I Augustas brev hösten 1852 beskriver hon för sin älskade Adolf hur långsamma dagarna är på Kungsholmen. Men hon gör promenader till ”Grubbiska Trädgården”.
Hon bor inackorderad hos familjen Hjort på Hantverkargatan för att få behandling för sin lungsot av professor Malmsten. Hon får inte göra något annat än vila.
12 oktober berättar hon:
Jag är alldeles intagen af professor Malmsten. Han är den mest vänliga, förståndiga och angenäma Doctor man kan påträffa, alltid glad och treflig, aldrig vresig och vårdslös som andra Esculapii söner. Hvad jag minst beundrar hos honom är hans gräsliga envishet att vilja truga i mig fiskolja, och han får nog sin vilja fram till slut, fastän jag strider emot i det längsta.
Och säkert hade fiskoljan ingen effekt alls på hennes tuberkulos, man visste ju inte vad sjukdomen berodde på vid denna tid. Den kallades ibland för trånandesjuka. Det kanman förstå av nästa stycke i brevet, där Augusta beskriver hur stadens societetsdamer bemöter henne.
Jag gör dagligen promenader bortåt Grubbiska trädgården, rumlar hvarenda middag af Bacchi safter, har dagligen en mängd feminina visiter som icke roa mig det ringaste. Alla mina eleganta salongsconnaissancer drifvas af nyfikenheten hit, för att se hur jag tar mig ut med en förstörd lunga. Det är alltid någonting att tala om på nästa aftons soirée. Man kan till och med få sätta ihop små intressanta historier om hur min beklagansvärda bröstsjukdom kommit af olycklig kärlek, hvars föremål hvar och en tror sig veta.
Jag blev lite nyfiken på var Grubbiska trädgården låg. Kungsholmen var ju rena landet i mitten av 1800-talet, åtminstone den norra delen. Jag sökte på nätet och hittade en lång detaljrik historia om både trädgården och husen runt omkring. Eftersom det är copyright på den, lämnar jag bara länken, så kan var och en läsa den på orginalstället.Länk
Trädgården var i mitten på 1800-talet en ståtlig parkanläggning. Där hade tidigare också varit tivoli och nöjespark. I Nordiska museets samlingar finns ett program från en tillställning där 1843. Kanske fungerade trädgården som ett Skansen eller Gröna Lund långt innan dessa etablerades som nöjesparker i slutet av 1800-talet.
Jag ser för mig hur Augusta lägger sin stora yllesjal över de tunna axlarna, kanske tar hon på ytterligare en sjal, eftersom hon inte får bli kall. Hon snör sina kängor och tar på hatt och handskar och tar med en liten retikyl med näsduken i. Sedan går hon nerför trappan i huset kv Fikonträdet där familjen Hjort bor. Hon tar till vänster på Hantverkargatan och rundar hörnet där postkontoret ligger. Det är där hon brukar posta sina brev till Adolf i Uppsala. Hennes promenad fortsätter in på Trädgårdsgatan (nuvarande Scheelegatan). På höger sida har hon nu Piperska muren med sin fina barockträdgård. Hon fortsätter norrut ända fram till Reparebansgatan (nuvarande Fleminggatan). Där ligger porten in till Grubbens Trädgård. Den är säkert öppen så här mitt på dagen. Inne i parken finns små gångar med vackra planteringar mellan buskar och träd. Kanske sätter sig Augusta där på en bänk och pustar ut en stund, kanske hostar hon lite i sin näsduk. Men säkert beundrar hon höstfärgerna i den vackra parken. Det är ju mitten av oktober och den friska höstluften gör henne gott. Bara att få komma ut från det lilla rummet måste kännas som en lättnad. Vågar hon hoppas att det ligger ett brev från Uppsala hemma och väntar, när hon kommer hem?
2019
Jag tog en promenad på Kungsholmen idag, utan vackra sjalar och utan hatt! Men mössa för den bitande kalla vinden. Jag hittade resterna av parken mellan TryggHansas kontor och St Eriks ögonsjukhus. Här ligger idag en blandning av arkitektritade höghus, sekelskiftesinspirerade lägre hus och några gamla hus från den tid Grubbens var
arbetsinrättning. Ett trevligt område med nytt och gammalt i en fin blandning.
Mitt i området ligger en fyrkantig grusplan med några äldre träd. Jag läser på skylten, jag har kommit till Grubbens trädgård anno 2019.
Huvudbild:
Fleminggatan österut från trakten av Kronoberget, 1868, av Hallberg, Carl Peter (1809-1879), Stockholms stadsmuseum
Närmast till vänster syns Lenmans gärde efter köpmannen Hans Lenman (1683-1739); därefter Grubbens trädgård som ligger i dagens S:Eriksområde. Här anlades år 1860 en försörjningsinrättning för invalidiserade och kroniskt sjuka personer som var i behov av vård, men inte togs emot på vanliga sjukhus. På Kvarnberget längst till vänster skymtar Grubbens kvarn. Grubbens syftar på de tidigare ägarna, handelsmannasläkten Grubb, adlad af Grubbens. Kyrktornet i bakgrunden är Sankta Klara och den stora byggnaden är Stockholms slott.
1853 skrev inte Augusta dagbok längre. Så för att förstå hennes vardag får man pussla lite. Det stora Augustapusslet innehåller många olika bitar. Brev, kassaböcker, anteckningsböcker… Det är helt fantastiskt att det finns så mycket bevarat.
Just från mellandagarna 1853 finns ett brevutkast från Augusta till Adolfs älskade farbror i Linköping. Så mitt julpussel blev att få ihop historien om Augustas julklapp. Vad var det egentligen hon fick?
Helt fantastiskt hur man broderade med vackra ord i mitten av 1800-talet!
För första gången fattar jag nu pennan i afsigt att tillskrifva min Adolfs älskade Farbror. Om jag med detta tillfälle mindre rådfrågat, min förmåga än min innerliga önskan, att inför Farbror nedlägga några blyga violer af tacksamhet och erkänsla; om aktningens och tillgifvenhetens små englar afundsjukt gömmer sig i kalken af hjertats purpurros, och ej vilja låta pennan omtala hur friska och leende de äro; om jag med ett ord i dessa rader ej fullkomligt kan uttrycka hwad jag så lifligt känner – så hoppas jag innerligt, att min oförmåga måtte få dölja sig bakom öfverseendets milda strålar, på det att Farbror endast måtte se den goda viljan. Det bländande öfverrasknig Farbrors godhet beredde mig på sjelfva julafton var för dyrbar, för smakfull, för angenäm, att jag med annan rätt skulle kunna uttrycka min djupa tacksamhet. Rosorna på locket äro en bouquette af minnesblommor som ständigt skola tala till mig om gifvaren och ofta ja mycket ofta hoppas jag få minnas mig den fröjden att ur denna silfverkälla få servera Farbror den arromatiska drycken. —
Det gamla året stundar snart i grafven bredvid sina företrädare, och det nya med sina okända öden träder oss till mötes…
Jag funderade på vad julklappen var för en pryl. Ja, den var av silver och hade rosor på locket, förmodligen en kanna av något slag.
Sedan letade jag vidare efter pusselbitar. I Adolfs anteckningsbok hittar jag nästa pusselbit. Under ”utgifter” 24 december hittar jag en notering: Frakt för silfverkannan 1 Rdr. Adolf fick nog lösa ut kannan som skickats med posten från Linköping.
Kan jag hitta någon mer beskrivning. Jag letar i Augustas bouppteckning på Riksarkivet 1855 och hittar mycket riktigt en kaffekanna i silver 90 Rdr. Synd att jag inte vet hur den såg ut och vem som ärvde den. Den finns säkert hos någon av alla mina sysslingar.
Man kan ju tycka att en kaffekanna inte är särskilt märkvärdig. Men jag tror att kaffedrickandet i familjen Nordwall nog var en relativt ny företeelse. Man drack ”caffe” på caféer ser jag bland alla utgifter, men kanske inte hemma i samma omfattning. En fin kaffekanna att ”servera den arromatiska drycken” ur, var nog lite lyx.
I Adolfs anteckningsbok skriver han 13 februari 1853 mitt bland alla arbetsanteckningar om tentor och elever: