29 januari – gråmilt väder idag, till skillnad från 1850!

29 januari 1850 kallas även Yrväderstisdagen och nämns av SMHI som en av Sveriges största väderkatastrofer.

Jag tror att Augusta höll sig inne denna dag. Hon nämner inte något i dagboken, annat än att hon under årets tre första veckor låg till sängs med blodstörtning (Tuberkulos). Så hon hade förmodligen precis kommit på benen när snöstormen drog förbi deras gård utanför Norrköping. Som det verkar var Norrköpingstrakten bland de hårdast drabbade. 35 personer verkar ha frusit ihjäl bara där. Det finns många historier om folk som hittats ihjälfrusna upp till en vecka efter stormen. Ovädret kom väldigt plötsligt och folk som var ute på vägarna hade dåliga kläder. Snöröjningen var nog ingenting i jämförelse med idag.

Daniel Leonard Kinmansson, kyrkoherde i Stora Åby, Linköping skrev om Yrväderstisdagen:

År 1850, den 29. jan. tidigt på morgonen, började ett starkt töväder
med regn, men omkring kl. 10 sänkte sig temperaturen betydligt.
Regnet övergick till starkaste snöfall.
kl. 11 på dagen, då kölden yttermera ökat sig,
uppväxte därjämte en den rysligaste storm, vilken,
under fortfarande nederbörd, åstadkom ett yrväder, hårdare än någon, 
inom dessa trakter, sett eller ens hört omtalas.
Stormen som kom ifrån nordväst, var så häftig och snöyran så förfärlig,
nästan kvävande, att, efter kl. 1, man icke kunde färdas, åkdon kullkastades
och till och med i medväder såg man icke några alnar framför sig.
Likväl omkom ingen inom Lysings härad, fastän många förkylde 
ansikte och lemmar,
men på andra orter inom länet och än mer i nordligare landskap, 
blev hundratals människor beklagansvärda offer för detta oväder.
Det slutade omkring kl. 11 på natten, efterträddes utav stark, ihållande köld; 
och dagen kallas allmänt: 
”Onde Tisdagen”. 

Ur Norrköpings tidningar 2 februari 1850:

Lörd. 2 febr.
Sist förlidne tisdag, den 29 jan, var en fasans dag, som i mer än ett hjärta har inträdt smärtans och saknadens tagg…..Även tvenne andra drängar härifrån staden undergingo samma sorgliga öde, af vilka den ene, möjligen äfven den andre, efterlämna hustru och barn.
Tvenne personer från Kuddby, Anders Andersson i Tångestad och Skomakaren Sven Söderlund, hwilka begofwo sig härifrån kl. 2 em till hemmet, frös den senare ihjäl. 
Med hwar dag inlöpa dessutom berättelser om dylika olyckshändelser, timade samma olycksaliga tisdag.
På en sjö i norra delen af länet hafwa 5 Wingåkersbönder ihjelfrusit.
På Bråviken äro 7 lik funna tillhörande personer från Jonsbergs socken, och på wägarne häromkring sägas flera, antalet uppgifves till 10 eller 12 blifwit anträffade döda under drifworna.

Men våren kom tidigt 1850, 8 februari hördes lärkan. Och i februari var Augusta så bra så att hon kunde åka till Stockholm tillsammans med sin mamma.

 

Foto:  Approaching snowstorm, Trondheim By michael clarke stuff (01 Approaching snowstorm, Trondheim) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Med hjulångare mot kontinenten

”GAUTHIOD från Stockholm commenderat af Capt.P.G.Nylén” Detalj ur akvarell, Gez. von C.H. Hustede
 Sjöhistoriska muséet.

När jag började leta efter information om Augustas ångbåtsresa från Stockholm till Travemünde trodde jag att hennes berättelse var unik. Och visst är den det, inte många 19-åriga flickor gjorde en sådan resa 1847 och dessutom skrev om den.

Karl af Kullberg. Träsnitt av Evald Hansen.

Men så upptäcker jag ytterligare en reseberättelse. I november 2016 utkom ”En reseskildring från Europa 1842” i nytryck. Så lustigt att denna dyker upp just nu.  Karl Kullberg var författare och jurist. Han skriver om nästan exakt samma resväg som Augustas. Först med systerfartyget Gauthiod till Travemünde och sedan vidare ner genom Preussen, Sachsiska Schweiz och till Prag. Han beskriver hur han kom till Hamburg, där stan brunnit dagarna innan han anlände.

På ångbåten Svithiod 17 maj 1842 – Fritz von Dardel

Men inte nog med det. Nu hittade jag ytterligare en resenär 1842. Fritz von Dardel både skriver och tecknar under sin resa. Den gode Fritz hade fått ett års permission från Svea Livgarde för en badresa till A

 

ix-les-Baines. Och han reste med Svithiod ett par dagar efter Kullberg. Även han nämner branden i Hamburg.

Svithiod byggd 1837 och Gauthiod byggd 1841, var riggade hjulångare, ångskonerter. De ägdes av rederiet Schön & Co som tillhörde den s k Skeppsbroadeln.

Stockholm – Kalmar – Ystad – Travemunde – Lübeck var Sveriges första passagerarlinje till kontinenten. Resan tog 45 timmar och blev därför ett oslagbart alternativ till landsvägstrafik med diligens. Befälhavare på Svithiod och senare Gauthiod var Per Gunnar Nylén som var en mycket uppskattad kapten under många år. Han blev hyllad med ett hedersmedborgarskap i Lübeck 1862.

Augusta nämner inget om befälhavare eller medresenärer, varken på nedresan med Svithiod eller hemresan med Gauthiod, men förmodligen var det ”Gubben Nylen” som var skeppare.

Ur Augustas dagbok 1847:

”Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden. Det var min första utflygt från fäderneslandet, och den känsla jag erfor då Birger Jarls gamla residens allt mer och mer försvann för mina blickar, var ingenting mindre än behaglig.”

Men det blir bättre, Augusta! Snart kommer du till Kalmar. Och i höst, då reser Sara och jag i dina fotspår genom Europa!

Teckning av Gunnar Brusewitz – illustration till ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist

Uppdatering 2018-01-23:

Nedanstående kunde boende i Kalmar läsa i Barometern 1842:

Det var på Riddarholmskajen resan började

Riddarholmen 18 januari 2015. Foto: Kerstin Melin

Research är väldigt kul, men svårt. Det är lätt att fladdra iväg längs de nya trådar man ständigt hittar. Pulsen stiger när man gör nya upptäckter. Det gäller att anteckna var man hittat saker så att man kan komma tillbaka dit senare.  Jag försöker hålla mig till tidsordningen i Augustas dagboksanteckningar och därför börjar vi från början.

Riddarholmen 1850-talet. Teckning av C S Bennet

Så just nu är jag på Riddarholmskajen, eller Ångfartygshamnen som den hette från 1828. Det var där Augustas dagbok började, den dagen hon i juni 1847 klev på ångbåten Svithiod för resan mot kontinenten och Travemünde.

När jag letade efter information om Ångbåtshamnen på Riddarholmen stötte jag på en annan intressant detalj. August Strindberg föddes på Riddarholmen 1849. Augusts pappa var ångbåtskommissionär där under många år. Så August tultade runt i folkvimlet där under sina första år och kanhända snubblade vår Augusta över honom under någon av alla sina ångbåtsresor. Kanske köpte hon biljetter av August far.

Från Riddarholmen utgick alla ångbåtar, både till resmål i Mälaren, Hjälmaren, Ostkusten, Gotland och Göta kanal, och från 1840-talet även till Travemünde. Folkträngseln var stor. Man kan ju tänka sig det, eftersom hamnen var den stora knutpunkten för resor till och från Stockholm. Häst och vagn var det enda alternativet till båt vid denna tid. Riddarholmen måste varit som Stockholms Central eller Bromma flygplats idag.

Så här skildrade Carl Axel Strindberg (bror till August) sin barndom på kajen:

Illustration från Claes Lundin / August Strindbergs bok Gamla Stockholm. Resenärer trängs vid Riddarholmshamnen

Här var vår lekplats invid Mälarstrand,
en skönare man uti världen sökte.
O, vilken mängd av varor uti land,
och folkliv, åkdon, ångfartyg som rökte.

Ack vilken mängd av packar, tunnor, lårar,
som överallt omkring på kajen låg
och kärl och korgar, kaggar, plankor, bårar
och tusen andra saker där man såg.

(Ur Vid Riddarholmen – En liten bild från vår barndom på 1850-talets början)

Sen får vi inte glömma Almqvists fina beskrivning 1838 i Det går an:

Fritz von Dardels teckning från en ångbåtshamn

Torsdags morgonen den 19 Julii strömmade 
mycket folk öfver Riddarholmsplanen i Stockolm, 
och gjorde sig icke en gång besvär att åse och 
beklaga den stolta kyrkan till venster, som, olycklig
men ännu herrlig, ej längesedan genom åskeld 
förlorat sitt skyhöga torn.

Folket skyndade öfver Riddarholmsbacken ned till
Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade de
till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty 
tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen 
kommenderade ”fremmande från bord!” 

De fremmande togo derföre ett kortvulet 
afsked af sina bortresande vänner och återgingo på 
stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade 
ut. Efter några minuter var den långt borta 
på vattnet. 

Och kanske blickade vår Augusta tillbaka mot Riddarholmen när Svithiod lagt ut från kajen. Riddarholmskyrkans torn måste ha haft byggnadsställningar. Först 1852 var tornet återuppbyggt efter blixtnedslaget 1835 som beskrivs i Det går an.

Fraset av stärkta underkjolar

Underkjol

Förra veckan visade jag glatt upp min första krinolin. Fel, fel, fel. Min plan var att skapa en klänning från 1847 och jag hade under hösten hittat en massa fina bilder på klänningar från 1850-talet utan att tänka på att själva krinolinen, stålställningen, inte kom förrän 1856. Då var Augusta redan begravd.

Dags att göra om och göra rätt. Fler stärkta underkjolar använde man på Augustas tid för att få kjolen att få den rätta vidden. Så denna vecka har jag sytt en ny underkjol och sytt in bomullssnören i den jag hade under brudklänningen 1991. Jag doppade underkjolarna i en kräm av potatismjöl och hängde dem på tork. Efter ett dygn var de så torra och frasiga att de nästan stod för sig själva. Återstod att stryka dem. De är så vackra och frasiga att det nästan är synd att ha en klänning utanpå.

När jag letade efter lakansväv till underkjolen hemma i hyllorna och hittade jag mammas broderade brudlakan från 1951. Jag har länge funderat på vad jag skulle göra av det, man använder ju inte den typen av lakan idag. Men så slog det mig, är klänningen sydd av påslakan från IKEA så kan väl underkjolen vara sydd av ett lakan från 50-talet. Lakan på lakan….

Det kändes som en härlig tanke att låta mamma få vara med på ett hörn, om än bara med något hon broderat för länge sedan. Under åren har vi gjort så många roliga textila projekt tillsammans. Vi vävde, knypplade och sydde. Roligast var kanske folkdräkterna på 70-talet. Mamma hade älskat vårt Augustaprojekt! Men nu får hon i alla fall bidra med en vacker broderad underkjol i fin lakanslärft.

Och kanske var lakanet sytt av Tuppens lakansväv? I så fall finns det ytterligare en koppling till Augusta, men det är en annan historia.

Läs mer om 1800-talets underkjolar på Som när det begav sig.

Dropptorkning av slemmiga underkjolar – Stärkt och pressad – Lakan på lakan

 

Krinolinen från Ikea


När det hemsydda snörlivet satt som gjutet, var det dags att sy en klänning.

 

Krinolinen, alltså själva ställningen under klänningen, hittade jag i Ikeas barnhörna. Kanske var den lite i minsta laget, men en början i alla fall. Något som håller ut kjolen.

 

Jag letade sidentyger till klänningen i varenda tygaffär i Stockholm och googlade på företag både i Sverige, USA och Indien. Jag hade ju tänkt mig storrutigt. På museisajter och digitala samlingar fanns fantastiskt vackra rutiga sidenkrinoliner från 1840-talet.

 

Men kanske ska man börja med att sy en klänning i enkelt bomullstyg, bara för att kontrollera att det blir rätt. Mönstret jag ritat med utgångspunkt från bilder på nätet, måste ju fungera innan jag satte saxen i dyr sidentaft.

 

Men inte heller bomullstyg med stora rutor fanns att få tag i.
Så står jag en dag och bäddar sängen och inser att våra storrutiga Ikealakan är ju perfekta!

 

Iväg till Ikea igen för inköp av ett påslakan ”Kustruta”. Det består ju faktiskt av hela 4 meter tyg. Borde räcka till en krinolin. Det fanns ju även ett örngott att klippa sönder ifall tyget inte skulle räcka.
Idag har jag sytt färdigt de sista sömmarna. Kantad med lite spets tycker jag själv att klänningen blev riktigt bra för att vara ett första försök. Den blir en perfekt sommarklänning för ångbåtsturer. Apropå ångbåtsutflykter kan jag rekommendera att damma av Almqvists ”Det går an”. Senast jag läste den var i skolan. Då tyckte jag den var otroligt gammaldags och tråkig. Men nu när jag åter läser den, känns den otroligt modern och är en fantastisk skildring av Augustas tid.
Och som sagt, min Ikeakrinolin skulle fungera bra i sammanhanget. Hade Ikea funnits 1840, hade säkert Augustas sömmerska, Fru Brandt handlat där!
UPPDATERING 2017-01-12: Det blev ju inte helt rätt, det där med krinolinen. Läs mer om mina underkjolar.
Translate »