän 1856. Då var Augusta redan begravd.

Dags att göra om och göra rätt. Fler stärkta underkjolar använde man på Augustas tid för att få kjolen att få den rätta vidden. Så denna vecka har jag sytt en ny underkjol och sytt in bomullssnören i den jag hade under brudklänningen 1991. Jag doppade underkjolarna i en kräm av potatismjöl och hängde dem på tork. Efter ett dygn var de så torra och frasiga att de nästan stod för sig själva. Återstod att stryka dem. De är så vackra och frasiga att det nästan är synd att ha en klänning utanpå.

När jag letade efter lakansväv till underkjolen hemma i hyllorna och hittade jag mammas broderade brudlakan från 1951. Jag har länge funderat på vad jag skulle göra av det, man använder ju inte den typen av lakan idag. Men så slog det mig, är klänningen sydd av påslakan från IKEA så kan väl underkjolen vara sydd av ett lakan från 50-talet. Lakan på lakan….

Det kändes som en härlig tanke att låta mamma få vara med på ett hörn, om än bara med något hon broderat för länge sedan. Under åren har vi gjort så många roliga textila projekt tillsammans. Vi vävde, knypplade och sydde. Roligast var kanske folkdräkterna på 70-talet. Mamma hade älskat vårt Augustaprojekt! Men nu får hon i alla fall bidra med en vacker broderad underkjol i fin lakanslärft.

Och kanske var lakanet sytt av Tuppens lakansväv? I så fall finns det ytterligare en koppling till Augusta, men det är en annan historia.

Läs mer om 1800-talets underkjolar på Som när det begav sig.