Alla inlägg av Kerstin Melin

Augustas resa till Vingåker i september 1850

SLM DIA00-032 – MARKNAD VID ÅSEN, OLJEMÅLNING AV JOSEF WILHELM WALLANDER (SÖRMLANDS MUSEUM)

Tisdagen d: 17 September 1850

”Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor. Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill.

Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achenpå middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.”

Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.

Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra. Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt. Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö , en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön. Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.”

Detalj ur målningen.

När jag första gången såg denna bild, var det i folkdräktsammanhang.  Eftersom jag själv har en Vingåkersdräkt var det fantastiskt att betrakta alla målningar som Wallander gjorde i Vingåker, med kvinnor i olika varianter av dräkten.

Detalj ur målningen.

Men så upptäckte jag att i högra hörnet står några kvinnor i borgerliga kläder, med bahytter och äkta sjalar. Och  när jag la ihop mina pusselbitar visade det sig att Augusta faktiskt var på just denna Åsens marknad i september 1850. Skissen till målningen ska Wallander ha gjort 1849, året innan Augusta var där. Målningen blev klar 1852. Säkert kan det ha sett ut precis så här även året efter. Dessutom har Wallander målat in sig själv, i vit hatt. Jag undrar så vilka damerna är?

Så här skrev Wallander om sin målning:
”Mitt första större arbete i folklifsgenren blef Marknad i Vingåker. Man ser marknadsplatsen, där åtskilliga marknadsprodukter utbjudas till salu. Genom folkvimlet framtränger en ilsken tjur, som skrämmes av trumslagaren, vilken trummar efter en tjuv. Den bestulne visar tomma plånboken för den framskyndande länsmannen. I förgrunden en tittskåpsgubbe, som visar ”all verldens härrlighet” för tre styver. – Till höger i samma plan avgöres köp av grytor och pannor medelst ”köpskål”. Längre bort synes Åsens by, där jäntor och bonddrängar gå och ”hångla med sina käraste”…”

Och själv kan jag alltså spela två roller i målningen, den ena i Vingåkersdräkt, den andra i herrskapskläder!

 

En låda full med spetsar – från Lassfolks spetsfabrik

Det är lustigt att vi så ofta blir överraskade av fynd vi själva gör och som andra bidrar med. Som häromdagen då jag fick en hel låda med spetsar. Det är inte första gången. Det är många vänner och släktingar som är vänliga och skänker oss spetsar som de hittat i sina förråd, oftast ärvda efter en äldre generation där ett överlakan alltid skulle ha spets och monogram.

Men denna låda var speciell. Kartongen var på utsidan märkt med en etikett, där ”sommarstrumpor” stod med tydliga versaler. Inuti fanns en hel massa spetsar, allt från finaste tunnaste spetsar för vackra små näsdukar, till stora breda för gardiner eller lakan. Vissa var mellanspetsar, andra kantspetsar. Hur hamnade de i lådan för sommarstrumpor?

Några av spetsarna i lådan.

Mona, som hittade lådan på sin vind, tror att spetsarna kommer från min svärfars kusin  vars mor arbetade på Jakobstads spetsfabrik.

Jag har aldrig hört talas om denna fabrik, trots att jag tillbringat fler än 30  somrar i Jakobstad. Mitt eget spetsintresse började redan på 1970-talet, långt innan vi började sy historiska kläder. Faktiskt så hade jag knyppling som specialarbete i gymnasiet och knypplade både Vadstenaspetsar och finska spetsar. 

Jakobstads spetsfabrik

1911 startade Anders Lassfolk Finlands första spetsfabrik just i Jakobstad. Förutom spetsar tillverkade man olika typer av band. Under sin glansperiod på 60-talet tillverkade man 20 miljoner band per år på 600 spets- och bandmaskiner. Idag ligger Campus Allegro där spetsfabriken låg fram till 1992.

Lassfolks spetsfabrik

Jag gräver bland de vackra spetsarna och jämför med bilder från mönstren på bloggen Stickoskapa. Och visst! där finns några av spetsarna med. Så roligt. Spetsarna kommer nu få ett nytt liv på klänningar vi skapar i vårt Augustaprojekt. Nu blir det även Österbottniska spetsar på Augustaklänningarna. Jag tror att Augusta skulle gillat det och även hennes svåger som ju själv var textilfabrikör, om än nästan hundra år tidigare.

Bloggen Stickoskapa
Länk till Bloggen Stickoskapa

Bröllopet på Åserum 1805 – Madiadis historia

Det är den 27 oktober 1805

Sätesgården Åserum i Nykils socken är smyckad för bröllop. I salen har pigorna bundit girlanger av lönnlöv. Anna Catharina Fagerström står inne i sitt gemak och får hjälp med klänningen som hon fått uppsydd efter en modejournal inköpt i Linköping. Anna Catharina är inte barn i huset, men har bott här som fosterbarn sedan 13 års ålder.

Bilderna i tidningen har sömmerskan betraktat noga för att förstå hur hon skulle sy en klänning i empirstil, som det franska hovet klädde sig. Hon har gjort ett fint arbete med klänningen som andas antikens lätta luftiga gudinnor. Där Anna står framför spegeln och nyper sig i kinderna för att få lite färg, undrar hon hur livet ska bli som officershustru och matmor på officersbostället Stora Gåhlstad. Anna, blott 17 år gammal, kommer vara yngst i hushållet, bland sina ogifta  svägerskor och svärföräldrarna.

Ann Barry, 1803/1805, Oil on canvas by Gilbert Stuart
Porträtt av Ann Barry, 1803/1805, Oil on canvas by Gilbert Stuart

Det kommer inte finnas så mycket användning för en empirklänning där och den vackra sjalen hon fått av sin fästman, vågar hon nog inte ha annat än till fest. Men just idag är hon en antikens unga gudinna och hon hoppas att hennes blivande make, bataljonsadjutanten Johan Petter Söderholm, ska se henne just så. Väninnan Gustafva Wallenberg gifte sig för 10 dagar sedan  med häradshövdingen i Linköping och flickorna har så mycket att tala om. Men just nu är det Annas tinningslockar som är viktigast. De måste få det rätta ”skruvutseendet”.

Åserum, Nykils socken, Östergötland  (https://roback.nu/image/396)

Ute på gårdsplanen anländer gästernas vagnar och i en av dem kommer Annas egen far hovjägaren och sergeanten Gustaf Fagerström, 87 år gammal. Äntligen får han se sin dotter giftas bort. Han är tacksam för allt vad Bengt Kocken här på Åserum gjort för hans barn som han fick så sent i livet. De föddes i hans fjärde äktenskap och han var 70 år när han blev far första gången! 

Gästerna samlas i den höstsmyckade salen. Johan Petters föräldrar Pehr och Britta Söderholm samt flera av hans syskon. Här finns herrskapsfolk från trakten runt Nykil och från Asby där Annas mamma ägde två gårdar. Det var där på gården Snararp Anna föddes och där mamman dog. Anna hade så gärna velat ha sin mamma med idag. Men hon hade fått det väldigt bra hos familjen  Kocken på Åserum också. Hennes fostermor Christina har verkligen hjälpt henne sedan mamma Anna Lisa gick bort för fyra år sedan. Anna har fått en bra uppfostran och träning för att bli officershustru. Nu ska hon lämna detta vänliga hem, men hennes bror Carl Fredrik blir kvar i flera år och ska få utbildning av fosterfadern Bengt för att sedan studera vidare i Lund. 

Så här kunde det sett ut dagen då Augustas mamma gifte sig. Det är en fiktiv berättelse byggd på fakta om Augustas släkt, släktgårdar och om fosterföräldrarna. Från denna tid har vi inga brev eller annat sparat material.

Personerna som är med i ovanstånde ”scen” är

  • Anna Catharina Fagerström g Söderholm 1788 – 1870 (Madiadi som hon kom att kallas i familjen)
  • Anna Elisabeth Lilja g Fagerström 1755 – 1801 (Annas mor)
  • Gustaf Fagerström, sergeant 1718 – 1808 (Annas far)
  • Carl Fredrik Fagerström 1795 – 1850 (Annas bror) 
  • Johan Petter Söderholm, bataljonsadjutant 1775 – 1835 (Annas make)
  • Pehr Söderholm, kvartersmästare 1743 – 1811 (Annas svärfar)
  • Stina Hammarstrand g Söderholm 1743 -1811 (Annas svärmor)
  • Bengt Kocken, kapten, 1754-1833 (Annas fosterfar)
  • Christina Charlotta Printzenstierna g Kocken 1766-1840 (Annas fostermor)
  • Per Isak Kocken 1796-1849 (son till Bengt Kocken och studiekamrat till Carl Fredrik Fagerström
  • Gustafva Maria Wallenberg g Wikblad 1785 – 1830 (Mamsell inneboende hos Bengt Kocken samtidigt som Anna, tillika faster till André Oscar Wallenberg)

Nu kommer frågan: Ska vi själva lyckas skapa en garderob i emipirstil från 1805?  Följ vårt sommarprojekt i fotspåren på Madiadi, om hennes liv, hon som överlevde hela alla sina fem barn.

Vi flyttar om lite

Hittills har Augustas resa haft två webbsidor, denna svenska och en engelsk. Vi tycker det är enklare att bara ha en. Så nu flyttar vi allt till den svenska. Den blir lite blandad eftersom Sara skriver på engelska och Kerstin på svenska.

Just nu håller vi på att kopiera över alla hundratals engelska blogginlägg med bilder till denna svenska sida. Ibland blir det lite råddigt, fel bilder till fel texter. Dessutom går det inte att klicka på ”översätt” för att få de engelska texterna på svenska. Vi jobbar det och på att få det snyggt och lätt att hitta.

 

Anna ”den plockade blomman”

Historien om två unga mammor i mitten av 1800-talet.

Målning av Leon Emile Caille

Det gick inte längre.  Augusta var helt slut av vaknätter. Hon hade fött en frisk och stark liten dotter i augusti 1854. Men själv var hon märkt av sin lungsot. Inte blev det bättre av att lilla Gerda aldrig sov, varken nätter eller dagar. Och så var det amman, en madam som hade eksem och bröstböld. Lilla Gerda måste bara få en ny amma. 

Amman Anna flyttar in

Man städslade en ny piga från prästgården i Kjula. Hon hette Anna Stina Sundelius och var född 1826 i Sundby, dotter till en skräddare. Anna hade med sig sin dotter, 4 månader gammal när hon kom till familjen Nordwall i Strängnäs. Det enda som låg henne i fatet var att hennes dotter var ”oäkta” det vill säga att ingen fader tagit på sig faderskapet. I husförhörslängden i Strängnäs hade prästen noterat i marginalen deflorata, att någon hade ”plockat Annas blomma”, ett allvarligt brott enligt kyrkans regler vid denna tid. Den som plockade blomman gick fri. Men det viktigaste var nu i alla fall att Augustas lilla Gerda fick en amma.

I Augustas kassabok läser jag alla Augustas utgifter under 1854. Till madamen för Gerda 3 shilling vilket måste avse den tidigare amman. 1855 hittar jag utgiftsposten En klänning åt Anna 6,24. Augusta ville säkert att lilla Gerdas amma såg anständig ut. I kassaboken finns även andra utgifter som visar att Augusta nog var en hyfsat bra husmor: Marknadsgåfvor åt pigorna 3,12 och tidigare Pigornas lustresa.

Augustas första tid som mor

”I början hade det lilla välsignade kräket så när tagit lifvet av mig, ty jag trodde hon skulle dö hvar gång hon skrek, och jag visste ej något bättre råd än att sätta mig ned och gråta jag med. Detta repeterades minst 30 gången om dagen, ty Gerda har aldrig brukat sofva som andra små barn, utan hon är till det mesta vaken både natt och dag.

Nu har jag likväl tranquiliserat mig och sedan jag blifvit utaf med en af dumhet fartgalen, och med skrofler och spenböld utrustad amma, och fått en bra menniska i stället, så må både Gerda och jag väl. Mycken oro och mycket nattvak har mitt lilla ”dockhufvud” kostat mig, ehuru alla påstå, att det är ett ovanligt tyst och snällt barn” (ur brev från Augusta Nordwall till Aurore Ljungström 14 februari 1855)

Lillgatan i Strängnäs

Fem månader senare är Augusta död, likaså Annas lilla dotter. Augusta dog i Varberg dit hon rest för att kurera sig för sin Tuberkulos. Annas lilla dotter dog i Sundby, förmodligen hos sin mormor som fått ta hand om henne.

Sorgen sänker sitt svarta flor över den lilla bostaden på Lillgatan i Strängnäs. Adolf, änkling efter sin älskade 28-åriga Augusta, behåller amman Anna som piga och barnsköterska. Anna sörjer sin lilla dotter. Lilla moderslösa Gerda, 11 månader, tyr sig nog till sin amma. Alla får trösta varandra.

Fyra år senare flyttar Adolf och dottern Gerda till Stockholm. De tar med sig sina pigor, Malla Kullerstrand, Anna Sundelius och Anna Charlotta Widell. Det måste varit väldigt annorlunda för pigorna att komma till Stockholm. I storstaden händer det så mycket nytt och spännande. Kanske fick de se invigningen av nya järnvägen söderut 1860. Under de åtta åren i Stockholm flyttar de flera gånger till nya adresser i Adolf Fredriks  och Katarina församlingar fram till 1865, då flyttlasset går tillbaka till Strängnäs. 

Schiringe, Mellösa socken

Under Stockholmstiden, år 1863, köper Adolf Nordwall Schiringe i Mellösa, samt ytterligare två gårdar för lilla Gerdas räkning. Till Schiringe flyttar 1863 Augustas mamma Anna Catharina som bott ett tag i Stockholm med familjen Nordwall. Samtidigt får pigan Anna flytta dit från Stockholm. 

Vid denna tid är Petter Carlsson rättare på Schiringe. Han bor med sin familj på torpet Hagalund i Talja. Familjen består av hustru och fem söner, varav två tvillingpar. Anna träffar nu en av tvillingarna, Per Gustaf Pehrsson och de gifter sig 22 oktober 1864. Anna är 38 år och Per Gustaf 22. Ett halvår sedan föder hon sitt andra barn, en liten gosse. De bor kvar på Hagalund.

Och äntligen är hon, enligt dåtidens moral, en respektabel gift kvinna med ett barn avlat i den äkta sängen. 

1874 gifter sig hennes skyddsling Gerda, som hon en gång ammat och tröstat,  med löjtnanten Pontus Svinhufvud i Strängnäs. De flyttar in på Schiringe. Nu flyttar även Anna och hennes make till Schiringe där han blir statdräng. 

Arbetarbostad på Schiringe

På Schiringe föds nu i familjen Svinhufvud tre små barn, Ingeborg, Pontus och Lennart. Kanhända fick Anna vara med och sköta dem, Gerdas barn.

1878 dör Annas 36-årige make i lungsot.

1880 flyttar Gerdas lilla familj över till Stocktorp som är lite modernare än Schiringe. Anna och hennes son blir kvar på Schiringe. Sonen Erik Gustaf har nu fått arbete vid järnvägen såsom ”bromsare”. 1886 flyttar han hemifrån, till järnvägsstationen i Skebokvarn. Han byter namn till Eklöf och blir stationskarl.

Nytorp, Schiringe

1891 hittar vi Anna på Nytorp, Schiringe. Hon är nu 65 år och befriad från arbete.

Talja, Schiringe
Taljastugan flyttades till Flen och återfinns idag på hembygdsgården.

1900 finns hon på gården Talja och där är hon skriven ända fram till sin död. Talja var vid denna tid ett boende äldre och för inhyseshjon. 

Interiör från Taljastugan 2022. 1932 flyttades stugan från Taljaområdet till hembygdsgården i Flen.

Men Anna dog inte på Talja.

Hon dog i Stigtomta 1917, 91 år gammal. Vad hon gjorde där finns inte antecknat men hon dog av åldersaftyning, så förmodligen hade hon flyttats till någon typ av åldringshem. 

Hennes bouppteckning är kort. Säng, soffa, bord, stolar, sänglinne och gångkläder. Summa tillgångar 42:50.
Sonen Erik Gustaf Eklöf, som nu är stationskarl vid Kilsmo järnvägsstation i Asker socken, har undertecknat bouppteckningen.  

”Lilla” Gerda, som med tiden blev ganska omfångsrik, bodde kvar på Stocktorp hela livet och dog 1933, 78 år gammal.