En del av historien

På hjulångaren Erik Nordevalls däckFör exakt 5 år sedan opererades jag för bröstcancer. Det var så allt började. Funderingar på att man inte är odödlig. Att det gäller att ta vara på  de dagar man har och göra något roligt och våga göra något man aldrig gjort förut.

Om någon sagt till mig när jag låg där på uppvaket på St Göran med bandage och dränage och bara ett bröst kvar:

Kerstin, du kommer de närmaste 5 åren att sy 14 stycken 1800-talsklänningar, bahytter, underkjolar, parasoller och handväskor. Du kommer gå klädd i snörliv och lager av kläder bara för att ta reda på hur det känns.  Du kommer resa runt  i  dessa 1800-talskläder genom Europa, hålla föredrag, gå på operor, vandra i bergen. Du kommer sova helt ensam på en ångbåt klädd i en antik nattskjorta (mycket snyggare än Landstingets!), resa med vackra ångbåtar och gamla tåg i Europa, åka häst och vagn i Virginia, du kommer simma runt i klänning, byxor och hatt. Allt tillsammans med din syster Sara.

Du kommer sitta och tolka handskrifter, tidningar med frakturstil, sitta med näsan i krigsarkivets husesynsprotokoll, du kommer även starta ett förlag och ge ut en bok.

Då skulle jag trott att de gett mig för mycket morfin.

Ibland är det bra att få den där sparken i baken så att man bryter upp och kommer iväg.  Vi vågade ge oss ut på helt nya vägar där vi mötte alla fantastiska människor som berikat våra liv, både i Sverige och utomlands.

Vi har lärt oss så mycket under dessa 5 år. Det som från början var en kul ”grej” blev ett fördjupat intresse för kvinnohistoria, om 1800-talets kvinnors liv och villkor. Augustas efterlämnade dokument var nyckeln som öppnade dörren till en värld av kvinnoöden, från fattighjon och utblottade änkor till välbeställda adelsdamer klädda i siden. Gemensamt hade de att kämpa mot ofrihet, sjukdomar och för tidig död.

Jag hoppas att vi med vårt Augustaprojekt inspirerat andra att både söka sin historia och att ta vara på den korta tid vi lever här. Vi är ju också en bit av historien!

”Morgonens dagg låg på lifvet qvar” – en tidig morgon på Krusenhov

Morgondaggen glimmar i det vildvuxna gräset. Himlen lyser lika blå som de små scillablommorna som invaderat den övergivna trädgården. De växer överallt mellan de höga träden, på igenvuxna trädgårdsgångar och runt de stora husen.

Ingen kommer ut på trappan och hälsar oss välkomna. Fönstren gapar tomma och blänger misstänksamt ned på oss.  Jag blundar i förhoppningen om att jag kan göra en tidsresa tillbaka till Krusenhovs glansperiod på 1800-talet.

Då hade vi just vandrat landsvägen från Loddby och gått genom grinden under de stora popplarna. Flickorna Hjort hade kommit ut på trappan i nysydda klänningar. Sömmerskan Brandt hade precis sytt klart deras klänningar inför flytten till Stockholm. Vi hade skrattat och frågat om vi inte kunde gå till det lilla lusthuset längst bort i trädgården. Det med alla vackra fåglar och blommor. Vi promenerade i de välskötta trädgårdsgångarna och beundrade de tidiga vårblommorna och äppelträdens knoppar. För att inte tala om bigarråträdets.

I lusthuset hade vi beundrat de vackra fåglarna som flyger runt taket. Tänk den som kunde måla så vackert! Vi hade berättat om allt spännande vi varit med om sedan sist vi sågs. Om våra nya klänningar och om balerna vi önskade att gå på när det blev säsong igen och vi kunde mötas i Stockholm. Sedan hade vi gått upp till stora huset och druckit saft sittandes på den lilla soffan i cabinettet.

Sedan hade vi sagt adjö.

Jag öppnar ögonen. Det är början av april 2017 och Krusenhov har stått tomt i flera år och väntat på ett bättre öde. Sara och jag vandrar genom den igenvuxna trädgården, hittar bulliga  röda rabarberknoppar bland riset. Sara skär av en äppelkvist från ett vildvuxet äppelträd för att ympa på sitt träd hemma.

Vi sitter i det fantastiska lilla lusthuset med de vackra målningarna och tittar ut över gården. Nu är det ju inte samma hus som Augusta besökte. Det revs och en ny mangårdsbyggnad uppfördes i början av 1900-talet.

I januari 2021 låg Krusenhof ute till försäljning. Vi hoppas nu att vi inte ska behöva blunda längre för att få se den vackra gården blomstra igen!

Augustas dagbok 2 september 1850

Wi ha i veckan varit på Krusenhof och sagt farväl åt Erik.

Wåra tourer åt detta, mitt andra barndomshem ha åter börjat sedan vännerna på nytt samlats i hemmet. Hvad den vägen är mig kär och hur väl jag der känner hvarenda sten, hvarenda buske, de äro alla mina bekanta från barndommen de kunna alla berätta mig händelser ur den gyllene tiden, då, som Tegnér säger ”morgonens dagg låg på lifvet qvar”. De stora poplarna vid grinden, de nicka ännu i dag lika vändligt sitt välkommen som då de för fjorton år sedan för första gången hälsade den 9åriga.

Ännu blir jag lika vändligt välkomnad vid mitt inträde i den stora salen med den gamla klockan i fonden som då, och samma hjertan klappa der ännu lika vänskapsfullt för mig.

Ingenting är förändrat om ej det, att de fordna barnen blifvit stora, att en och annan frostnatt gått öfver de rosor som för fjorton år sedan stodo i knoppning på deras lefnadsstig, att några af dem vissnat och fallit bort och att det ljusskimmer som den tiden omgaf det ”närvarande” och det ”tillkommande” för hvarje år allt mer och mer bleknat och försvunnit.

Men, i det hela är sig dock allt så likt! Det stora bigareauträdet erbjuder oss ännu, hvarje sommar, af sitt öfverflöd. De små bänkarna på berget erbjuder oss ännu skugga, svalka och hvila. Den lilla soffan i cabinettet, der vi i halfdunklet tillbringat så mången höstafton under prat och skratt, inbjuder ännu till samma nöje. Min Gud! hur länge får det förblifva så!

Faster Maria, släktens extramamma

Det här är berättelsen om Augustas faster Maria Söderholm (det är inte hon på bilden!) som kom att bli släkten Söderholms ”extramamma”. När hon inte fick egna barn, tog hon sig an släktens unga flickor som behövde ett tryggt hem. Hon är kanske inte så ovanlig för sin tid. Man bara gjorde så, tog hand om varandra.

Fortsätt läsa Faster Maria, släktens extramamma

I fotspåren på vår farmors mormor

Translate »