Augusta är 25 år och sjuk i tuberkulos. Hon har tre år kvar att leva. Men hon är ändå lycklig, hon ska få gifta sig med sin älskade Adolf och hon kommer att föda en liten dotter innan livet är slut. Döden var ett inte ovanligt inslag i vardagen i mitten av 1800-tal.
Adolf Menzel, Living Room With The Artist’s Sister 1847
Hu hvad det i går afton var för ett förtviflat väder. Nordanvinden rasade som en ursinnig, och for med jämrande läten omkring våra knutar. Den samlade de torra löfven, som finnas i rik mängd, in på sjukhusgården, och förde dem med hvirflande fart upp mot de svarta regndigra skyar som jagade hvarandra öfver våra hufven, och lade sig sedan en stund till ro för att liksom samla sina krafter till att åter påbörja samma arbete med ökat raseri. Då, man en sådan der mörk och stormig höstqväll är i sin egen varma kammare framför en skön brasa, omgifven af en atmosphere af vänlighet och trefnad sätter man dubbelt mera värde på lifvets goda, än man gör då naturen är leende och lugn. Visst sänder man kanske en och annan medlidsam suck till dem, som under en sådan afton äro tvungna att vada sig fram genom smuts, mörker och regn, men för att icke störa sitt eget välbefinnande, aktar man sig nog att med sina tankar stanna länge derute i kölden hos de stackars resenärerna.
Det här brevet från december 1852 är ett av mina favoritbrev. Hon beskriver stormen utanför sitt fönster på Hantverkargatan mycket målande, både ute och inne. Sedan går hon in på sin egen sjukdom och professor Malmstens besök samtidigt som en tragisk olycka inträffade på gatan utanför.
Professor Carl Henrik Malmsten, Maria Röhl 1843
Min Professor kom, oaktadt det gemena vädret hit – men han kom directe från en dödsbädd, der en ung maka sagt farväl åt en förtviflad make, som troligen gifter om sig om ett halft år igen, det brukar åtminstone sluta på det sättet med enklingsorgen. Emellertid var det för ögonblicket bedröfligt som man kan förstå och jag såg att min Professor hade egnat den unga döda några medlidsamma tårar.
Döden, så der sedd på litet närmre håll är allt hemsk ändå och Professorns underrättelse qvarlemnade hos oss alla en sorglig och obehaglig känsla.
Trefnaden och fröjden ville ej gerna komma tillbaka och det hade ej heller tjenat till mycket, ty straxt derpå hörde vi ett genomträngande skri – och då man feck reda på saken, så var det en karl som blifvit öfverkörd och nästan helt och hållet masakrerad. Jag grät så grundligen öfver den stackars marterade unga Frun och den arma sönderkrossade menniskan och jag jag hoppas slippa några tårar på ett helt år.
Vintern 1852-1853 bodde Augusta inackorderad hos familjen Hjort på Hantverkargatan i Stockholm. Huset låg mitt emot det då nybyggda Garnisonssjukhuset (idag Landstingshuset). Hon bodde i Stockholm för att få behandling för sin tuberkulos av professor Per Henrik Malmsten. Det var en privat uppgörelse som betalades av Augustas svåger. Sara har skrivit tidigare om vårt sökande i läkarjournaler utan att hitta henne. Men vi vet att han faktiskt hade henne som patient genom den brevväxling som finns mellan Augusta och hennes blivande make Adolf, som vid denna tid bodde och verkade i Uppsala.
Augusta är 25 år och sjuk i tuberkulos. Hon har tre år kvar att leva. Men hon är ändå lycklig, hon ska få gifta sig med sin älskade Adolf och hon kommer att föda en liten dotter innan livet är slut. Döden var ett inte ovanligt inslag i vardagen i mitten av 1800-tal.
