Kategoriarkiv: Textilhistoria

En låda full med spetsar – från Lassfolks spetsfabrik

Det är lustigt att vi så ofta blir överraskade av fynd vi själva gör och som andra bidrar med. Som häromdagen då jag fick en hel låda med spetsar. Det är inte första gången. Det är många vänner och släktingar som är vänliga och skänker oss spetsar som de hittat i sina förråd, oftast ärvda efter en äldre generation där ett överlakan alltid skulle ha spets och monogram.

Men denna låda var speciell. Kartongen var på utsidan märkt med en etikett, där ”sommarstrumpor” stod med tydliga versaler. Inuti fanns en hel massa spetsar, allt från finaste tunnaste spetsar för vackra små näsdukar, till stora breda för gardiner eller lakan. Vissa var mellanspetsar, andra kantspetsar. Hur hamnade de i lådan för sommarstrumpor?

Några av spetsarna i lådan.

Mona, som hittade lådan på sin vind, tror att spetsarna kommer från min svärfars kusin  vars mor arbetade på Jakobstads spetsfabrik.

Jag har aldrig hört talas om denna fabrik, trots att jag tillbringat fler än 30  somrar i Jakobstad. Mitt eget spetsintresse började redan på 1970-talet, långt innan vi började sy historiska kläder. Faktiskt så hade jag knyppling som specialarbete i gymnasiet och knypplade både Vadstenaspetsar och finska spetsar. 

Jakobstads spetsfabrik

1911 startade Anders Lassfolk Finlands första spetsfabrik just i Jakobstad. Förutom spetsar tillverkade man olika typer av band. Under sin glansperiod på 60-talet tillverkade man 20 miljoner band per år på 600 spets- och bandmaskiner. Idag ligger Campus Allegro där spetsfabriken låg fram till 1992.

Lassfolks spetsfabrik

Jag gräver bland de vackra spetsarna och jämför med bilder från mönstren på bloggen Stickoskapa. Och visst! där finns några av spetsarna med. Så roligt. Spetsarna kommer nu få ett nytt liv på klänningar vi skapar i vårt Augustaprojekt. Nu blir det även Österbottniska spetsar på Augustaklänningarna. Jag tror att Augusta skulle gillat det och även hennes svåger som ju själv var textilfabrikör, om än nästan hundra år tidigare.

Bloggen Stickoskapa
Länk till Bloggen Stickoskapa

Kuskens hustru – Berättelsen om statarhustrun Anna Stina på Loddby

21 september 1846 rullade ett flyttlass in på Loddby. Det var inget ovanligt så här års. Statarnas kontrakt löpte ut och det var många som passade på att byta arbetsgivare och flytta till en ny gård, i hopp om att få det lite bättre, åtminstone en bättre bostad, lite varmare och med lite mindre ohyra.  Men på denna skjuts satt en liten familj, helt nya som statare. De kom från torpet Godgölen i Simonstorp. Den unga hustrun 22-åriga Anna Stina, var torparen Gustaf Gustafssons och hans hustru Annas äldsta dotter. I famnen höll hon ett litet gossebarn, född på själva julafton.

Anna Stina var född och uppvuxen på Godgölen, torpet som låg under gården Myckelmåssa och sades ligga precis på gränsen mellan Skedevi och Simonstorp, med köket i den ena socknen och storstugan i den andra.

Till Godgölen hade drängen Olof Persson kommit 1840 som 22-åring. Dessa båda ungdomar fattade tycke för varandra och så blev på det viset, Anna Stina blev gravid. På själva julafton 1845 födde hon sonen Per Erik. Prästen som uppskattade Anna Stinas färdigheter i läsning, hon hade bästa betyg under husförhören, skrev inte att den nyfödde var ”oäkta”, utan noterade endast i födelseboken att modern var fästekvinna till Olof. Två månader senare gifte de sig. Nu uppfyllde den lilla familjen kraven för att bli statare.

Ett halvt år senare flyttar de alltså in på Loddby i någon av statarbostäderna.

Det här är inget Augusta har en aning om. De hörde till helt olika samhällsklasser trots att de bodde på samma gård. Men jag hoppas och tror att Anna Stina och Olof hade det hyggligt på Loddby. De stannar kvar på gården i flera år, medan andra flyttar vidare. Olof avancerar till kusk. 1851 finner vi tre söner i familjen.

Under dessa år har Augusta hunnit resa runt i Europa, hon har rest på Göta kanal och på västkusten, roat sig i Stockholm och blivit föremål för många unga herrars uppvaktning. Hon har också deppat över hur ensamt livet är på Loddby. Men så träffar hon Adolf Nordwall och de bestämmer sig för att gifta sig 1853. Augusta har blivit sjuk i TBC och bor under vintern 1852/1853 i Stockholm för att få behandling för sin sjukdom. Hon brevväxlar med sin mamma hemma på Loddby. Mamma Anna  berättar om hur Augustas brudutstyrsel tar form. Det vävs och sömmas för fullt på Loddby. Augusta behöver lakan, handdukar, dukar och täcken till sitt blivande hem i Strängnäs. Tjänstekvinnorna har fullt upp på Loddby för att hinna få allt klart till Augustas flytt till Strängnäs hösten 1853.

Den hösten blir Anna Stina gravid igen, för fjärde gången. 4 maj föder hon sin fjärde son, Gustaf Alfred. Sommaren går. 18 augusti föder Augusta sin första och enda dotter i Strängnäs, lilla Gerda. Det är säkert full uppståndelse på Loddby, mamma Anna har blivit mormor. Och ingen märker nog ett en statarhustru blivit sjuk. 28 augusti dör Anna Stina, 30 år gammal i ”nervfeber” (förmodligen Tyfus).  Hon efterlämnar sin make kusken Olof och fyra söner, den äldsta 10 år, den yngsta 3 månader!

Det var i Riksarkivet jag hittade Anna Stina från början när jag sökte efter bouppteckningar på gården Loddy. Sedan började jag gå baklänges och nysta upp hennes sorgliga historia i kyrkböckerna. Bouppteckningen är så intressant. Den här statarfamiljen hade det ganska gott ställt trots allt, väggur, byråer, skänkskåp, hyvelbänk och verktyg, gott om tallrikar, 3 tavlor, och Anna hade en guldring. Men det som fick mig att stanna upp var: en vävstol med tillbehör, två spinnrockar, nystvinda m m.  Det förvånade mig att hon ägde en egen vävstol!

Nu började jag leta efter fakta om statarsystemet och vilka arbetsuppgifter statarhustrun brukade ha. Det enda jag hittar är uppgifter om att de arbetade på gårdarna med mjölkning och gårdsarbete. Men Anna Stina måste ju ägnat sig åt spånad och vävning som sitt arbete på gården. Inte hade hon lyxen att ha en egen vävstol för sin egen del! Eller ägnade hon sig åt förlagsverksamhet, hemvävning. I så fall måste det skötts genom hennes husbondes nätverk. Lejdenfrost var ju vid denna tid ullimportör. Men min fråga just nu är: Var hon med och vävde Augustas brudutstyrsel vintern 1852? I så fall har vi kunnat lägga ytterligare en pusselbit i pusslet om Augustas historia, (eller ska vi säga att vi vävt in ytterligare en tråd i väven om Augusta)

Jag läste vidare i Anna Stinas bouppteckning. Där finns  beskrivet hur hennes garderob såg ut under rubriken ”gångkläder”:

Två rockar, en i vadmal, underkjolar, 1 snörliv, 1 ylleklänning, 2 tröjor, 2 bomullsklänningar, 5 förkläden, 6 sjalar, mössa och pannstycke. Av detta har man värderat rockarna och sjalarna högst. Kan det vara så att hon hade en fin sjal, en fästmansgåva?

Jag har länge haft ett par gardiner liggande, inköpta på Myrorna. Jag ville absolut sy en klänning som i bästa fall påminner om en statarhustrus sommarklänning. Och förkläde med. Och jag skulle sy dem för hand. De kläder jag hittills sytt har varit för en dam i Augustas samhällsklass, för att känna efter hur det är att leva i sådana kläder. Hur ska jag någonsin kunna göra likadant med min statarklänning? Jag tror aldrig jag skulle klarat av det hårda livet. Men klänningen är nu färdig, förklädet återstår. Jag satt i vår stuga i Österbotten och sydde på kvällarna under fotogenlampans ljus. Min man fotograferade mig på klipporna vid Norra Kvarken. Till sommaren ska jag jobba på landet några dagar i min klänning, för att se hur det känns.

Hur gick det för kuskens familj?

Ja, året efter Anna Stinas död flyttade änkan och pigan Fredrika Söderström ihop med kusken. Familjen flyttade från Loddby till stugan Åbo och Olof blev nu tegelbruksarbetare.  Året efter flyttade de till en stuga kallad Back. Och nu blev även Fredrika med barn utan att de var gifta. Prästen i Kvillinge var inte lika överseende utan noterade att dottern som föddes var oäkta. Denna piga hade betyget b i läsning om det hade med saken att höra. Men Olof tog på sig faderskapet och de gifte sig. 1862 flyttade de vidare till Kuddby och nu hade Olof avancerat till tegelslagare. Sönerna började bli stora.Två av dem arbetade till och från som drängar på gästgivargården i Åby. En son dog 1862, orsaken finns inte angiven. Här lämnar jag nu familjens öden.

Jag undrar bara, vem fortsatte att väva på vävstolen?

 

(Svartvita foton från digitalt museum på torp och väverskor)

Sy-etuiet som alltid följer med på våra resor


Idag skulle jag suttit på båten till Visby, men båten är inställd och då passar jag istället på att skriva ett litet blogginlägg. Det handlar om sömnad, något som Augusta inte ägnade sig åt. Hon hade ju en sömmerska, fru Brandt. Men vi har inte råd att unna oss den lyxen. Dessutom tycker vi det är roligt att sy, att skapa saker från grunden, inte bara köpa färdigt.

För två år sedan hälsade jag på Sara i Virginia. Vi gjorde en minnesrik utflykt till bland annat Colonial Williamsburg som är ett living history-museum där personalen agerar i sina roller i stadslivet. Vi började med ett besök hos sömmerskan och tittade på alla vackra 1700-talsrober. Vi kom ju från framtiden i våra 1850-talsklänningar, men visst blev vi sugna på att sy en robe á l’Anglaise i de fantastiska vackra originalmönstrade tyger som såldes i den lilla shopen.
Men vi håller oss nog till Augustas tid ändå.

 

Vad jag också fascinerades av var det lilla sy-etuiet sömmerskan hade. Ett rese-etui med allt man behöver. Jag bestämde mig för att sy ett sådant av tygbitar och små snuttar av överbliven spets. Sommaren 2018 blev det ett litet semesterprojekt.
 

 

Vad skulle det lilla etuiet innehålla? Först och främst måste man ha med saker för att kunna laga sånt som går sönder. Nålar, tråd, knappar, sax. Jag kompletterade med knappnålar, tråd i flera färger, fingerborg, sprättkniv, märkpenna, band, ja, det blev ganska mycket. Och saxen och nålarna måste ligga så att jag inte stack mig på dem.
Det var riktigt roligt att konstruera denna lilla väska som man kunde rulla ihop. Det blev en massa fack från olika håll och en ”stoppad korv” där nålarna kunde stickas in.Fyra trådrullar på tvären, ett fack med fyllning för saxens vassa del, och ett nedfällbart tyglock för att inte sax och pennor skulle glida ut på sidan när etuiet var hoprullat. Och så en stor ficka bakom alltihop för större tygbitar och band.

 

 

Den här lilla sy-etuiet är så otroligt användbart. Det följer med mig överallt. Tar ingen plats och väger ingenting. Det är nedpackat i min packning för resan till Visby, som nu blir lite försenad. I packningen finns även mitt sidentyg till en ny klänning (releaseklänningen). Nu ska här handsys. Och som alltid finns, i ett av facken, den stuvbit jag fick på Colonial Williamsburg. Sömmerskan kom springande efter oss, hon hade hittat ett par stuvbitar på vinden och ville gärna ge oss dem som minne!
 

Brudtäcke i rosenrött – men skulle det verkligen bli något bröllop 1853?

Under ett par sommarveckor har jag skrivit av brev från Augustas mamma till Augusta under tiden 1852-1853, när Augusta bodde i Stockholm för att få behandling för sin TBC.  Augusta var nu förlovad med Adolf Nordwall men mamma Anna ifrågasatte det stundande bröllopet. Skulle verkligen Augustas hälsa klara av ett bröllop.

I breven försöker hon övertala Augusta att skjuta upp bröllopet ett år.

”Malmsten hade sakt åt svåger att det vore ett stort oförnuft att låta dig i år gifta dig, äfven lär doktorerna her säga att det vore din död.” (Professor Malmsten var Augustas läkare i Stockholm.)

”Det är förlidsamt med en envishet att villa gifta er i höst. Om du då är som nu, ett stackars skrälle, så är ju det ett verkligt spektakel att gifta en sådan och huru kan Adolf vilja det som skall vara en förståndig man, jag begriper det ej.”

Brudutstyrseln tar form

Samtidigt handlar breven om det stora arbetet med att iordningställa Augustas brudutstyrsel. Och då talar vi om att utrusta en gård med allt vad textilier innebär. Sängkläder, lakan, handdukar, dukar, servetter…. Och det för både familj och tjänstefolk. Och det handlade om hela tillverkningsprocessen. Tyg skulle vävas, blekas, sys, stoppas… Det tog tid och uppehöll många av gårdens kvinnor och även väverskor och sömmerskor i ”stan”. Genom breven får jag följa tillverkningsprocessen, en fantastisk beskrivning av kvinnohantverk! Hösten 1852 börjar korrespondensen. Den 16 november skriver Anna:

”Denna vecka är din servettdräll färdig och i lördags köpte jag garn till en 3 1/2 dussin servetter och 3 dukar väftergarn köpte jag till, det bli ett fint duktyg och ett mycket vackert mönster, de skall sätta upp det i nästa vecka. Då det blir färdigt skall jag låta väfva 6 stycken The dukar 2 alnar breda och långa, sedan är du väl i fina duktyger, vi hinna nog i sommar att väfva flere saker ty du får ej gifta dig så brått.”

Så fortsätter rapporteringen under vintern och framåt våren handlar breven om det vi på IKEA kallar bäddtextil. Tänk så mycket enklare och snabbare det går idag att utrusta ett hem! Men nog var allt vackrare på Augustas tid, handvävt och broderat. Och man förvaltade sina textilier väl och när de var utnötta, vände man på lakanen och sydde ihop dem på nytt. Och till slut vävde man trasmattor av de utslitna tygerna.

”Vi, Branta och jag, hålla nu på att stoppa dina täcken. Det blir 4 enmanstäcken och två åt folket. Lina syr på dina vardagslakarn och Malla gör ej annat än stryker. Väfvar Madam har nu varit her och tagit till ett groft bolster åt dina pigor samt åt madrasser i dina gästsängar. Drällarna är nästan blekta. De ha legat på snön. På lärftslakarn är jag dålig. Jag har ännu ej mer än 4 par. Jag har tänkt ta 100 alnar lärft hos Söderholm. Han har fått sin fjolräkning betalt fast jag ej varit inne. Rättar Madam har till pigornas sängar lakarn att väfva så att det blir 8 par som väl går an att börja med dina vardagslakarn blir 12 par med örngottsvar. Jag har köpt 1 LB (skålpund) dun. Den var dyr den kostade 55 Rdr. Huru vi skall få ny fjäder vet jag ej om ej Adolf genom bekant kan skaffa om kring Vadstena som är Gåsbygden.”

Vilka mängder av textil allt handlade om! Men tvättade man lakan två gånger om året behövdes ett stort linneförråd.

Så i kanten av ett brev hittar jag en kort notering:

”Brudtäcket stickas nu av rosenrött sidengarn.”

Det blev bröllop, i augusti.

 

Bilder:

Brudtäcke Västergötlands museum

Lakan från Skokloster slott

Bolstervar Örebro läns museum

Bolstervar från Skansen

Faster Agneta finns med i bakgrunden

Idag 21 januari är det Agnetadagen!
Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi  håller på med vårt Augustaprojekt.

 

På sin födelsedag 1945 fick vår farmor en bok  av sin dotter, faster Agneta. Faster hade skrivit av hela Augustas dagbok på maskin och sedan bundit in den. Det var den boken som Sara och jag läste som tonåringar.

 

Faster var en kreativ själ. Hon sydde och gjorde applikationer, täljde ugglor av videgrenar och framför allt hade hon tid för alla sina syskonbarn. Hon var ogift och hade inga egna barn.
Istället hade hon sina beväringar på T1 i Linköping som hon både älskade och fnös åt. Faster var husmor och som kökschef fick hon alltså se till att alla unga soldater fick bra mat och inte längtade hem. Ja, Faster fnös åt mycket och var bra på att berätta historier, alltid med en cigarett mellan pek- och långfingret. Så minns jag henne, hon brukade luta sig mot de där fingrarna, som hon höll mot tinningen så att ögat drogs snett uppåt.

På somrarna på 60-talet i Sörmland brukade jag hämta hennes post och leverera till hennes stuga nere vid sjön. (Det var på den vinden jag tio år senare provade Augustas sidenklänning!)

Varje dag när jag kom med Fasters post, hade hon i en speciell liten låda på väggen lagt karameller till sin lilla postfröken.

 

När jag gick på Tillskärarakademin 1977 bestämde Faster att jag skulle få hennes gamla symaskin. Jag vet faktiskt inte, men den kanske hade varit min farmors symaskin. En Singer modell 66, svart med  jugendblommor. Jag läser att modellen tillverkades redan 1901. Sedan dog faster året efter. Symaskinen kom hem till mig. Ett arv som alltid påminner mig om Faster och hennes textila intresse. Nu har jag ju avverkat ett antal moderna symaskiner efter denna vackra, som bara kan sy raksöm. Men jag har den kvar och den är utan tvekan den vackraste!

 

Idag på Agnetadagen planerar jag för mitt sömnadsår 2018. Och det blir fler historiska modeller till minne av kvinnorna i släkten, modeller som de skulle kunnat ha vid den tiden.

 

Blå kattunklänning (Anna, Augustas mamma 1850)
Rutig oblekt bomullsklänning med förkläde och huvudduk, för tjänstefolk (1850)
Rutig cremefärgad sidenklänning (Augusta 1854),
Roströd balklänning (Augustas dotter Gerda 1880),
Klänning med överklänning i broderad tyll (Eva, min farmor 1912)

 

Nej, det blev ingen klänning till minne av Faster, men hade det blivit någon hade den varit smaragdgrön, hennes älsklingsfärg.

Mina sidentyger som väntar…