Augustas resa till Vingåker i september 1850

SLM DIA00-032 – MARKNAD VID ÅSEN, OLJEMÅLNING AV JOSEF WILHELM WALLANDER (SÖRMLANDS MUSEUM)

Tisdagen d: 17 September 1850

”Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor. Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill.

Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achenpå middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.”

Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.

Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra. Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt. Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö , en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön. Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.”

Detalj ur målningen.

När jag första gången såg denna bild, var det i folkdräktsammanhang.  Eftersom jag själv har en Vingåkersdräkt var det fantastiskt att betrakta alla målningar som Wallander gjorde i Vingåker, med kvinnor i olika varianter av dräkten.

Detalj ur målningen.

Men så upptäckte jag att i högra hörnet står några kvinnor i borgerliga kläder, med bahytter och äkta sjalar. Och  när jag la ihop mina pusselbitar visade det sig att Augusta faktiskt var på just denna Åsens marknad i september 1850. Skissen till målningen ska Wallander ha gjort 1849, året innan Augusta var där. Målningen blev klar 1852. Säkert kan det ha sett ut precis så här även året efter. Dessutom har Wallander målat in sig själv, i vit hatt. Jag undrar så vilka damerna är?

Så här skrev Wallander om sin målning:
”Mitt första större arbete i folklifsgenren blef Marknad i Vingåker. Man ser marknadsplatsen, där åtskilliga marknadsprodukter utbjudas till salu. Genom folkvimlet framtränger en ilsken tjur, som skrämmes av trumslagaren, vilken trummar efter en tjuv. Den bestulne visar tomma plånboken för den framskyndande länsmannen. I förgrunden en tittskåpsgubbe, som visar ”all verldens härrlighet” för tre styver. – Till höger i samma plan avgöres köp av grytor och pannor medelst ”köpskål”. Längre bort synes Åsens by, där jäntor och bonddrängar gå och ”hångla med sina käraste”…”

Och själv kan jag alltså spela två roller i målningen, den ena i Vingåkersdräkt, den andra i herrskapskläder!

 

Anna ”den plockade blomman”

Historien om två unga mammor i mitten av 1800-talet.

Målning av Leon Emile Caille

Det gick inte längre.  Augusta var helt slut av vaknätter. Hon hade fött en frisk och stark liten dotter i augusti 1854. Men själv var hon märkt av sin lungsot. Inte blev det bättre av att lilla Gerda aldrig sov, varken nätter eller dagar. Och så var det amman, en madam som hade eksem och bröstböld. Lilla Gerda måste bara få en ny amma. 

Amman Anna flyttar in

Man städslade en ny piga från prästgården i Kjula. Hon hette Anna Stina Sundelius och var född 1826 i Sundby, dotter till en skräddare. Anna hade med sig sin dotter, 4 månader gammal när hon kom till familjen Nordwall i Strängnäs. Det enda som låg henne i fatet var att hennes dotter var ”oäkta” det vill säga att ingen fader tagit på sig faderskapet. I husförhörslängden i Strängnäs hade prästen noterat i marginalen deflorata, att någon hade ”plockat Annas blomma”, ett allvarligt brott enligt kyrkans regler vid denna tid. Den som plockade blomman gick fri. Men det viktigaste var nu i alla fall att Augustas lilla Gerda fick en amma.

I Augustas kassabok läser jag alla Augustas utgifter under 1854. Till madamen för Gerda 3 shilling vilket måste avse den tidigare amman. 1855 hittar jag utgiftsposten En klänning åt Anna 6,24. Augusta ville säkert att lilla Gerdas amma såg anständig ut. I kassaboken finns även andra utgifter som visar att Augusta nog var en hyfsat bra husmor: Marknadsgåfvor åt pigorna 3,12 och tidigare Pigornas lustresa.

Augustas första tid som mor

”I början hade det lilla välsignade kräket så när tagit lifvet av mig, ty jag trodde hon skulle dö hvar gång hon skrek, och jag visste ej något bättre råd än att sätta mig ned och gråta jag med. Detta repeterades minst 30 gången om dagen, ty Gerda har aldrig brukat sofva som andra små barn, utan hon är till det mesta vaken både natt och dag.

Nu har jag likväl tranquiliserat mig och sedan jag blifvit utaf med en af dumhet fartgalen, och med skrofler och spenböld utrustad amma, och fått en bra menniska i stället, så må både Gerda och jag väl. Mycken oro och mycket nattvak har mitt lilla ”dockhufvud” kostat mig, ehuru alla påstå, att det är ett ovanligt tyst och snällt barn” (ur brev från Augusta Nordwall till Aurore Ljungström 14 februari 1855)

Lillgatan i Strängnäs

Fem månader senare är Augusta död, likaså Annas lilla dotter. Augusta dog i Varberg dit hon rest för att kurera sig för sin Tuberkulos. Annas lilla dotter dog i Sundby, förmodligen hos sin mormor som fått ta hand om henne.

Sorgen sänker sitt svarta flor över den lilla bostaden på Lillgatan i Strängnäs. Adolf, änkling efter sin älskade 28-åriga Augusta, behåller amman Anna som piga och barnsköterska. Anna sörjer sin lilla dotter. Lilla moderslösa Gerda, 11 månader, tyr sig nog till sin amma. Alla får trösta varandra.

Fyra år senare flyttar Adolf och dottern Gerda till Stockholm. De tar med sig sina pigor, Malla Kullerstrand, Anna Sundelius och Anna Charlotta Widell. Det måste varit väldigt annorlunda för pigorna att komma till Stockholm. I storstaden händer det så mycket nytt och spännande. Kanske fick de se invigningen av nya järnvägen söderut 1860. Under de åtta åren i Stockholm flyttar de flera gånger till nya adresser i Adolf Fredriks  och Katarina församlingar fram till 1865, då flyttlasset går tillbaka till Strängnäs. 

Schiringe, Mellösa socken

Under Stockholmstiden, år 1863, köper Adolf Nordwall Schiringe i Mellösa, samt ytterligare två gårdar för lilla Gerdas räkning. Till Schiringe flyttar 1863 Augustas mamma Anna Catharina som bott ett tag i Stockholm med familjen Nordwall. Samtidigt får pigan Anna flytta dit från Stockholm. 

Vid denna tid är Petter Carlsson rättare på Schiringe. Han bor med sin familj på torpet Hagalund i Talja. Familjen består av hustru och fem söner, varav två tvillingpar. Anna träffar nu en av tvillingarna, Per Gustaf Pehrsson och de gifter sig 22 oktober 1864. Anna är 38 år och Per Gustaf 22. Ett halvår sedan föder hon sitt andra barn, en liten gosse. De bor kvar på Hagalund.

Och äntligen är hon, enligt dåtidens moral, en respektabel gift kvinna med ett barn avlat i den äkta sängen. 

1874 gifter sig hennes skyddsling Gerda, som hon en gång ammat och tröstat,  med löjtnanten Pontus Svinhufvud i Strängnäs. De flyttar in på Schiringe. Nu flyttar även Anna och hennes make till Schiringe där han blir statdräng. 

Arbetarbostad på Schiringe

På Schiringe föds nu i familjen Svinhufvud tre små barn, Ingeborg, Pontus och Lennart. Kanhända fick Anna vara med och sköta dem, Gerdas barn.

1878 dör Annas 36-årige make i lungsot.

1880 flyttar Gerdas lilla familj över till Stocktorp som är lite modernare än Schiringe. Anna och hennes son blir kvar på Schiringe. Sonen Erik Gustaf har nu fått arbete vid järnvägen såsom ”bromsare”. 1886 flyttar han hemifrån, till järnvägsstationen i Skebokvarn. Han byter namn till Eklöf och blir stationskarl.

Nytorp, Schiringe

1891 hittar vi Anna på Nytorp, Schiringe. Hon är nu 65 år och befriad från arbete.

Talja, Schiringe
Taljastugan flyttades till Flen och återfinns idag på hembygdsgården.

1900 finns hon på gården Talja och där är hon skriven ända fram till sin död. Talja var vid denna tid ett boende äldre och för inhyseshjon. 

Interiör från Taljastugan 2022. 1932 flyttades stugan från Taljaområdet till hembygdsgården i Flen.

Men Anna dog inte på Talja.

Hon dog i Stigtomta 1917, 91 år gammal. Vad hon gjorde där finns inte antecknat men hon dog av åldersaftyning, så förmodligen hade hon flyttats till någon typ av åldringshem. 

Hennes bouppteckning är kort. Säng, soffa, bord, stolar, sänglinne och gångkläder. Summa tillgångar 42:50.
Sonen Erik Gustaf Eklöf, som nu är stationskarl vid Kilsmo järnvägsstation i Asker socken, har undertecknat bouppteckningen.  

”Lilla” Gerda, som med tiden blev ganska omfångsrik, bodde kvar på Stocktorp hela livet och dog 1933, 78 år gammal.

”Morgonens dagg låg på lifvet qvar” – en tidig morgon på Krusenhov

Morgondaggen glimmar i det vildvuxna gräset. Himlen lyser lika blå som de små scillablommorna som invaderat den övergivna trädgården. De växer överallt mellan de höga träden, på igenvuxna trädgårdsgångar och runt de stora husen.

Ingen kommer ut på trappan och hälsar oss välkomna. Fönstren gapar tomma och blänger misstänksamt ned på oss.  Jag blundar i förhoppningen om att jag kan göra en tidsresa tillbaka till Krusenhovs glansperiod på 1800-talet.

Då hade vi just vandrat landsvägen från Loddby och gått genom grinden under de stora popplarna. Flickorna Hjort hade kommit ut på trappan i nysydda klänningar. Sömmerskan Brandt hade precis sytt klart deras klänningar inför flytten till Stockholm. Vi hade skrattat och frågat om vi inte kunde gå till det lilla lusthuset längst bort i trädgården. Det med alla vackra fåglar och blommor. Vi promenerade i de välskötta trädgårdsgångarna och beundrade de tidiga vårblommorna och äppelträdens knoppar. För att inte tala om bigarråträdets.

I lusthuset hade vi beundrat de vackra fåglarna som flyger runt taket. Tänk den som kunde måla så vackert! Vi hade berättat om allt spännande vi varit med om sedan sist vi sågs. Om våra nya klänningar och om balerna vi önskade att gå på när det blev säsong igen och vi kunde mötas i Stockholm. Sedan hade vi gått upp till stora huset och druckit saft sittandes på den lilla soffan i cabinettet.

Sedan hade vi sagt adjö.

Jag öppnar ögonen. Det är början av april 2017 och Krusenhov har stått tomt i flera år och väntat på ett bättre öde. Sara och jag vandrar genom den igenvuxna trädgården, hittar bulliga  röda rabarberknoppar bland riset. Sara skär av en äppelkvist från ett vildvuxet äppelträd för att ympa på sitt träd hemma.

Vi sitter i det fantastiska lilla lusthuset med de vackra målningarna och tittar ut över gården. Nu är det ju inte samma hus som Augusta besökte. Det revs och en ny mangårdsbyggnad uppfördes i början av 1900-talet.

I januari 2021 låg Krusenhof ute till försäljning. Vi hoppas nu att vi inte ska behöva blunda längre för att få se den vackra gården blomstra igen!

Augustas dagbok 2 september 1850

Wi ha i veckan varit på Krusenhof och sagt farväl åt Erik.

Wåra tourer åt detta, mitt andra barndomshem ha åter börjat sedan vännerna på nytt samlats i hemmet. Hvad den vägen är mig kär och hur väl jag der känner hvarenda sten, hvarenda buske, de äro alla mina bekanta från barndommen de kunna alla berätta mig händelser ur den gyllene tiden, då, som Tegnér säger ”morgonens dagg låg på lifvet qvar”. De stora poplarna vid grinden, de nicka ännu i dag lika vändligt sitt välkommen som då de för fjorton år sedan för första gången hälsade den 9åriga.

Ännu blir jag lika vändligt välkomnad vid mitt inträde i den stora salen med den gamla klockan i fonden som då, och samma hjertan klappa der ännu lika vänskapsfullt för mig.

Ingenting är förändrat om ej det, att de fordna barnen blifvit stora, att en och annan frostnatt gått öfver de rosor som för fjorton år sedan stodo i knoppning på deras lefnadsstig, att några af dem vissnat och fallit bort och att det ljusskimmer som den tiden omgaf det ”närvarande” och det ”tillkommande” för hvarje år allt mer och mer bleknat och försvunnit.

Men, i det hela är sig dock allt så likt! Det stora bigareauträdet erbjuder oss ännu, hvarje sommar, af sitt öfverflöd. De små bänkarna på berget erbjuder oss ännu skugga, svalka och hvila. Den lilla soffan i cabinettet, der vi i halfdunklet tillbringat så mången höstafton under prat och skratt, inbjuder ännu till samma nöje. Min Gud! hur länge får det förblifva så!

Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Ett stenkast från Augustas födelsekyrka, Slaka, ligger Lambohofs säteri.

Häromdagen såg jag en intressant film om restaureringen av Lambohov. Det slog mig då att Augustas lilla berättelse ur dagboken 28 juni 1852 kunde vara intressant att plocka fram. Fortsätt läsa Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.

Translate »