Etikettarkiv: kläder

Vad fanns i min resväska? – 1850-talskläder för allt från vandring till operabesök

Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.

Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.

Klädd för vandring

Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.

Balklänning i siden

I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!

 

Bomullsklänning i kattun

Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.

 

Tudelad resdräkt i ylle

Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.

 

Rutig bomullskjol

Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.

 

Snörkängor

I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!

 

Sjalar

En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.

 

Löskragar, handskar och hattar

Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.

Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.

Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.

Bekvämt och fint

När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.

Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.

Visitkorten, 1800-talets Facebook


För en tid sedan fick jag av en släkting ett fint litet foto på min farmor Eva. Jag uppskattar att det är taget ungefär 1902 då farmor var i 18-årsåldern.

Jag blev lite nyfiken på historien om dessa små kort och sökte på nätet. Dessa fotovisitkort vilka blev omåttligt populära under 1800-talet.
De fina små ateljéfotona, monterade på kartong, delades ut till vänner och bekanta. Under senare delen av 1800-talet kunde man även införskaffa vackra album i skinn eller sammet där visitkorten kunde sättas in i fickor.

Porträttsfotografiets utveckling

Fransmannen Louis  Daguerre utvecklade på 1830-talet ett nytt sätt att skapa  fotografier med hjälp av silverjodid. Denna teknik gjorde det lättare att reproducera foton. Carl Johan Berggren från Stockholm studerade tekniken hos Daguerre i Paris, reste hem till Sverige och öppnade fotoateljé. Men framför allt blev han en av Sveriges mest anlitade resande porträttfotografer på 1840-talet. Han annonserade i dagstidningar runt om i landet när han skulle besöka olika orter där man kunde anlita honom för den nya ”Daguerrotypin”.

Det skulle inte förvåna mig om Augusta besökte Berggren när han stannade till i Norrköping, nära Loddby där hon bodde. Hans annons i tidningarna var även på franska, vilket säkert uppfattades ännu mer exklusivt. Eller kanhända gick Augusta med sina vänner till hans ateljé i Stockholm på Regeringsgatan när hon var på besök i huvudstaden. Vi vet inte så noga. Några fotoporträtt av Augusta har vi tyvärr inte fått tag i.

Visitkortens användning

Visitkorten fick en praktisk användning hos de samhällsklasser som gick på visiter och kunde förses med meddelanden. Gifta kvinnor fick dock inte lämna visitkort till män! (Vilken orättvisa!)

Ett kodspråk med förkortningar fanns för olika typer av meddelanden. Än idag känner man igen förkortningar såsom r. s. v. p.: (réponse s’il vous plait), = o. s. a. (om svar anhålles)
Man skulle kunna likna koderna vid dagens sms-språk.

I takt med att tekniken utvecklades blev det också billigare att låta dig fotograferas. Nu blev visitkorten populära hos en bredare allmänhet. Hur många har idag inte sådana här åldrade sepiafärgade foton av gamla släktingar i någon låda. Foton på finklädda allvarliga män och kvinnor.

Okänd kvinna i krinolin

När Sara och jag har forskat i 1850-talets klädstil har denna flora av kvinnoporträtt på nätet varit till stor hjälp. Där kan man se hur klänningarna var skurna och hur puffiga ärmarna var. Det enda sorgliga är att kvinnorna ser så stela och allvarliga ut.

Så som en liten illustration gjorde jag egna ateljefoton av Sara och mig i 1800-talsstil.

Farmors porträtt

Eva Svinhufvud

Jag tror att farmor Eva, som var barnbarn till Augusta, delade ut kort till sina syskon. Hon hade fotograferat sig hos hovleverantören Jaeger på Drottninggatan. Och så 100 år senare, fick jag ett av visitkorten från hennes bror Åkes barnbarn, Catharina.