I augusti 1852 hände det som Augusta aldrig trodde sig få uppleva. Hon som beskrev sitt hjärta som ”format af någon hårdare materia än menniskors i allmänhet” hade blivit djupt förälskad. Och hennes kärlek var besvarad. 28-årige filosofen Adolf Nordwall var under sommaren informator åt Augustas kusinbarn på Fullerstad utanför Söderköping. Det var där de träffades. Då var Augusta redan sjuk i tuberkulos. De skulle få 3 år tillsammans innan Augusta drog sitt sista andetag i Varberg.
Augusta är 25 år och sjuk i tuberkulos. Hon har tre år kvar att leva. Men hon är ändå lycklig, hon ska få gifta sig med sin älskade Adolf och hon kommer att föda en liten dotter innan livet är slut. Döden var ett inte ovanligt inslag i vardagen i mitten av 1800-tal.
Adolf Menzel, Living Room With The Artist’s Sister 1847
Hu hvad det i går afton var för ett förtviflat väder. Nordanvinden rasade som en ursinnig, och for med jämrande läten omkring våra knutar. Den samlade de torra löfven, som finnas i rik mängd, in på sjukhusgården, och förde dem med hvirflande fart upp mot de svarta regndigra skyar som jagade hvarandra öfver våra hufven, och lade sig sedan en stund till ro för att liksom samla sina krafter till att åter påbörja samma arbete med ökat raseri. Då, man en sådan der mörk och stormig höstqväll är i sin egen varma kammare framför en skön brasa, omgifven af en atmosphere af vänlighet och trefnad sätter man dubbelt mera värde på lifvets goda, än man gör då naturen är leende och lugn. Visst sänder man kanske en och annan medlidsam suck till dem, som under en sådan afton äro tvungna att vada sig fram genom smuts, mörker och regn, men för att icke störa sitt eget välbefinnande, aktar man sig nog att med sina tankar stanna länge derute i kölden hos de stackars resenärerna.
Det här brevet från december 1852 är ett av mina favoritbrev. Hon beskriver stormen utanför sitt fönster på Hantverkargatan mycket målande, både ute och inne. Sedan går hon in på sin egen sjukdom och professor Malmstens besök samtidigt som en tragisk olycka inträffade på gatan utanför.
Professor Carl Henrik Malmsten, Maria Röhl 1843
Min Professor kom, oaktadt det gemena vädret hit – men han kom directe från en dödsbädd, der en ung maka sagt farväl åt en förtviflad make, som troligen gifter om sig om ett halft år igen, det brukar åtminstone sluta på det sättet med enklingsorgen. Emellertid var det för ögonblicket bedröfligt som man kan förstå och jag såg att min Professor hade egnat den unga döda några medlidsamma tårar.
Döden, så der sedd på litet närmre håll är allt hemsk ändå och Professorns underrättelse qvarlemnade hos oss alla en sorglig och obehaglig känsla.
Trefnaden och fröjden ville ej gerna komma tillbaka och det hade ej heller tjenat till mycket, ty straxt derpå hörde vi ett genomträngande skri – och då man feck reda på saken, så var det en karl som blifvit öfverkörd och nästan helt och hållet masakrerad. Jag grät så grundligen öfver den stackars marterade unga Frun och den arma sönderkrossade menniskan och jag jag hoppas slippa några tårar på ett helt år.
Vintern 1852-1853 bodde Augusta inackorderad hos familjen Hjort på Hantverkargatan i Stockholm. Huset låg mitt emot det då nybyggda Garnisonssjukhuset (idag Landstingshuset). Hon bodde i Stockholm för att få behandling för sin tuberkulos av professor Per Henrik Malmsten. Det var en privat uppgörelse som betalades av Augustas svåger. Sara har skrivit tidigare om vårt sökande i läkarjournaler utan att hitta henne. Men vi vet att han faktiskt hade henne som patient genom den brevväxling som finns mellan Augusta och hennes blivande make Adolf, som vid denna tid bodde och verkade i Uppsala.
Augusta och Adolf var nygifta. Det var augusti 1853 och paret hade precis kommit hem från sommarsejouren i Varberg. Augustas lungsot verkade dessutom vara mycket bättre. Allt verkade hoppfullt och Augusta var lycklig.
Då slog koleran till i Norrköping. Under mitten av 1800-talet härjade flera koleraepidemier i Sverige, oftast på sensommaren.
Adolf hade redan rest vidare till Strängnäs för att iordningställa parets lilla röda hus på Lilla hospitalsgatan. Augusta skriver till honom från Loddby:
6 september 1853
Ännu, min älskade äro vi alla friska här ute på Loddby, och Himlen gifve att det länge måtte få fortfara så! Min goa Far har ännu stora ord på tungan, men de sitta ej fast i hans öfvertygelse. Han iakttager alla möjliga försiktighetsmått och är på intet vis angelägen om att resa åt Staden. Derinne dö de som flugor och vi ha redan hört talas om flera bättre personers frånfälle, men värst grasserar dock choleran bland arbetsklassen.
I brevet berättar hon för Adolf om alla de försiktighetsåtgärder de vidtagit för att undgå att bli smittade. Med dagens kunskap låter de lite absurda. Men då visste man inget om bakterier eller hur kolera smittade, så de gjorde nog så gott de visste. Augusta skriver att hon är varmt klädd i dubbla yllesjalar, trots att det är varmt och vackert väder. Hon behåller kängorna på, även inomhus. Augusta vill ju inte dö nu i kolera, när hon äntligen verkar ha fått ordning på lungsoten.
Ack! Icke vill jag dö nu då min lycka blomstrar som skönast, nu då jag har någon att med den innerligaste tillgifvenhet sluta mig till, nu då jag är älskad af min Adolf. Wet du, du kära, dyra Adolf, hur tomt här är efter dig, hur ledsamt din Augusta har, och hur rädd jag är att choleran skall komma till Strängnäs? Ack: du vet icke du hur gerna jag nu vill lefva. Min älskade, älskade Adolf, lef väl! Herran beskydde och bevare dig: och Gud gifve mig snart den fröjden att få hvila mig vid ditt hjerta
På Loddby gör man vad man kan för att hålla koleran borta. Inga gäster tas emot, åtminstone inte från Norrköping. Man röker rummen, förmodligen med enris. Så nämner Augusta att hennes mamma skakat ner äpplena ur Astrakanträdet.
Alla de sköna, klara, förledande astrakanerna ha blifvit nedskakade, så på den vägen kunna vi numera ej ådraga oss choleran.
När jag läste om äpplena i brevet, tyckte jag det lät väldigt konstigt. Varför skakade de ner dem?
Jag började läsa andras beskrivningar om kolera från denna tid. Man trodde att sjukdomen spred sig via dålig luft och osunda dunster, så kallad Miasma. Det var därför de vädrade och rökte ut bostäderna. Men det där med äppelträdet kunde jag fortfarande inte hitta någon förklaring till förrän jag läste en roman om 1830-talets Uddevalla. Där nämndes att dimman och dunsterna brukade fastna i träden. Kunde det vara orsaken, att smittan fastnade på frukten?
Jag började googla på fruktträd och kolera. Det gav resultat. Omogen frukt trodde man kunde sprida kolera och även potatis! Det läste jag i flera beskrivningar.
Så av en händelse hittade jag en bok på ett antikvariat på Drottninggatan. 1834 Året då koleran drabbade Stockholm av Eva Langlet. En intressant skildring av det svenska samhället och hur det drabbades av koleran, om dåtidens kunskap och mediciner. Jag undrar så vad det var för medicin Augusta tog i förebyggande syfte.
Tack för medicamenterna. Jag tar ordentligt in utaf dem och min älskade Adolf kan vara säker om att så framt försiktighet är ett preservatif mot cholera, så är din Augusta räddad undan den gemena sjukdomen.
Ja, hela familjen klarade sig faktiskt från koleran, både vid detta och senare utbrott, men det berodde nog mer på friskt vatten i brunnen än på den ”rysske öfverläkare Thielemans choleradroppar”.
Och av en händelse hittade jag en bild på Thielemans choleradroppar från apotekare Asker på apoteket Lejonet i Norrköping (Det var Asker som köpte Loddby 1857!)
“SLM 34162 4 – Apoteksflaska, Thielemans koleradroppar, apoteket Lejonet i Norrköping,” Sörmlands museum, hämtad 6 maj 2019, https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/320639.
Fleminggatan österut, Grubbens trädgård till vänster.
I Augustas brev hösten 1852 beskriver hon för sin älskade Adolf hur långsamma dagarna är på Kungsholmen. Men hon gör promenader till ”Grubbiska Trädgården”.
Hon bor inackorderad hos familjen Hjort på Hantverkargatan för att få behandling för sin lungsot av professor Malmsten. Hon får inte göra något annat än vila.
12 oktober berättar hon:
Jag är alldeles intagen af professor Malmsten. Han är den mest vänliga, förståndiga och angenäma Doctor man kan påträffa, alltid glad och treflig, aldrig vresig och vårdslös som andra Esculapii söner. Hvad jag minst beundrar hos honom är hans gräsliga envishet att vilja truga i mig fiskolja, och han får nog sin vilja fram till slut, fastän jag strider emot i det längsta.
Och säkert hade fiskoljan ingen effekt alls på hennes tuberkulos, man visste ju inte vad sjukdomen berodde på vid denna tid. Den kallades ibland för trånandesjuka. Det kanman förstå av nästa stycke i brevet, där Augusta beskriver hur stadens societetsdamer bemöter henne.
Jag gör dagligen promenader bortåt Grubbiska trädgården, rumlar hvarenda middag af Bacchi safter, har dagligen en mängd feminina visiter som icke roa mig det ringaste. Alla mina eleganta salongsconnaissancer drifvas af nyfikenheten hit, för att se hur jag tar mig ut med en förstörd lunga. Det är alltid någonting att tala om på nästa aftons soirée. Man kan till och med få sätta ihop små intressanta historier om hur min beklagansvärda bröstsjukdom kommit af olycklig kärlek, hvars föremål hvar och en tror sig veta.
Jag blev lite nyfiken på var Grubbiska trädgården låg. Kungsholmen var ju rena landet i mitten av 1800-talet, åtminstone den norra delen. Jag sökte på nätet och hittade en lång detaljrik historia om både trädgården och husen runt omkring. Eftersom det är copyright på den, lämnar jag bara länken, så kan var och en läsa den på orginalstället.Länk
Trädgården var i mitten på 1800-talet en ståtlig parkanläggning. Där hade tidigare också varit tivoli och nöjespark. I Nordiska museets samlingar finns ett program från en tillställning där 1843. Kanske fungerade trädgården som ett Skansen eller Gröna Lund långt innan dessa etablerades som nöjesparker i slutet av 1800-talet.
Jag ser för mig hur Augusta lägger sin stora yllesjal över de tunna axlarna, kanske tar hon på ytterligare en sjal, eftersom hon inte får bli kall. Hon snör sina kängor och tar på hatt och handskar och tar med en liten retikyl med näsduken i. Sedan går hon nerför trappan i huset kv Fikonträdet där familjen Hjort bor. Hon tar till vänster på Hantverkargatan och rundar hörnet där postkontoret ligger. Det är där hon brukar posta sina brev till Adolf i Uppsala. Hennes promenad fortsätter in på Trädgårdsgatan (nuvarande Scheelegatan). På höger sida har hon nu Piperska muren med sin fina barockträdgård. Hon fortsätter norrut ända fram till Reparebansgatan (nuvarande Fleminggatan). Där ligger porten in till Grubbens Trädgård. Den är säkert öppen så här mitt på dagen. Inne i parken finns små gångar med vackra planteringar mellan buskar och träd. Kanske sätter sig Augusta där på en bänk och pustar ut en stund, kanske hostar hon lite i sin näsduk. Men säkert beundrar hon höstfärgerna i den vackra parken. Det är ju mitten av oktober och den friska höstluften gör henne gott. Bara att få komma ut från det lilla rummet måste kännas som en lättnad. Vågar hon hoppas att det ligger ett brev från Uppsala hemma och väntar, när hon kommer hem?
2019
Jag tog en promenad på Kungsholmen idag, utan vackra sjalar och utan hatt! Men mössa för den bitande kalla vinden. Jag hittade resterna av parken mellan TryggHansas kontor och St Eriks ögonsjukhus. Här ligger idag en blandning av arkitektritade höghus, sekelskiftesinspirerade lägre hus och några gamla hus från den tid Grubbens var
arbetsinrättning. Ett trevligt område med nytt och gammalt i en fin blandning.
Mitt i området ligger en fyrkantig grusplan med några äldre träd. Jag läser på skylten, jag har kommit till Grubbens trädgård anno 2019.
Huvudbild:
Fleminggatan österut från trakten av Kronoberget, 1868, av Hallberg, Carl Peter (1809-1879), Stockholms stadsmuseum
Närmast till vänster syns Lenmans gärde efter köpmannen Hans Lenman (1683-1739); därefter Grubbens trädgård som ligger i dagens S:Eriksområde. Här anlades år 1860 en försörjningsinrättning för invalidiserade och kroniskt sjuka personer som var i behov av vård, men inte togs emot på vanliga sjukhus. På Kvarnberget längst till vänster skymtar Grubbens kvarn. Grubbens syftar på de tidigare ägarna, handelsmannasläkten Grubb, adlad af Grubbens. Kyrktornet i bakgrunden är Sankta Klara och den stora byggnaden är Stockholms slott.
Vem var den hederlige Olle? Han återkommer i brev efter brev från Augustas mamma Anna. Denne Olle hade problem med sitt ben. Anna skriver i sitt brev hösten 1852:
”Tack för ditt bref. Jag ser deraf att den hederlige Olle är så förbi i sitt ben, du skall få se att det bli hans död. Den hederliga mäniskan är nog för god att gå här och traska i gruset.”
Jag letar bland alla namn i dagboken, men ingen Olle eller Olof finns nämnd där.
Så förlovar sig Augusta och Adolf och mamma Anna skriver i december 1852:
Så snart Adolfs utnämning stått i tidningarna borde du skrifva nogra ord till vår hederlige Olle och berätta honom att du gifter dig och att han är den förste av dina karlvänner som du derom underrättar. Jag tycker det är en skyldig artighet emot den hederlige vänskapsfulle Olle. Det finns verkligen en Mamsell Vallenberg en hans släkting som har varit och troligt än är hos honom. Tänk huru illa ni bedömde den rare Olle. Bed honom i tankarna om förlåtelse.
Det är här jag får en idé om vem det skulle vara. Mamsell Vallenberg skulle vara släkting till honom. Kan det vara André Oscar Wallenberg? Skulle han alltså kallats ”Olle”?Och vad var det för orätt Augusta gjort honom?
André Oscar Wallenberg var affärsbekant med Augustas svåger och välgörare Gustaf Lejdenfrost. Det var AndréOscar som placerade Gustafs pengar. Han var bra på sånt, långt innan han grundade den bank som så småningom skulle bli SE-banken. I dagboken dyker han upp då och då. Men Augusta kallar honom Oscar och faktiskt benämner även Augusta honom som ”hederlig”.
Dagboken 28 nov 1850:
Oscar Wallenberg lyste här och försvann helt hastigt. Han var denna gång ”sig sjelf” mer än någonsin, riddaren sans facons och sans compliments. Lika orginelt trygg och rätt fram, lika tvärsäker och retsamt tranquil, men också lika hederlig och förståndig som vanligt.
Jag är ändå inte alls säker på att ”Olle” som traskar runt i gruset är Wallenberg, som Augusta skrivit om i dagboken. Jag bestämmer mig för att än en gång låna boken av Göran B Nilsson om Wallenberg på biblioteket. Jag läste boken för över ett år sedan, men nu vet vi så mycket mer om Augusta och hennes vänner, så en repetition kan vara på sin plats.
I Göran B Nilssons biografi ”Odysseernas år” finns ett par brev mellan Oscar och Augusta citerade. Han ber han henne om råd. Hon var tio år yngre, men tydligen uppskattade han hennes klokskap. Och det var inget annat än en vänskapsrelation.
Jag läser om Oscars liv under 1850-talet.Så fastnar min blick på en mening.
”Intensiteten i den mångfacetterande verksamhet som A O Wallenberg utvecklade under åren 1850-53 är desto mer imponerande, som han under ett års tid drogs med en efterhängsen sjukdom. De akuta besvären började med att han i maj 1852 snubblade på Järntorget( ”knäfallet för Riksbanken”), och den svåra värken i hans knän och ben gav inte med sig förrän sommaren 1853 efter åtskilliga huskurer , läkarkonsultationer och en badsejour i Marstrand.”
Ont i benen! Det stämmer ju så bra med att mamma Anna nämner Olles dåliga ben i december 1852.
Jag läser omOscars kärleksrelation till sin hushållerska Mina, som han efter flera år och barn senare kommer att gifta sig med. Det här var inte acceptabelt i 1850-talets Sverige, att bo ihop utan att vara gifta, och dessutom med sin hushållerska. Kan det vara detta Augusta uttryckt sitt ogillande om. Och mamma Anna försöker släta över som om det faktiskt finns en mamsell Wallenberg. Vi vet inte, men mamma Anna är klart förtjust och imponerad av Wallenberg och hans hederlighet. För visst kan ”Olle” även vara ett smeknamn för Oscar?
Oscar Wallenberg var den person som ordnade så Augustas bror August fick resa till Sydafrika 1850 för att kurera sin hälsa. Så nog var han en omtänksam kille.
I Göran B Nilssons bok nämns också att A O Wallenberg försökt övertala Lejdenfrost att skicka Augusta till Madeira för att kurera sin Tuberkulos. Men Lejdenfrost ansett det vara för dyrt. Någon kurortsresa till Sydtyskland blev det inte heller, trots att affärskontakten Rehder i Lübeck erbjudit att hans dotter kunde följa med Augusta.
Men hon kanske inte ville, hon kanske hellre ville vara hos Adolf och kanske väntade de sitt första och enda barn.
Augusta är 25 år och sjuk i tuberkulos. Hon har tre år kvar att leva. Men hon är ändå lycklig, hon ska få gifta sig med sin älskade Adolf och hon kommer att föda en liten dotter innan livet är slut. Döden var ett inte ovanligt inslag i vardagen i mitten av 1800-tal.
