Skriva brev, och för hand!

brevskrivningAugustas brev har en central roll i vårt projekt. Det var ju så de kommunicerade på 1840-talet. Vacker handstil och sirliga formuleringar genomsyrar breven till hennes älskade Adolf. Har vi tappat bort kunskapen eller kan vi faktiskt formulera oss på samma sätt och med en vacker handstil. 

Vi bestämde oss för att börja skriva brev till varandra för hand. Plötsligt inser jag att det går väldigt långsamt att skriva för hand jämfört med att skriva på ett tangentbord.

När jag lärde mig skriva i skolan på 60-talet hade man precis kommit på nya tankar. Skrivstil var inte längre något vi skulle lära oss. Istället lärde vi oss texta. Och så kom så småningom ett ny reform där vi skulle lära oss binda ihop våra textade bokstäver. Resultatet blev en katastrof. Det gick varken fort eller blev snyggt. Min handstil blev aldrig något som kunde visas upp såsom de gamla brev vi idag läser från Augusta. Då var en vacker handstil något att vara stolt över. Jag blev salig den dagen jag fick ett tangentbord att skriva på. Men fortfarande finns en längtan efter att skriva vackert. Jag gick en kurs i kalligrafi på 80-talet och njöt av att teckna uncialer, långsamt och svepande flödade bläcket genom stålstiftet. Men det är inget man skriver snabbt och det är inte en stil som är lätt att läsa.

Men nu sitter jag här och har ont i handen efter att krampaktigt hållit i reservoirpennan. Två sidor med kråkfötter blev det första brevet till syster Sara. (Jag skickade dem som bilder till henne)

Jag måste träna på handstilen!

 

Kläder – inifrån och ut

Hur var det att leva snörd och med en jättekjol runt fötterna?

Det var en av mina funderingar om livet på 1840-talet. Jag bestämde mig för att ta reda på det. Visst kan man läsa om det, men varför inte prova själv?

Jag bestämde mig för att själv sy en krinolin. Sökte information och läste bloggar. Krinolinen var ju bara en liten del av utstyrseln. För att sy själva klänningen måste jag börja med allt som ska få plats innanför, och det är inte lite det!

Underklänning, byxor, snörliv, krinolin, underkjol… och så ovanpå det en klänning.

Mitt textila delprojekt såg nu ut att bli ganska omfattande.

Nästa fråga var hur autentiska dessa kläder skulle bli. Jag läste vidare och funderade på vad jag ville uppnå. Denna blogg: Som när det begav sig beskriver problematiken på ett bra sätt.

”Textilprojektet” får ju inte ta hur mycket tid som helst, men samtidigt känns det viktigt att det ser autentiskt ut. Men viktigast av allt; det ska kännas på rätt sätt och då faller det sig naturligt att det ska vara naturmaterial. Ett undantag bara; inga valben i korsetten!

Nu har min plan tagit form. Jag börjar närmast kroppen, med underklänningen. Nej, förresten, jag börjar med att rita ett nytt grundmönster såsom jag lärde mig på Tillskärarakademin 1978.

– Jag har en idé, sa Sara

crampton_camden_and_amboy_rrI juli 2016 kom Sara hem till Sverige. Sara är min syster.

– Jag har en idé, sa Sara. Vi ska resa i Augustas fotspår.
Där och då började idén om en resa att växa. Augusta var vår farmors mormor, född 1827. Sorgligt nog dog hon redan 1855 i tuberkulos och efterlämnade en ettårig dotter, vår farmors mor.
Men under sin korta levnad hann hon göra en fantastisk resa för en ung kvinna på 1800-talet. Augusta Söderholm och hennes mamma Anna reste till Tyskland för att åka med den första ”järnbanan” 1847.
Den resan ska vi göra om i nutid. Vår resa börjar dock med att lära känna Augusta och lära oss förstå hur livet såg ut för en ung kvinna i mitten av 1800-talet. Till hjälp har vi hennes dagböcker och brev.

Följ med oss på vår resa!

I fotspåren på vår farmors mormor

Translate »