Kategoriarkiv: Brev och dagböcker

10-årige Sven emigrerade ensam 1876

Sven Vilhelm Berg är 9 år gammal, men ska snart fylla 10 och han tycker att han är en stor kille nu. Men det tycker inte hans mamma. Hon kramar honom ofta och gråter. Men varför är hon så ledsen?

Under de senaste månaderna har mamma Anna Sophia blivit allt tyngre om magen. Sven ska snart få ytterligare ett syskon. Han har tre äldre syskon och två yngre. Han är precis mitt i barnaskaran när det nya barnet ska födas.

Han förstod hur ledsen mamma blev när de hittade pappa Vilhelm drunknad i höstas. Men varför är hon så ledsen nu och ligger och gråter på nätterna. Han vet inte att han om ett par veckor ska krama om henne för sista gången i sitt liv. Men det vet hon. Hon har fattat det svåraste beslut en mamma kan fatta. 

Anna Sophia Johansdotter föddes 1836 i Kisa. Hennes far var bonde och nämndeman och ägde en 1/2 mantals gård, Gudmunstorp (Gummestorp)

När Anna Sophia träffar sitt livs stora kärlek är hon i 20-årsåldern. Han heter Vilhelm Bernadotte Berg och är Augustas kusinbarn: Han har studerat i Linköping och hans föräldrar har nog stora planer för sin son. Bara det att de döpt honom till Bernadotte andas lite som att de hade stora förväntningar. Ett kungligt namn passar bra på den militära bana han gett sig in på.

 Han är äldste sonen till fanjunkaren Petter Berg. Där hemma finns inte mindre än 12 syskon så det är lite kärvt med ekonomin och Vilhelms mamma Mina, skriver brev till Augusta och ber om klänningar till sina döttrar. 

Anna och Vilhelm gifter sig på juldagen 1857. De flyttar till Stora Bräng. Nu lämnar Vilhelm det militära. Vi vet inte varför, men i Stora Bräng finns både ett garveri, färgeri,  och två kvarnar. Kanske har han fått arbete där. 

 Det dröjer inte länge förrän Anna Sophia är gravid. I september 1858 föder hon sin förstfödde son Per. De blir inte kvar länge i Bräng. Nästa gång vi hör talas om familjen är när Anna Charlotta föds 1862 i Sundbo och året efteråt, 1863, föds Amanda Sofia Vilhelmina.

1865 – 1867 bor de hemma i Gummestorp (Gudmunstorp), i Kisa igen. Kanske är det för att Annas mamma Brita är så sjuk i lungsot. Där föds Sven Vilhelm, vår nioårige hjälte. Nu är det svåra nödår och folk svälter. Anna Sophias mamma dör. Gården säljs och äldste sonen flyttar till Åtvidaberg.

 Anna Sophias yngre bror har som så många andra, utvandrat till Amerika. 

1867 flyttar familjen Berg till backstugan Änglunda under gården Linnäs i Tjärstad. Här kommer mamma Anna Sophia bo ända till sin död 1928. Men det ska hända mycket innan dess…

1868 föds Eva Maria Elisabeth, 1872 Carl Otto Hjalmar. 

Det är september 1875 och Anna Sophia har just upptäckt att hon är gravid igen, som om det inte räckte att mätta åtta munnar med det lilla de får ut från sitt hårda arbete. De har klarat sig genom svältåren i slutet av 1860-talet men nu skulle alltså ytterligare ett barn ha mat för dagen.

En dag i slutet av september är pappa Vilhelm Bernadotte borta. Han hittas drunknad i sjön Åsunden. Ingen vet om det är en olycka eller om han helt enkelt inte orkade mer.

I dödboken skriver prästen:

Drunkning med eller utan uppsåt i sjön Åsunden Efterlämnad maka i största fattigdom 3 söner och 3 döttrar alla omyndiga.

Och då har inte prästen räknat in det lilla barn som ska komma att födas faderlös i mars nästa år. Anna Sophia är förtvivlad. Den fina stolte sergeanten med det kungliga namnet är borta. Kvar står hon ensam utanför backstugan Änglunda med sina 6 barn, det yngsta är 2 år, det äldsta 17.

Mamma Anna Sophia fattar nu ett svårt beslut. Hon tänker att Amerika kanske kan rädda hennes barn från svält. Hennes bror har ju lyckats etablera sig där. Kanske har de till och med erbjudit sig att ta hand om ett av barnen.

Men vilket barn ska hon välja. 17-åringen arbetar redan och klarar sig. Döttrarna 14 och 13 år kan tjäna piga på Linnäs och hon vill nog att de ska konfirmeras innan de beger sig ut i världen. Valet faller på tioårige Sven Vilhelm.  Och han ska resa ensam. 

Anna Sophia går runt i den lilla stugan och plockar ihop den enkla kappsäck som ska följa Sven på båtresan, först till Hull i England och sedan över Atlanten. Hur ska den lille grabben klara sig? Men det är många som reser nu och de kommer ta hand om honom på resan, det är hon övertygad om. Bara han inte blir sjuk! Och hur ska han klara sig när han kommer fram till New York. Sedan ska han ju resa vidare till Iowa där släktingarna bor.  31 mars föder hon lilla Emelie Bernardina.

13 maj 1876 avreser Sven Vilhelm Berg mot USA. Mamma Anna Sophia gråter. Där står hon utanför den lilla stugan och kramar sin lille son. Hon kommer aldrig mer träffa honom. Han kommer på andra sidan Atlanten heta Swan William Burg, och det kommer gå riktigt bra för honom i det nya landet. Han blev omhändertagen av sin morbror och moster i Iowa. Han gifte sig och fick barn och har idag många ättlingar i USA.

Yngsta systern Emelie Bernardina kom senare att utvandra precis som alla sina syskon. Storebror Per August Berg utvandrade 1882 och blev litograf i New York.

 

Den enda systern som blev kvar i Sverige var Anna Charlotta. Hon bodde kvar hos sin mamma till sin död 1923.

(Bilden är inte från Änglunda backstuga och föreställer inte Anna Sophia)

De sista åren var alltså mamma Anna Sophia ensam kvar. Alla barnen var långt borta. Hon fick säkert brev från dem, men det måste varit väldigt ensamt. Jag undrar vad hon tänkte om sitt liv. Ångrade hon att hon inte reste hon också? Säkert var hon nöjd ändå, att barnen fick det bra i det nya landet. Mamma Anna Sophia blev 92 år.  Backstugan i Änglunda, där hon bodde i 60 år, i utkanten av Rimforsa är sedan länge riven. Men trakten är väl värd en Augustaresa när syster Sara kommer hem från USA igen. Sara utvandrade till Nebraska på 1980-talet.

Bilder:
Alberg Edelfelt: Boys playing on the shore, 1884 (Ateneum)
Albert Edelfelt: Children at the gate, 1884 (privat)
Foto Per Berg (Ancestry)
Foto Nordiska muséet: Backstuga Linnabacken, Bälstorp, Torsås sn.

 

Det första kärleksbrevet

I augusti 1852 hände det som Augusta aldrig trodde sig få uppleva. Hon som beskrev sitt hjärta som ”format af någon hårdare materia än menniskors i allmänhet” hade blivit djupt förälskad. Och hennes kärlek var besvarad. 28-årige filosofen Adolf Nordwall var under sommaren informator åt Augustas kusinbarn på Fullerstad utanför Söderköping. Det var där de träffades. Då var Augusta redan sjuk i tuberkulos. De skulle få 3 år tillsammans innan Augusta drog sitt sista andetag i Varberg.

Fortsätt läsa Det första kärleksbrevet

Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Ett stenkast från Augustas födelsekyrka, Slaka, ligger Lambohofs säteri.

Häromdagen såg jag en intressant film om restaureringen av Lambohov. Det slog mig då att Augustas lilla berättelse ur dagboken 28 juni 1852 kunde vara intressant att plocka fram. Fortsätt läsa Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.