Alla inlägg av Kerstin Melin

10-årige Sven emigrerade ensam 1876

Sven Vilhelm Berg är 9 år gammal, men ska snart fylla 10 och han tycker att han är en stor kille nu. Men det tycker inte hans mamma. Hon kramar honom ofta och gråter. Men varför är hon så ledsen?

Under de senaste månaderna har mamma Anna Sophia blivit allt tyngre om magen. Sven ska snart få ytterligare ett syskon. Han har tre äldre syskon och två yngre. Han är precis mitt i barnaskaran när det nya barnet ska födas.

Han förstod hur ledsen mamma blev när de hittade pappa Vilhelm drunknad i höstas. Men varför är hon så ledsen nu och ligger och gråter på nätterna. Han vet inte att han om ett par veckor ska krama om henne för sista gången i sitt liv. Men det vet hon. Hon har fattat det svåraste beslut en mamma kan fatta. 

Anna Sophia Johansdotter föddes 1836 i Kisa. Hennes far var bonde och nämndeman och ägde en 1/2 mantals gård, Gudmunstorp (Gummestorp)

När Anna Sophia träffar sitt livs stora kärlek är hon i 20-årsåldern. Han heter Vilhelm Bernadotte Berg och är Augustas kusinbarn: Han har studerat i Linköping och hans föräldrar har nog stora planer för sin son. Bara det att de döpt honom till Bernadotte andas lite som att de hade stora förväntningar. Ett kungligt namn passar bra på den militära bana han gett sig in på.

 Han är äldste sonen till fanjunkaren Petter Berg. Där hemma finns inte mindre än 12 syskon så det är lite kärvt med ekonomin och Vilhelms mamma Mina, skriver brev till Augusta och ber om klänningar till sina döttrar. 

Anna och Vilhelm gifter sig på juldagen 1857. De flyttar till Stora Bräng. Nu lämnar Vilhelm det militära. Vi vet inte varför, men i Stora Bräng finns både ett garveri, färgeri,  och två kvarnar. Kanske har han fått arbete där. 

 Det dröjer inte länge förrän Anna Sophia är gravid. I september 1858 föder hon sin förstfödde son Per. De blir inte kvar länge i Bräng. Nästa gång vi hör talas om familjen är när Anna Charlotta föds 1862 i Sundbo och året efteråt, 1863, föds Amanda Sofia Vilhelmina.

1865 – 1867 bor de hemma i Gummestorp (Gudmunstorp), i Kisa igen. Kanske är det för att Annas mamma Brita är så sjuk i lungsot. Där föds Sven Vilhelm, vår nioårige hjälte. Nu är det svåra nödår och folk svälter. Anna Sophias mamma dör. Gården säljs och äldste sonen flyttar till Åtvidaberg.

 Anna Sophias yngre bror har som så många andra, utvandrat till Amerika. 

1867 flyttar familjen Berg till backstugan Änglunda under gården Linnäs i Tjärstad. Här kommer mamma Anna Sophia bo ända till sin död 1928. Men det ska hända mycket innan dess…

1868 föds Eva Maria Elisabeth, 1872 Carl Otto Hjalmar. 

Det är september 1875 och Anna Sophia har just upptäckt att hon är gravid igen, som om det inte räckte att mätta åtta munnar med det lilla de får ut från sitt hårda arbete. De har klarat sig genom svältåren i slutet av 1860-talet men nu skulle alltså ytterligare ett barn ha mat för dagen.

En dag i slutet av september är pappa Vilhelm Bernadotte borta. Han hittas drunknad i sjön Åsunden. Ingen vet om det är en olycka eller om han helt enkelt inte orkade mer.

I dödboken skriver prästen:

Drunkning med eller utan uppsåt i sjön Åsunden Efterlämnad maka i största fattigdom 3 söner och 3 döttrar alla omyndiga.

Och då har inte prästen räknat in det lilla barn som ska komma att födas faderlös i mars nästa år. Anna Sophia är förtvivlad. Den fina stolte sergeanten med det kungliga namnet är borta. Kvar står hon ensam utanför backstugan Änglunda med sina 6 barn, det yngsta är 2 år, det äldsta 17.

Mamma Anna Sophia fattar nu ett svårt beslut. Hon tänker att Amerika kanske kan rädda hennes barn från svält. Hennes bror har ju lyckats etablera sig där. Kanske har de till och med erbjudit sig att ta hand om ett av barnen.

Men vilket barn ska hon välja. 17-åringen arbetar redan och klarar sig. Döttrarna 14 och 13 år kan tjäna piga på Linnäs och hon vill nog att de ska konfirmeras innan de beger sig ut i världen. Valet faller på tioårige Sven Vilhelm.  Och han ska resa ensam. 

Anna Sophia går runt i den lilla stugan och plockar ihop den enkla kappsäck som ska följa Sven på båtresan, först till Hull i England och sedan över Atlanten. Hur ska den lille grabben klara sig? Men det är många som reser nu och de kommer ta hand om honom på resan, det är hon övertygad om. Bara han inte blir sjuk! Och hur ska han klara sig när han kommer fram till New York. Sedan ska han ju resa vidare till Iowa där släktingarna bor.  31 mars föder hon lilla Emelie Bernardina.

13 maj 1876 avreser Sven Vilhelm Berg mot USA. Mamma Anna Sophia gråter. Där står hon utanför den lilla stugan och kramar sin lille son. Hon kommer aldrig mer träffa honom. Han kommer på andra sidan Atlanten heta Swan William Burg, och det kommer gå riktigt bra för honom i det nya landet. Han blev omhändertagen av sin morbror och moster i Iowa. Han gifte sig och fick barn och har idag många ättlingar i USA.

Yngsta systern Emelie Bernardina kom senare att utvandra precis som alla sina syskon. Storebror Per August Berg utvandrade 1882 och blev litograf i New York.

 

Den enda systern som blev kvar i Sverige var Anna Charlotta. Hon bodde kvar hos sin mamma till sin död 1923.

(Bilden är inte från Änglunda backstuga och föreställer inte Anna Sophia)

De sista åren var alltså mamma Anna Sophia ensam kvar. Alla barnen var långt borta. Hon fick säkert brev från dem, men det måste varit väldigt ensamt. Jag undrar vad hon tänkte om sitt liv. Ångrade hon att hon inte reste hon också? Säkert var hon nöjd ändå, att barnen fick det bra i det nya landet. Mamma Anna Sophia blev 92 år.  Backstugan i Änglunda, där hon bodde i 60 år, i utkanten av Rimforsa är sedan länge riven. Men trakten är väl värd en Augustaresa när syster Sara kommer hem från USA igen. Sara utvandrade till Nebraska på 1980-talet.

Bilder:
Alberg Edelfelt: Boys playing on the shore, 1884 (Ateneum)
Albert Edelfelt: Children at the gate, 1884 (privat)
Foto Per Berg (Ancestry)
Foto Nordiska muséet: Backstuga Linnabacken, Bälstorp, Torsås sn.

 

En del av historien

På hjulångaren Erik Nordevalls däckFör exakt 5 år sedan opererades jag för bröstcancer. Det var så allt började. Funderingar på att man inte är odödlig. Att det gäller att ta vara på  de dagar man har och göra något roligt och våga göra något man aldrig gjort förut.

Om någon sagt till mig när jag låg där på uppvaket på St Göran med bandage och dränage och bara ett bröst kvar:

Kerstin, du kommer de närmaste 5 åren att sy 14 stycken 1800-talsklänningar, bahytter, underkjolar, parasoller och handväskor. Du kommer gå klädd i snörliv och lager av kläder bara för att ta reda på hur det känns.  Du kommer resa runt  i  dessa 1800-talskläder genom Europa, hålla föredrag, gå på operor, vandra i bergen. Du kommer sova helt ensam på en ångbåt klädd i en antik nattskjorta (mycket snyggare än Landstingets!), resa med vackra ångbåtar och gamla tåg i Europa, åka häst och vagn i Virginia, du kommer simma runt i klänning, byxor och hatt. Allt tillsammans med din syster Sara.

Du kommer sitta och tolka handskrifter, tidningar med frakturstil, sitta med näsan i krigsarkivets husesynsprotokoll, du kommer även starta ett förlag och ge ut en bok.

Då skulle jag trott att de gett mig för mycket morfin.

Ibland är det bra att få den där sparken i baken så att man bryter upp och kommer iväg.  Vi vågade ge oss ut på helt nya vägar där vi mötte alla fantastiska människor som berikat våra liv, både i Sverige och utomlands.

Vi har lärt oss så mycket under dessa 5 år. Det som från början var en kul ”grej” blev ett fördjupat intresse för kvinnohistoria, om 1800-talets kvinnors liv och villkor. Augustas efterlämnade dokument var nyckeln som öppnade dörren till en värld av kvinnoöden, från fattighjon och utblottade änkor till välbeställda adelsdamer klädda i siden. Gemensamt hade de att kämpa mot ofrihet, sjukdomar och för tidig död.

Jag hoppas att vi med vårt Augustaprojekt inspirerat andra att både söka sin historia och att ta vara på den korta tid vi lever här. Vi är ju också en bit av historien!

”Morgonens dagg låg på lifvet qvar” – en tidig morgon på Krusenhov

Morgondaggen glimmar i det vildvuxna gräset. Himlen lyser lika blå som de små scillablommorna som invaderat den övergivna trädgården. De växer överallt mellan de höga träden, på igenvuxna trädgårdsgångar och runt de stora husen.

Ingen kommer ut på trappan och hälsar oss välkomna. Fönstren gapar tomma och blänger misstänksamt ned på oss.  Jag blundar i förhoppningen om att jag kan göra en tidsresa tillbaka till Krusenhovs glansperiod på 1800-talet.

Då hade vi just vandrat landsvägen från Loddby och gått genom grinden under de stora popplarna. Flickorna Hjort hade kommit ut på trappan i nysydda klänningar. Sömmerskan Brandt hade precis sytt klart deras klänningar inför flytten till Stockholm. Vi hade skrattat och frågat om vi inte kunde gå till det lilla lusthuset längst bort i trädgården. Det med alla vackra fåglar och blommor. Vi promenerade i de välskötta trädgårdsgångarna och beundrade de tidiga vårblommorna och äppelträdens knoppar. För att inte tala om bigarråträdets.

I lusthuset hade vi beundrat de vackra fåglarna som flyger runt taket. Tänk den som kunde måla så vackert! Vi hade berättat om allt spännande vi varit med om sedan sist vi sågs. Om våra nya klänningar och om balerna vi önskade att gå på när det blev säsong igen och vi kunde mötas i Stockholm. Sedan hade vi gått upp till stora huset och druckit saft sittandes på den lilla soffan i cabinettet.

Sedan hade vi sagt adjö.

Jag öppnar ögonen. Det är början av april 2017 och Krusenhov har stått tomt i flera år och väntat på ett bättre öde. Sara och jag vandrar genom den igenvuxna trädgården, hittar bulliga  röda rabarberknoppar bland riset. Sara skär av en äppelkvist från ett vildvuxet äppelträd för att ympa på sitt träd hemma.

Vi sitter i det fantastiska lilla lusthuset med de vackra målningarna och tittar ut över gården. Nu är det ju inte samma hus som Augusta besökte. Det revs och en ny mangårdsbyggnad uppfördes i början av 1900-talet.

I januari 2021 låg Krusenhof ute till försäljning. Vi hoppas nu att vi inte ska behöva blunda längre för att få se den vackra gården blomstra igen!

Augustas dagbok 2 september 1850

Wi ha i veckan varit på Krusenhof och sagt farväl åt Erik.

Wåra tourer åt detta, mitt andra barndomshem ha åter börjat sedan vännerna på nytt samlats i hemmet. Hvad den vägen är mig kär och hur väl jag der känner hvarenda sten, hvarenda buske, de äro alla mina bekanta från barndommen de kunna alla berätta mig händelser ur den gyllene tiden, då, som Tegnér säger ”morgonens dagg låg på lifvet qvar”. De stora poplarna vid grinden, de nicka ännu i dag lika vändligt sitt välkommen som då de för fjorton år sedan för första gången hälsade den 9åriga.

Ännu blir jag lika vändligt välkomnad vid mitt inträde i den stora salen med den gamla klockan i fonden som då, och samma hjertan klappa der ännu lika vänskapsfullt för mig.

Ingenting är förändrat om ej det, att de fordna barnen blifvit stora, att en och annan frostnatt gått öfver de rosor som för fjorton år sedan stodo i knoppning på deras lefnadsstig, att några af dem vissnat och fallit bort och att det ljusskimmer som den tiden omgaf det ”närvarande” och det ”tillkommande” för hvarje år allt mer och mer bleknat och försvunnit.

Men, i det hela är sig dock allt så likt! Det stora bigareauträdet erbjuder oss ännu, hvarje sommar, af sitt öfverflöd. De små bänkarna på berget erbjuder oss ännu skugga, svalka och hvila. Den lilla soffan i cabinettet, der vi i halfdunklet tillbringat så mången höstafton under prat och skratt, inbjuder ännu till samma nöje. Min Gud! hur länge får det förblifva så!