Alla inlägg av Kerstin Melin

Boken Augustas Resa till julpris: 190 SEK!

Augustas resa är den perfekta julklappen till den som vill drömma sig bort i tid och rum, njuta av vackra bilder på historiska kläder från mitten av 1800-talet. Systrarna Sara och Kerstin gjorde verklighet av sin dröm och gav sig iväg på en resa genom Europa i sin farmors mormors fotspår med hennes reseskildring som deras guidebok.

Hur var det att resa i snörliv, stärkta underkjolar, bahytt och sjal? Systrarna berättar hur de först sydde kläderna och sedan hur det kändes att leva i dessa kläder under deras resor.

Läs mer …

Gumman med ruskorna och porträttfotot från 1870

Gumman med ruskorna, hur fick hon det namnet?

Anna Söderholm ca 45 år

Sara och jag tyckte det var nedvärderande att kalla henne så bara för att hon hade en huvudprydnad som var minst sagt originell. Det enda porträttet av Augustas mamma måste ha målats i början av 1830-talet eftersom Augustas systrar är målade i samma stil, men utan huvudbonad! Och systern Amalia dog i barnsäng 1833, året efter sitt bröllop.

Amalia Söderholm, 1808-1833

Bröllopet 1832 mellan Amalia och Gustaf Lejdenfrost var säkert väldigt storstilat. Gustaf som lyckats komma upp sig och nu var en framgångsrik klädesfabrikör gifte sig med den vackra kaptensdottern Amalia Söderholm. Säkert var det så att man anlitade en konstnär som fick måla av damerna i familjen. Augusta var bara fem år och ansågs kanske för livlig att sitta modell, eller så tyckte man helt enkelt att hon var för ung för ett porträtt. Men systern Charlotte fick sitt porträtt målat liksom mamma Madiadi som mamma Anna kallades inom familjen. Alla tre var klädda i sen empirestil, även kallad Biedermeierstil. Klänningar med stora ballongärmar och vida kragar. Ett mode som vi som kan vår Disney, skulle förknippa med Askungens systrar på filmduken. Men Madiadis huvudprydnad var något speciell. Vi har letat i modeplanscher, bland museisamlingar och porträttmålningar, men ingen har en sådan speciell hårprydnad, även om hårmodet denna tid var väldigt utstuderat. Höga frisyrer smyckade med spetsar och blommor. 

Charlotte Söderholm 1806-1837

Så kom det sig att vi fick höra hennes smeknamn av släktingar: ”Gumman med ruskorna”. Vi trodde det var något som nutida släktingar slängt ur sig. 

I veckan stod jag framför en hög album som en gång tillhört min farmor. Där var ett tjockt album fullt med kabinettfotografier från senare delen av 1800-talet. Säkert häften föreställde farmor själv i olika åldrar, men så fanns där ett par ark men ungdomsbilder på hennes pappa Pontus och mamma Gerda samt morfar Adolf Nordwall. Jag hade sett dem förut. Men farmor hade varit så företagsam och skrivit namn på lappar för att vi 100 år senare skulle veta vilka som figurerade på de sepiafärgade korten. 

Där fanns en gammal kvinna klädd i vida kjolar. Jag tittade på farmors lapp och drog efter andan.

Anna Söderholm 1788 – 1870  (fotot taget ca 1867-1870)

”Gumman med ruskorna” hade farmor skrivit, och under detta: mormors mor.

Här satt nu ett foto av Augustas mamma, född 1788, året före franska revolutionen. Hur gammalt var fotot undrade jag och vände på det för att se vem fotografen var.

Bertha Valerius, Brunkebergstorg stod det på baksidan. En kort koll på nätet gav mig svaret. Bertha var verksam där 1867-1872. Det innebar att Anna Söderholm alias Gumman med ruskorna var ca 80 år på fotot. Och visst såg hon gammal ut. Den insjunkna munnen tydde på tandlöshet, ögonen saknar färg, kanske beroende på dålig syn men kan också vara fotokvaliten. Men visst är hon fin i sin sidenklänning, svarta spetssjal och spetskrage. Det här skulle jag säga var typiskt för Anna, hon var alltid mån om att se proper ut. Det vet vi genom alla brev hon skrivit till Augusta om hur hon skulle klä sig och vårda sina kläder. Och vad är det för bok hon bbläddrar i på fotot, ett album? Vi vet inte. Tänk om det är ett foto av hennes älskade dotter Augusta? Det har vi ju aldrig hittat! 

Jag tänker på tillfället när fotot togs. 1857 flyttade Anna med sin svärson Adolf och lilla dotterdottern Gerda till Stockholm och bodde där i sex år innan hon flyttade till den nyinköpta gården Schiringe i Mellösa. Så kanske de gjorde en liten lustresa till Stockholm tio år senare och passade på att gå till fotografen på Brunkebergstorg. Gerda var ung tonåring och fotograferades säkert samtidigt.  Det här var nog Annas sista resa. 1870 dog Anna 82 år gammal. Hennes liv hade inte varit lätt. Hon hade begravt alla sina barn alldeles för tidigt då de dött av sjukdomar och barnsbörd. Men hennes eget äktenskap ska ha varit lyckligt och hennes enda barnbarn fick ett långt och lyckligt liv. 

Bertha Valerius var den första kvinnan att bli kunglig porträttleverantör. Men 1873 stängde hon sin fotoateljé på Brunkebergstorg och ägnade sig sedan helt åt sitt måleri. Bland hennes målningar hittar vi flera kungligheter bland annat  Karl XV och drottning Lovisa.

Kanske måste Sara och jag acceptera Annas smeknamn, nu när vi vet att även vår farmor kallade sin mormors mor för ”Gumman med ruskorna”. 

Augustas resa till Vingåker i september 1850

SLM DIA00-032 – MARKNAD VID ÅSEN, OLJEMÅLNING AV JOSEF WILHELM WALLANDER (SÖRMLANDS MUSEUM)

Tisdagen d: 17 September 1850

”Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor. Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill.

Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achenpå middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.”

Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.

Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra. Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt. Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö , en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön. Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.”

Detalj ur målningen.

När jag första gången såg denna bild, var det i folkdräktsammanhang.  Eftersom jag själv har en Vingåkersdräkt var det fantastiskt att betrakta alla målningar som Wallander gjorde i Vingåker, med kvinnor i olika varianter av dräkten.

Detalj ur målningen.

Men så upptäckte jag att i högra hörnet står några kvinnor i borgerliga kläder, med bahytter och äkta sjalar. Och  när jag la ihop mina pusselbitar visade det sig att Augusta faktiskt var på just denna Åsens marknad i september 1850. Skissen till målningen ska Wallander ha gjort 1849, året innan Augusta var där. Målningen blev klar 1852. Säkert kan det ha sett ut precis så här även året efter. Dessutom har Wallander målat in sig själv, i vit hatt. Jag undrar så vilka damerna är?

Så här skrev Wallander om sin målning:
”Mitt första större arbete i folklifsgenren blef Marknad i Vingåker. Man ser marknadsplatsen, där åtskilliga marknadsprodukter utbjudas till salu. Genom folkvimlet framtränger en ilsken tjur, som skrämmes av trumslagaren, vilken trummar efter en tjuv. Den bestulne visar tomma plånboken för den framskyndande länsmannen. I förgrunden en tittskåpsgubbe, som visar ”all verldens härrlighet” för tre styver. – Till höger i samma plan avgöres köp av grytor och pannor medelst ”köpskål”. Längre bort synes Åsens by, där jäntor och bonddrängar gå och ”hångla med sina käraste”…”

Och själv kan jag alltså spela två roller i målningen, den ena i Vingåkersdräkt, den andra i herrskapskläder!

 

En låda full med spetsar – från Lassfolks spetsfabrik

Det är lustigt att vi så ofta blir överraskade av fynd vi själva gör och som andra bidrar med. Som häromdagen då jag fick en hel låda med spetsar. Det är inte första gången. Det är många vänner och släktingar som är vänliga och skänker oss spetsar som de hittat i sina förråd, oftast ärvda efter en äldre generation där ett överlakan alltid skulle ha spets och monogram.

Men denna låda var speciell. Kartongen var på utsidan märkt med en etikett, där ”sommarstrumpor” stod med tydliga versaler. Inuti fanns en hel massa spetsar, allt från finaste tunnaste spetsar för vackra små näsdukar, till stora breda för gardiner eller lakan. Vissa var mellanspetsar, andra kantspetsar. Hur hamnade de i lådan för sommarstrumpor?

Några av spetsarna i lådan.

Mona, som hittade lådan på sin vind, tror att spetsarna kommer från min svärfars kusin  vars mor arbetade på Jakobstads spetsfabrik.

Jag har aldrig hört talas om denna fabrik, trots att jag tillbringat fler än 30  somrar i Jakobstad. Mitt eget spetsintresse började redan på 1970-talet, långt innan vi började sy historiska kläder. Faktiskt så hade jag knyppling som specialarbete i gymnasiet och knypplade både Vadstenaspetsar och finska spetsar. 

Jakobstads spetsfabrik

1911 startade Anders Lassfolk Finlands första spetsfabrik just i Jakobstad. Förutom spetsar tillverkade man olika typer av band. Under sin glansperiod på 60-talet tillverkade man 20 miljoner band per år på 600 spets- och bandmaskiner. Idag ligger Campus Allegro där spetsfabriken låg fram till 1992.

Lassfolks spetsfabrik

Jag gräver bland de vackra spetsarna och jämför med bilder från mönstren på bloggen Stickoskapa. Och visst! där finns några av spetsarna med. Så roligt. Spetsarna kommer nu få ett nytt liv på klänningar vi skapar i vårt Augustaprojekt. Nu blir det även Österbottniska spetsar på Augustaklänningarna. Jag tror att Augusta skulle gillat det och även hennes svåger som ju själv var textilfabrikör, om än nästan hundra år tidigare.

Bloggen Stickoskapa
Länk till Bloggen Stickoskapa

Bröllopet på Åserum 1805 – Madiadis historia

Det är den 27 oktober 1805

Sätesgården Åserum i Nykils socken är smyckad för bröllop. I salen har pigorna bundit girlanger av lönnlöv. Anna Catharina Fagerström står inne i sitt gemak och får hjälp med klänningen som hon fått uppsydd efter en modejournal inköpt i Linköping. Anna Catharina är inte barn i huset, men har bott här som fosterbarn sedan 13 års ålder.

Bilderna i tidningen har sömmerskan betraktat noga för att förstå hur hon skulle sy en klänning i empirstil, som det franska hovet klädde sig. Hon har gjort ett fint arbete med klänningen som andas antikens lätta luftiga gudinnor. Där Anna står framför spegeln och nyper sig i kinderna för att få lite färg, undrar hon hur livet ska bli som officershustru och matmor på officersbostället Stora Gåhlstad. Anna, blott 17 år gammal, kommer vara yngst i hushållet, bland sina ogifta  svägerskor och svärföräldrarna.

Ann Barry, 1803/1805, Oil on canvas by Gilbert Stuart
Porträtt av Ann Barry, 1803/1805, Oil on canvas by Gilbert Stuart

Det kommer inte finnas så mycket användning för en empirklänning där och den vackra sjalen hon fått av sin fästman, vågar hon nog inte ha annat än till fest. Men just idag är hon en antikens unga gudinna och hon hoppas att hennes blivande make, bataljonsadjutanten Johan Petter Söderholm, ska se henne just så. Väninnan Gustafva Wallenberg gifte sig för 10 dagar sedan  med häradshövdingen i Linköping och flickorna har så mycket att tala om. Men just nu är det Annas tinningslockar som är viktigast. De måste få det rätta ”skruvutseendet”.

Åserum, Nykils socken, Östergötland  (https://roback.nu/image/396)

Ute på gårdsplanen anländer gästernas vagnar och i en av dem kommer Annas egen far hovjägaren och sergeanten Gustaf Fagerström, 87 år gammal. Äntligen får han se sin dotter giftas bort. Han är tacksam för allt vad Bengt Kocken här på Åserum gjort för hans barn som han fick så sent i livet. De föddes i hans fjärde äktenskap och han var 70 år när han blev far första gången! 

Gästerna samlas i den höstsmyckade salen. Johan Petters föräldrar Pehr och Britta Söderholm samt flera av hans syskon. Här finns herrskapsfolk från trakten runt Nykil och från Asby där Annas mamma ägde två gårdar. Det var där på gården Snararp Anna föddes och där mamman dog. Anna hade så gärna velat ha sin mamma med idag. Men hon hade fått det väldigt bra hos familjen  Kocken på Åserum också. Hennes fostermor Christina har verkligen hjälpt henne sedan mamma Anna Lisa gick bort för fyra år sedan. Anna har fått en bra uppfostran och träning för att bli officershustru. Nu ska hon lämna detta vänliga hem, men hennes bror Carl Fredrik blir kvar i flera år och ska få utbildning av fosterfadern Bengt för att sedan studera vidare i Lund. 

Så här kunde det sett ut dagen då Augustas mamma gifte sig. Det är en fiktiv berättelse byggd på fakta om Augustas släkt, släktgårdar och om fosterföräldrarna. Från denna tid har vi inga brev eller annat sparat material.

Personerna som är med i ovanstånde ”scen” är

  • Anna Catharina Fagerström g Söderholm 1788 – 1870 (Madiadi som hon kom att kallas i familjen)
  • Anna Elisabeth Lilja g Fagerström 1755 – 1801 (Annas mor)
  • Gustaf Fagerström, sergeant 1718 – 1808 (Annas far)
  • Carl Fredrik Fagerström 1795 – 1850 (Annas bror) 
  • Johan Petter Söderholm, bataljonsadjutant 1775 – 1835 (Annas make)
  • Pehr Söderholm, kvartersmästare 1743 – 1811 (Annas svärfar)
  • Stina Hammarstrand g Söderholm 1743 -1811 (Annas svärmor)
  • Bengt Kocken, kapten, 1754-1833 (Annas fosterfar)
  • Christina Charlotta Printzenstierna g Kocken 1766-1840 (Annas fostermor)
  • Per Isak Kocken 1796-1849 (son till Bengt Kocken och studiekamrat till Carl Fredrik Fagerström
  • Gustafva Maria Wallenberg g Wikblad 1785 – 1830 (Mamsell inneboende hos Bengt Kocken samtidigt som Anna, tillika faster till André Oscar Wallenberg)

Nu kommer frågan: Ska vi själva lyckas skapa en garderob i emipirstil från 1805?  Följ vårt sommarprojekt i fotspåren på Madiadi, om hennes liv, hon som överlevde hela alla sina fem barn.