Aldrig förgäten

Innanför muren på Östra kyrkogården i Varberg står en gravsten i marmor, övervuxen av lavar.

Regnet strilar ner längs våra paraplyer och skorna blir alldeles blöta i gräset.

Vi står framför Augustas grav, och läser den delvis övervuxna texten:

HÖGT ÄLSKAD – ALDRIG FÖRGÄTEN

Vi har ett uppdrag att utföra. Stenen har varit förgäten ett tag ser det ut som. I regnet skurar vi stenen och gnuggar bort lavar.

Idag när vi går vi tillbaka till kyrkogården lyser solen. Det är den 5 juni och apelträdet som sträcker sina grenar över Augustas gravsten har några vita blommor kvar som snart ska singla ner på graven. Vi planterar tre små rosenplantor. Det är sommar nu och 162 år sedan hennes trasiga lunga tog ett sista andetag här i Varberg.

Med blid och liflig värma
Till allt som varit dött
Sig solens strålar värma
Och allt blir återfött

Man blir lite högtidlig, nästan religiös, eller det verkar åtminstone finnas en mening med vårt Augustaprojekt. Augustas dagbok har bevarats genom fyra generationer och därför har hon inte glömts bort, även om ingen brytt sig om hennes grav. Hon är begravd långt bort från sin familj i Södermanland och Östergötland.

Om du har vägarna förbi Varberg, lägg gärna en liten blomma på hennes sten.

 

Fredag 2 juni anlände vi till Göteborg

Tidig morgon igen och vi surfar fram på gårdagens dyningar mot Vänersborg. Morgnarna på däck är fantastiskt fina, även de blåsiga. Det finns kaffe och filtar här uppe på akterdäck.

Hjulångaren Eric Nordvall II i Forsvik

Och vi gick inte på grund i Vänern som Augusta gjorde och inte fick vi soppatorsk heller. Men i Vänersborg tankade vi. Det fick mig att fundera på hur de skötte ångpannan på båten Augusta reste med. Just nu ligger ju en replika av den båten i Forsvik, Eric Nordwall II. Den måste vi besöka, och helst åka med, bara för att få höra hur skovlarna låter och se hur det såg ut inne i båten. Ångbåtstur måste det också bli, kanske redan på onsdag i Stockholm, Ångbåtens dag.

Nu var vi inne i Trollhätte kanal och den sista sträckan på vår resa. Trollhättans gamla slussystem var så gulligt, om man kan säga det om slussar. Med vackra färggranna planteringar runt de gamla slussarna såg de mer ut som konstinstallationer.  Vi kunde snabbt konstatera att Augustas ångbåt Götheborg, slussat i den slusstrappa som invigdes 1844, medan Juno fick idag fick slussa i den nyaste slussen. Och även den har sin skönhet med avskrapad båtfärg i alla nyanser på slussväggarna.

Äldsta slusstrappan i Trollhättan (Foto: Annika Melin)

När vi var längst nere i slussen fick vi njuta av ännu ett trumpetsolo av vår kapten, ”vem kan segla förutan vind”. En fantastisk konsertlokal här nere där väggarna droppar av vatten.

 

Sakta gled vi nu ner längs Göta Älv mot Göteborg och slutet av vår resa på Göta Kanal. Vi läste lite och packade våra hattaskar och kappsäckar.

 

 

På kajen radade nu hela besättningen upp sig och vi sa tack och adjö. Men vi hade gärna stannat kvar. Vi kommer sakna vår lilla hytt, den underbara besättningen och den fantastiska maten.  Och jag kommer sakna morgnarna på däck, med fladdrande kjolar i vinden.

 

Efter ett kort uppehåll i Göteborg reser vi snart vidare i Augustas fotspår.

Nu hänger vi undan hattar och klänningar några dagar. (Foto: Sofia Park)

 

 

Vi vaknade på Vättern och somnade på Vänern

Oj, var vi redan ute på Vättern, och klockan var bara 6 på morgonen. Kvällen igår i Motala lystes upp av en knallrosa solnedgång som färgade hela hamnen i rosa. Efter en promenad runt kyrkan och en kvällsöl på däck bestämde vi oss för att stiga upp och ta en morgonpromenad före avfärd. Men det hann vi alltså inte. En frisk kylig vind svepte in när vi öppnade kabindörren. Ännu kyligare var det att stå ute i blåsten på däck och vänta medan den ena av oss klädde på sig alla lager av underkjolar, pantalonger och klänningar. Sen bytte vi plats. Intressant det där med vinden och 1850-talskjolar Man blir liksom ett segel när vinden tar tag i kjolen. Inte undra på att det inträffade olyckor under krinolinens tid, när kvinnor flög iväg och hamnade i vattnet.
Nu blåste det ju inte så mycket idag, bara lagom mycket för att inte kunna få ordning på en viktoriansk håruppsättning.
Vi skulle vara i Karlsborg klockan 8 och idag provade vi vår tredje och sista uppsättning klänningar. Men det speciella idag var våra Paisleyschalar som vi fått av moster Eva. Och där i Karlsborg mötte oss just moster Eva och kusin Tina! Underbart!. Solen sken och vi fikade på Soldathemmet, där vi inte riktigt passade in i klädkoden.
Efter lite draghjälp av livräddningssällskapet för att komma ut från bryggan stävade Juno vidare mot Forsvik. Och se där en bit bort låg replikan av hjulångaren Erik Nordvall med sitt svarta skrov. Precis en sån båt Augusta åkte med 1850 från Göteborg till Söderköping. Kanske har den lilla båten lättare att ta sig in i Forsvikslussen än Juno.
Men vi fick i alla fall se prov på hur proffs lyckas få in en stor båt i en sluss med för lite vatten. Det finns inga nautiska skohorn, och hur besättningen gjorde är för oss en gåta, men in kom vi till sist. Jag tror besättningen får bättra på den vita färgen på skrivet när vi kommer till Göteborg!
Och väl uppe i slussen stod moster Eva och vinkade igen. Och där var också den omtalade familjen som sjunger religiösa sånger. Vi sjöng med i ”Härlig är jorden” för full hals. Nu upptäckte jag nackdelen med snörliv när man sjunger. Det nödvändiga magstödet gick liksom inte att få till när det fanns ett yttre stöd i vägen.
Den i mitt tycke naturskönaste sträckningen av Göta Kanal är nog de stilla vattnen efter Forsvik. Jag hade inte blivit förvånad om John Bauers Tuvstarr suttit på kanalkanten och doppat sitt gyllene hår bland mossiga stenar och näckrosor. Där gled vi sakta fram i kanalen mellan mörka vattendrag och murade gångstigar.
Så fortsatte färden så genom det vackra landskapet med gula rapsfält, nyslaget hö och alla vackra slussvaktarstugor. Och vi bara njöt av solen och omgivningarna. Men visst var det lite kyligt i vinden så att vandra bredvid kanalen var ett sätt att hålla värmen och inte minst att få se vackra Juno bryta det spegelblanka vattnet i kanalen.
Efter middagen kom vi till Sjötorp och de sista slussarna före Vänern. En liten titt på Kanalmuseet. Och tänk, där fanns etsningar från 1850 föreställande Göta Kanal!
Nu har vi sedan en timme varit på väg över Vänern och det var med lite saknad vi lämnade Göta Kanal bakom oss.
Augusta sov inte lika gott på Vänern….

”Som vi ej kunnat få någon annan hytt ombord än styrmans och der ej var plats för mer än en person, så måste jag tillbringa min natt på däck och som det var en guddomligt vacker afton, så fogade jag mig derefter med temlig god contenance.

Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper. Efter att i sex timmar ha varit stationära, började vi åter gå framåt och landade om aftonen i det vackra. ståtliga Götheborg.”