En låda full med spetsar – från Lassfolks spetsfabrik

Det är lustigt att vi så ofta blir överraskade av fynd vi själva gör och som andra bidrar med. Som häromdagen då jag fick en hel låda med spetsar. Det är inte första gången. Det är många vänner och släktingar som är vänliga och skänker oss spetsar som de hittat i sina förråd, oftast ärvda efter en äldre generation där ett överlakan alltid skulle ha spets och monogram.

Men denna låda var speciell. Kartongen var på utsidan märkt med en etikett, där ”sommarstrumpor” stod med tydliga versaler. Inuti fanns en hel massa spetsar, allt från finaste tunnaste spetsar för vackra små näsdukar, till stora breda för gardiner eller lakan. Vissa var mellanspetsar, andra kantspetsar. Hur hamnade de i lådan för sommarstrumpor?

Några av spetsarna i lådan.

Mona, som hittade lådan på sin vind, tror att spetsarna kommer från min svärfars kusin  vars mor arbetade på Jakobstads spetsfabrik.

Jag har aldrig hört talas om denna fabrik, trots att jag tillbringat fler än 30  somrar i Jakobstad. Mitt eget spetsintresse började redan på 1970-talet, långt innan vi började sy historiska kläder. Faktiskt så hade jag knyppling som specialarbete i gymnasiet och knypplade både Vadstenaspetsar och finska spetsar. 

Jakobstads spetsfabrik

1911 startade Anders Lassfolk Finlands första spetsfabrik just i Jakobstad. Förutom spetsar tillverkade man olika typer av band. Under sin glansperiod på 60-talet tillverkade man 20 miljoner band per år på 600 spets- och bandmaskiner. Idag ligger Campus Allegro där spetsfabriken låg fram till 1992.

Lassfolks spetsfabrik

Jag gräver bland de vackra spetsarna och jämför med bilder från mönstren på bloggen Stickoskapa. Och visst! där finns några av spetsarna med. Så roligt. Spetsarna kommer nu få ett nytt liv på klänningar vi skapar i vårt Augustaprojekt. Nu blir det även Österbottniska spetsar på Augustaklänningarna. Jag tror att Augusta skulle gillat det och även hennes svåger som ju själv var textilfabrikör, om än nästan hundra år tidigare.

Bloggen Stickoskapa
Länk till Bloggen Stickoskapa

Vad fanns i min resväska? – 1850-talskläder för allt från vandring till operabesök

Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.

Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.

Klädd för vandring

Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.

Balklänning i siden

I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!

 

Bomullsklänning i kattun

Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.

 

Tudelad resdräkt i ylle

Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.

 

Rutig bomullskjol

Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.

 

Snörkängor

I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!

 

Sjalar

En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.

 

Löskragar, handskar och hattar

Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.

Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.

Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.

Bekvämt och fint

När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.

Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.

Ett parasoll för den bländande vårsolen

Senaste dagarna har en härlig vårsol lyst över Stockholmstrakten. Man blir nästan bländad! Men numera kan jag ta fram mitt viktorianska parasoll när solen blir för stark.

Ett parasoll ingick i en dams utstyrsel på 1840-talet. Och det betyder att vi som ska resa i Augustas fotspår också måste ha sådana. Jag sneglade på antik-sajter och även bröllops-sajter. Antingen för dyrt eller för otidsenligt.

Så jag bestämde mig för ett IKEA-hack igen. Ett gammalt trasigt IKEA-paraply i glada färger blev grunden. Det kan ju inte va så svårt att klä om det med lite spets.

En spetsstuv á 45 SEK inhandlades, blått fodertyg hade jag i hyllorna.

Nu blev jag lite orolig, skulle metallspröten sprätta iväg som en jättespindel, när jag klippte bort det gamla tyget?

Det gick bra och jag använde de gamla tårtbitarna som mönster för att klippa ut mitt nya fodertyg och spets. Sedan var det bara att sy ihop alla bitarna och trä på ”jättespindeln”.

Det såg lite naket ut i kanten så det blev ytterligare en tur till tygaffären för att inhandla svart silkig frans.  Och nu var det ju så att mitt gamla paraply inte var helt OK, det stannar inte i hopfällt skick. Detta löstes med att ett svart sidenband syddes fast för att göra en liten rosett när paraplyet är hopfällt.

 

 

I färdigt skick tycker jag själv att det ser ut som taget ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin!

Och tant blå!

Fraset av stärkta underkjolar

Underkjol

Förra veckan visade jag glatt upp min första krinolin. Fel, fel, fel. Min plan var att skapa en klänning från 1847 och jag hade under hösten hittat en massa fina bilder på klänningar från 1850-talet utan att tänka på att själva krinolinen, stålställningen, inte kom förrän 1856. Då var Augusta redan begravd.

Dags att göra om och göra rätt. Fler stärkta underkjolar använde man på Augustas tid för att få kjolen att få den rätta vidden. Så denna vecka har jag sytt en ny underkjol och sytt in bomullssnören i den jag hade under brudklänningen 1991. Jag doppade underkjolarna i en kräm av potatismjöl och hängde dem på tork. Efter ett dygn var de så torra och frasiga att de nästan stod för sig själva. Återstod att stryka dem. De är så vackra och frasiga att det nästan är synd att ha en klänning utanpå.

När jag letade efter lakansväv till underkjolen hemma i hyllorna och hittade jag mammas broderade brudlakan från 1951. Jag har länge funderat på vad jag skulle göra av det, man använder ju inte den typen av lakan idag. Men så slog det mig, är klänningen sydd av påslakan från IKEA så kan väl underkjolen vara sydd av ett lakan från 50-talet. Lakan på lakan….

Det kändes som en härlig tanke att låta mamma få vara med på ett hörn, om än bara med något hon broderat för länge sedan. Under åren har vi gjort så många roliga textila projekt tillsammans. Vi vävde, knypplade och sydde. Roligast var kanske folkdräkterna på 70-talet. Mamma hade älskat vårt Augustaprojekt! Men nu får hon i alla fall bidra med en vacker broderad underkjol i fin lakanslärft.

Och kanske var lakanet sytt av Tuppens lakansväv? I så fall finns det ytterligare en koppling till Augusta, men det är en annan historia.

Läs mer om 1800-talets underkjolar på Som när det begav sig.

Dropptorkning av slemmiga underkjolar – Stärkt och pressad – Lakan på lakan

 

Translate »