Visst är traditioner intressanta? Men varifrån kommer de och hur gamla är de?
När vi var små startade julförberedelserna ungefär vid första advent. Det handlade om att laga mat och baka, tillverka julklappar, göra julpynt, stöpa ljus, slå in julklappar och inte minst skriva julklappsverser. Dessa var aktiviteter som skulle göras från grunden och därför tog de så lång tid, men var fundamentala på något sätt. Jag menar, vem skulle idag förbereda sig en månad för en lunch, typ midsommar?
Redan här anar vi att tillagningen av julmaten har sina rötter i det gamla bondesamhället, då man inte köpte mat som idag, varken färdig eller halvfabrikat. Och att göra själv, tyckte vi var väldigt roligt, (ja, det tycker vi fortfarande!) Det finns en upptäckarglädje i att klara av att tillverka saker från dess minsta beståndsdelar.
Men vilken mat var det vi lagade, och fortfarande lagar och äter på julen. Det var olika rätter bestående av gris- och kalvkött, sill, potatis, rödbetor, lök, morot, äpple, kål, grädde, smör och ost. Till baket: rågmjöl, vetemjöl, smör, ägg, grädde, honung och socker och kryddor. Allt sådant som fanns på en bondgård. Det låter ganska tråkigt när man ser listan av ingredienser, men vilka goda julrätter och bakverk vi skapade!
Det här var fram till 1970/80-talet. Då hände det saker på julbordet. Man tyckte att den traditionerlla maten var ohälsosam, inga grönsaker? Influenser kom från andra länder, nya intressanta frukter och grönsaker gjorde entré. Men fortfarande finns de flesta av de där ursprungliga rätterna kvar på Saras och mitt julbord. Och nästa generation fortsätter laga och äta flera av dem, även om det finns så mycket annat alternativt och spännande som vi välkomnat in i våra hem idag.
Nu kan man ju fråga sig om vår pappa och mamma hade precis samma traditioner? Inte funderade vi som barn på vems traditionerna var, mer än att mamma ville ha sin jul-anjovis och pappa måste ha äppelmos till skinkan. Men det måste varit ett givande och tagande. Vilka traditioner skulle gälla på julen?
När det gäller mat- och kaktraditioner brukade det förr ligga på hustruns lott och då kan man också tänka att hustrun hade med sig det från sin familj. Men vi tror att väldigt mycket i vår familj kom från vår farmor Eva. Varför? Ja, vi tror att hon var mycket noga med traditioner. Hon var fostrad i en högre ståndsmiljö där allt skulle hålla en viss klass och hon slet hela sitt liv för att hålla det så.
Vår mormor Sara var däremot lite av en kreativ konstnär, skapade nytt eller ändrade lekfullt lite här och där. Hennes fantasifulla julaftnar etsades inte in som traditioner måste, för att bli bestående. Men hennes vackra julkrubba, som hon skapade från kyrkotextilier i Karlstads hemslöjds lapplåda, är en skatt som jag tar fram varje jul. Mormors textilintresse ärvdes av vår mamma. Och vi har fortsatt. Mycket av mammas och mormors skaparglädje känner vi igen när vi får textila idéer och syr för vårt Augustaprojekt. Sånt gjorde inte farmor, vad vi känner till.
Men varifrån fick farmor Eva sina traditioner?
Om vi söker oss ytterligare en generation tillbaka, till farmors mor, Gerda på Stocktorp, den där ur-mormodern på sin gård i Södermanland dit alla hennes barnbarn kom och firade helger och sommarlov. Den gård och den mormor som vår pappa och alla hans kusiner talade om med sådan värme, glädje men också respekt. Det var hennes generösa stora hushåll som dottern Eva, vår farmor, ville hålla liv i. Det var därifrån traditionerna kom.
För ett par år sedan var vi på släktfest med många av våra sysslingar. En av dem höll tacktal och nämnde då att vi alla hade något gemensamt, att vi läste högt ur Victor Rydbergs julsaga Lille Vigg varje julafton, precis som Gerda på Stocktorp gjorde med alla sina barnbarn. Det hade Sara och jag ingen aning om, mer än att vår pappa alltid ville läsa den högt på julafton. Men vi visste inte varför, eller vem bryr sig om sånt när man är liten. Och vi visste inte varför pappa alltid staplade pepparkakshögar till var och en av oss familjemedlemmar med en pepparkaka överst med namn på. Vi tyckte det var praktiskt, då blev det mer rättvist. Men att man gjorde det på Stocktorp, visste vi inte, och att det är en urgammal sed med högar fick vi lära oss i en av Skansens julpyntade stugor.
Nu kommer vi till det lite småläskiga. Gerda hade ingen mamma som hon ärvde jultraditioner ifrån. Gerda växte upp med sin mormor Anna Söderholm, eftersom hennes egen mamma, Augusta, dött i tuberkulos när Gerda bara var knappt ett år gammal. Traditioner skapar trygghet. Och har man ingen mamma, låg det nog nära till hands att verkligen hålla i de gamla traditionerna.
Var det Anna Söderholm som införde dessa traditioner i Gerdas barndomshem, samma som hon haft i sitt hem sedan hon gifte sig och fick ett eget hushåll 1805. Ja, inte Lille Vigg, för den berättelsen publicerades 1875 några år efter Annas död. Men allt annat, kakorna till exempel.
Der är bara en tanke. Augusta skriver själv i brev och dagböcker hur de äter julgröt, hur de ger varandra julklappar, men nämner inte några detaljer. Augusta är överhuvudtaget dålig på att beskriva vad de äter.
Jag ryser lätt när jag tänker på Anna Söderholm, född 1788. Är det så att vi på julafton äter ”samma” kakor som hon bakade för 200 år sedan åt sina barn på officersbostället Stora Gålstad utanför Linköping.
Jag måste nog sätta i gång med rullrånen nu. (deras historia började på 1600-talet!) De som ska fyllas med sommarens skörd av hjortron. Och jag tror att Sara i Usa håller på med sina klenäter…(med en historia från 1400-talet).
God jul önskar Sara och Kerstin
