Ett parasoll för den bländande vårsolen

Senaste dagarna har en härlig vårsol lyst över Stockholmstrakten. Man blir nästan bländad! Men numera kan jag ta fram mitt viktorianska parasoll när solen blir för stark.

Ett parasoll ingick i en dams utstyrsel på 1840-talet. Och det betyder att vi som ska resa i Augustas fotspår också måste ha sådana. Jag sneglade på antik-sajter och även bröllops-sajter. Antingen för dyrt eller för otidsenligt.

Så jag bestämde mig för ett IKEA-hack igen. Ett gammalt trasigt IKEA-paraply i glada färger blev grunden. Det kan ju inte va så svårt att klä om det med lite spets.

En spetsstuv á 45 SEK inhandlades, blått fodertyg hade jag i hyllorna.

Nu blev jag lite orolig, skulle metallspröten sprätta iväg som en jättespindel, när jag klippte bort det gamla tyget?

Det gick bra och jag använde de gamla tårtbitarna som mönster för att klippa ut mitt nya fodertyg och spets. Sedan var det bara att sy ihop alla bitarna och trä på ”jättespindeln”.

Det såg lite naket ut i kanten så det blev ytterligare en tur till tygaffären för att inhandla svart silkig frans.  Och nu var det ju så att mitt gamla paraply inte var helt OK, det stannar inte i hopfällt skick. Detta löstes med att ett svart sidenband syddes fast för att göra en liten rosett när paraplyet är hopfällt.

 

 

I färdigt skick tycker jag själv att det ser ut som taget ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin!

Och tant blå!

Handväskan som kom med järnvägen

Hade Augusta en handväska? Och vad hade hon i den, undrar jag. Kanske lite mynt att åka droska för och säkert en näsduk att vinka med.

”Påföljande dagen klockan 6 lade Freja åter från land och på däck stodo August och jag och hviftade med våra näsdukar farväl åt herrar Cassel, Jern, Lallerstedt samt Lieutnant Anström, hvilka alla varit så artiga och följt oss ned. (ur Augustas dagbok 1850)”

I början av 1800-talet hade kvinnor Retikyler, små påsar med band som kunde dras åt. Man kunde fästa dem i linningen på kjolen eller ha dem i fickor insydda i kjolen.  Ett annat vackert ord är portmonnä (porte monnais). Med lite skolfranskakunskaper kan man förstå att man bar sina mynt i den.

När det modernare sättet att resa med järnväg kom i mitten av 1800-talet behövde resenärerna kunna bära på sin packning. Stora koffertar var inget att ta med sig i tågkupeerna. Ett nytt behov av praktiska ”reseeffekter” hade skapats.  Jag tycker begreppet ”effekter” är precis vad det handlar om.  Och man skulle kunna bära dem i handen. Och då är vi framme vid handväskans födelse, väskan man bär i handen.

Jag bläddrar i min tjocka inbundna samling av La Môde illustrée, från 1879. En bibel för alla 1870-talsdamer som ville hålla sig ajour med allt från att göra senaste hårflätningen, broderimönster, huvudbonader och till hur man gör vackra tofsar på sin broderade fotpall. 1870-talets YouTube!

Men inte hittar jag särskilt många bilder på handväskor. Jag letar vidare på nätet och hittar många små pärlbroderade viktorianska väskor. Men inte särskilt utstuderat mode, verkar som om väskor inte var något som ändrade stil särskilt ofta. Men jag började i alla fall brodera med indianpärlor på en bit sammet.

Som konvalescent denna vecka passade det bra att hålla mig lugn och ägna mig åt broderi. Det blev en liten väska för att kunna ta med mig de små viktiga ting när vi ska ut och resa i Augustas fotspår. Väskan ska rymma en näsduk, glasögon och mobiltelefon. Resten; kamera, objektiv, dator, laddare, skissbok, pennor… Jag får nog sy en kappsäck också. En sån där i orientaliskt tyg, som de sydde av mattor på 1800-talet.

Förresten ska jag nog göra ett snyggt mobilskal också.

Translate »