
The long-awaited Empire ball at Skokloster

Vi hade startat tidigt på morgonen från Stockholm, som alltid klädda i Augustaklänningar. Det klarnade upp när vi närmade oss Norrköping. Som vanligt hade vi en alltför optimistisk resplan men en massa gårdar att se och besöka. Händelö stod först på listan. Inte för att det var något ställe Augusta bott på, mer för att vi läst den sorgliga historien om att Händelö var hotat av rivning. Vi hade sett en utställning på Norrköpings stadsmuseum om alla vackra gårdar som ägdes av kommunen och som förmodligen skulle rivas.
GPS:en ville inte hitta till Händelö, annat än till den stora fula hamnanlängingen. Men där fanns en liten grusväg som korsade ett järnvägsspår. En låst grind. Vi parkerade bilen och klev ur. Den lilla grusvägen övergick till gräs. Stora lindar skuggade den engelska parken. Eller det kanske hade blivit en engelsk park eftersom ingen klippt något gräs här på väldigt länge. Inne mellan träden lyste den gula mangårdsbyggnaden i förmiddagssolen. Det var som att kliva in i en saga om en hemlig trädgård eller ett bortglömt hus, vilket det faktiskt också var. Där kom vi vandrande i gräset i våra 1840-talsklänningar och halmhattar. Nästan som en film, lite som systrarna Bronté. Även vi är ju systrar.
Blåklockorna trivdes i gräset och små röda blommor syntes längre bort. Det var inga blommor. Hela den gamla gårdsplanen var övervuxen av smultron. Vi visste inte var vi skulle sätta fötterna. Det är dock lite svårt att plocka smultron i snörliv.
Vi dansade runt i parken så kjolarna flög i solskenet. Vi skrattade och skrattade.
Men den sorgligt vackra gården som sakta förföll som en kuliss. Den var låst och stängd. Övergiven. Fönsterhakar började lossna. Färgen flagade. På baksidan var ett fönster trasigt. Stuprören rostade och vatten började tränga in i fasaden.
Ja det var på den här gården Augusta tillbringade en angenäm eftermiddag den 13 augusti 1850. Då var den vackra gården alldeles nybyggd och då stavades Hendelö med E. Vi hade redan förstört vårt dagsprogram men hade blivit en sagolik upplevelse rikare.
Gumman med ruskorna, hur fick hon det namnet?
Sara och jag tyckte det var nedvärderande att kalla henne så bara för att hon hade en huvudprydnad som var minst sagt originell. Det enda porträttet av Augustas mamma måste ha målats i början av 1830-talet eftersom Augustas systrar är målade i samma stil, men utan huvudbonad! Och systern Amalia dog i barnsäng 1833, året efter sitt bröllop.
Bröllopet 1832 mellan Amalia och Gustaf Lejdenfrost var säkert väldigt storstilat. Gustaf som lyckats komma upp sig och nu var en framgångsrik klädesfabrikör gifte sig med den vackra kaptensdottern Amalia Söderholm. Säkert var det så att man anlitade en konstnär som fick måla av damerna i familjen. Augusta var bara fem år och ansågs kanske för livlig att sitta modell, eller så tyckte man helt enkelt att hon var för ung för ett porträtt. Men systern Charlotte fick sitt porträtt målat liksom mamma Madiadi som mamma Anna kallades inom familjen. Alla tre var klädda i sen empirestil, även kallad Biedermeierstil. Klänningar med stora ballongärmar och vida kragar. Ett mode som vi som kan vår Disney, skulle förknippa med Askungens systrar på filmduken. Men Madiadis huvudprydnad var något speciell. Vi har letat i modeplanscher, bland museisamlingar och porträttmålningar, men ingen har en sådan speciell hårprydnad, även om hårmodet denna tid var väldigt utstuderat. Höga frisyrer smyckade med spetsar och blommor.
Så kom det sig att vi fick höra hennes smeknamn av släktingar: ”Gumman med ruskorna”. Vi trodde det var något som nutida släktingar slängt ur sig.
I veckan stod jag framför en hög album som en gång tillhört min farmor. Där var ett tjockt album fullt med kabinettfotografier från senare delen av 1800-talet. Säkert häften föreställde farmor själv i olika åldrar, men så fanns där ett par ark men ungdomsbilder på hennes pappa Pontus och mamma Gerda samt morfar Adolf Nordwall. Jag hade sett dem förut. Men farmor hade varit så företagsam och skrivit namn på lappar för att vi 100 år senare skulle veta vilka som figurerade på de sepiafärgade korten.
Där fanns en gammal kvinna klädd i vida kjolar. Jag tittade på farmors lapp och drog efter andan.
”Gumman med ruskorna” hade farmor skrivit, och under detta: mormors mor.
Här satt nu ett foto av Augustas mamma, född 1788, året före franska revolutionen. Hur gammalt var fotot undrade jag och vände på det för att se vem fotografen var.
Bertha Valerius, Brunkebergstorg stod det på baksidan. En kort koll på nätet gav mig svaret. Bertha var verksam där 1867-1872. Det innebar att Anna Söderholm alias Gumman med ruskorna var ca 80 år på fotot. Och visst såg hon gammal ut. Den insjunkna munnen tydde på tandlöshet, ögonen saknar färg, kanske beroende på dålig syn men kan också vara fotokvaliten. Men visst är hon fin i sin sidenklänning, svarta spetssjal och spetskrage. Det här skulle jag säga var typiskt för Anna, hon var alltid mån om att se proper ut. Det vet vi genom alla brev hon skrivit till Augusta om hur hon skulle klä sig och vårda sina kläder. Och vad är det för bok hon bbläddrar i på fotot, ett album? Vi vet inte. Tänk om det är ett foto av hennes älskade dotter Augusta? Det har vi ju aldrig hittat!
Jag tänker på tillfället när fotot togs. 1857 flyttade Anna med sin svärson Adolf och lilla dotterdottern Gerda till Stockholm och bodde där i sex år innan hon flyttade till den nyinköpta gården Schiringe i Mellösa. Så kanske de gjorde en liten lustresa till Stockholm tio år senare och passade på att gå till fotografen på Brunkebergstorg. Gerda var ung tonåring och fotograferades säkert samtidigt. Det här var nog Annas sista resa. 1870 dog Anna 82 år gammal. Hennes liv hade inte varit lätt. Hon hade begravt alla sina barn alldeles för tidigt då de dött av sjukdomar och barnsbörd. Men hennes eget äktenskap ska ha varit lyckligt och hennes enda barnbarn fick ett långt och lyckligt liv.
Bertha Valerius var den första kvinnan att bli kunglig porträttleverantör. Men 1873 stängde hon sin fotoateljé på Brunkebergstorg och ägnade sig sedan helt åt sitt måleri. Bland hennes målningar hittar vi flera kungligheter bland annat Karl XV och drottning Lovisa.
Kanske måste Sara och jag acceptera Annas smeknamn, nu när vi vet att även vår farmor kallade sin mormors mor för ”Gumman med ruskorna”.
Tisdagen d: 17 September 1850
”Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor. Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill.
Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achenpå middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.”
Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.
Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra. Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt. Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö , en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön. Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.”
När jag första gången såg denna bild, var det i folkdräktsammanhang. Eftersom jag själv har en Vingåkersdräkt var det fantastiskt att betrakta alla målningar som Wallander gjorde i Vingåker, med kvinnor i olika varianter av dräkten.
Men så upptäckte jag att i högra hörnet står några kvinnor i borgerliga kläder, med bahytter och äkta sjalar. Och när jag la ihop mina pusselbitar visade det sig att Augusta faktiskt var på just denna Åsens marknad i september 1850. Skissen till målningen ska Wallander ha gjort 1849, året innan Augusta var där. Målningen blev klar 1852. Säkert kan det ha sett ut precis så här även året efter. Dessutom har Wallander målat in sig själv, i vit hatt. Jag undrar så vilka damerna är?
Så här skrev Wallander om sin målning:
”Mitt första större arbete i folklifsgenren blef Marknad i Vingåker. Man ser marknadsplatsen, där åtskilliga marknadsprodukter utbjudas till salu. Genom folkvimlet framtränger en ilsken tjur, som skrämmes av trumslagaren, vilken trummar efter en tjuv. Den bestulne visar tomma plånboken för den framskyndande länsmannen. I förgrunden en tittskåpsgubbe, som visar ”all verldens härrlighet” för tre styver. – Till höger i samma plan avgöres köp av grytor och pannor medelst ”köpskål”. Längre bort synes Åsens by, där jäntor och bonddrängar gå och ”hångla med sina käraste”…”
Och själv kan jag alltså spela två roller i målningen, den ena i Vingåkersdräkt, den andra i herrskapskläder!