Kategoriarkiv: Sömnad

En låda full med spetsar – från Lassfolks spetsfabrik

29 juli, 2022 Kerstin Melin Lämna en kommentar

Det är lustigt att vi så ofta blir överraskade av fynd vi själva gör och som andra bidrar med. Som häromdagen då jag fick en hel låda med spetsar. Det är inte första gången. Det är många vänner och släktingar som är vänliga och skänker oss spetsar som de hittat i sina förråd, oftast ärvda efter en äldre generation där ett överlakan alltid skulle ha spets och monogram.

Men denna låda var speciell. Kartongen var på utsidan märkt med en etikett, där ”sommarstrumpor” stod med tydliga versaler. Inuti fanns en hel massa spetsar, allt från finaste tunnaste spetsar för vackra små näsdukar, till stora breda för gardiner eller lakan. Vissa var mellanspetsar, andra kantspetsar. Hur hamnade de i lådan för sommarstrumpor?

Mona, som hittade lådan på sin vind, tror att spetsarna kommer från min svärfars kusin vars mor arbetade på Jakobstads spetsfabrik.

Jag har aldrig hört talas om denna fabrik, trots att jag tillbringat fler än 30 somrar i Jakobstad. Mitt eget spetsintresse började redan på 1970-talet, långt innan vi började sy historiska kläder. Faktiskt så hade jag knyppling som specialarbete i gymnasiet och knypplade både Vadstenaspetsar och finska spetsar.

Jakobstads spetsfabrik

1911 startade Anders Lassfolk Finlands första spetsfabrik just i Jakobstad. Förutom spetsar tillverkade man olika typer av band. Under sin glansperiod på 60-talet tillverkade man 20 miljoner band per år på 600 spets- och bandmaskiner. Idag ligger Campus Allegro där spetsfabriken låg fram till 1992.

Jag gräver bland de vackra spetsarna och jämför med bilder från mönstren på bloggen Stickoskapa. Och visst! där finns några av spetsarna med. Så roligt. Spetsarna kommer nu få ett nytt liv på klänningar vi skapar i vårt Augustaprojekt. Nu blir det även Österbottniska spetsar på Augustaklänningarna. Jag tror att Augusta skulle gillat det och även hennes svåger som ju själv var textilfabrikör, om än nästan hundra år tidigare.

Sömnad, Textilhistoria

Sy-etuiet som alltid följer med på våra resor

27 februari, 2020 Kerstin Melin 2 kommentarer

Idag skulle jag suttit på båten till Visby, men båten är inställd och då passar jag istället på att skriva ett litet blogginlägg. Det handlar om sömnad, något som Augusta inte ägnade sig åt. Hon hade ju en sömmerska, fru Brandt. Men vi har inte råd att unna oss den lyxen. Dessutom tycker vi det är roligt att sy, att skapa saker från grunden, inte bara köpa färdigt.

För två år sedan hälsade jag på Sara i Virginia. Vi gjorde en minnesrik utflykt till bland annat Colonial Williamsburg som är ett living history-museum där personalen agerar i sina roller i stadslivet. Vi började med ett besök hos sömmerskan och tittade på alla vackra 1700-talsrober. Vi kom ju från framtiden i våra 1850-talsklänningar, men visst blev vi sugna på att sy en robe á l’Anglaise i de fantastiska vackra originalmönstrade tyger som såldes i den lilla shopen.

Men vi håller oss nog till Augustas tid ändå.

Vad jag också fascinerades av var det lilla sy-etuiet sömmerskan hade. Ett rese-etui med allt man behöver. Jag bestämde mig för att sy ett sådant av tygbitar och små snuttar av överbliven spets. Sommaren 2018 blev det ett litet semesterprojekt.

Vad skulle det lilla etuiet innehålla? Först och främst måste man ha med saker för att kunna laga sånt som går sönder. Nålar, tråd, knappar, sax. Jag kompletterade med knappnålar, tråd i flera färger, fingerborg, sprättkniv, märkpenna, band, ja, det blev ganska mycket. Och saxen och nålarna måste ligga så att jag inte stack mig på dem.

Det var riktigt roligt att konstruera denna lilla väska som man kunde rulla ihop. Det blev en massa fack från olika håll och en ”stoppad korv” där nålarna kunde stickas in.Fyra trådrullar på tvären, ett fack med fyllning för saxens vassa del, och ett nedfällbart tyglock för att inte sax och pennor skulle glida ut på sidan när etuiet var hoprullat. Och så en stor ficka bakom alltihop för större tygbitar och band.

Den här lilla sy-etuiet är så otroligt användbart. Det följer med mig överallt. Tar ingen plats och väger ingenting. Det är nedpackat i min packning för resan till Visby, som nu blir lite försenad. I packningen finns även mitt sidentyg till en ny klänning (releaseklänningen). Nu ska här handsys. Och som alltid finns, i ett av facken, den stuvbit jag fick på Colonial Williamsburg. Sömmerskan kom springande efter oss, hon hade hittat ett par stuvbitar på vinden och ville gärna ge oss dem som minne!

Augustas vänner, Brev och dagböcker, Gårdar och platser, Sömnad

Grannarna i Kvillinge – i fotspåren på Fru Brandt

12 mars, 2019 Kerstin Melin Lämna en kommentar

I min förra blogg började jag berätta om min karta över Augustas hemtrakter runt Kvillinge. Idag tar jag mig några cm västerut från Kvillinge kyrka på min karta, och hamnar med fingret på Lida gård.

1850 bodde här handlanden Eric Österlind. Han var svärfar till Augustas väninna Mina Stafström.

Dagboken 1851:

Den 27 Februari reste jag på Mina Stafströms bröllop. Dylika tillställningar äro sig alla lika, alltid ytterst tråkiga och sömniga. Himlen vet hvad der var för folk, ty mig föreföll det som hade jag bevistat en maskerad. Idel obekanta och ledsamma fysionomier, hvaraf jag slöt att societeten bestod af Norrköpingsbor. Herrarna rotade sig tillsammans i ett hörn af salen der de förblefvo hela afton, och fruntimmerna klädde stillatigande väggarna i förmaken, alldeles på Norrköpingsfaçon. Bruden såg rätt söt ut och hennes man var den personifierade stumheten. Klockan half tu fingo vi en ypperlig soupe, och sedan kronan blifvit afdansad och brudtärnorna dermed begåfvade, blef det ett complimenterande till höger och venster och slutligen afresa.

Nu bosatte sig inte det unga paret på Lida utan på Fiskeby gård, där Gustaf drev Fiskeby pappersbruk. Men redan 1854 dog svärfar och Gustafs lillebror Per Vilhelm Österlind övertog Lida gård.

Lida säteri 1802

Vi gör ett tidshopp tillbaka till 1802 på Lida. Då bodde här den pensionerade översten Jakob Erik Gripenwaldt.

22 januari föds en liten flicka på Lida. Hon är dotter till kusken Olof Hanqvist och pigan Maria Belin och döps till Eva Catharina. På Lida växer hon upp tillsammans med fyra syskon. Ibland kallas hon Carin, ibland Catharina eller Eva. Vid konfirmationen 1816 i Kvillinge kallas hon Karin.

1806 dör överstens hustru och 1817 säljer han sedan gården till Grosshandlare Eric Österlind. I mars 1818 flyttar överste Gripenwald och även familjen Hanqvist in till Norrköping. De flyttar in i kvarteret Rosen där kusken Hanqvist och hans fru fortsätter arbeta hos Gripenwaldt. Här försvinner Eva Catharina ur rullorna. Förmodligen fick hon arbete som piga, men vi vet inte var.

Så dyker hon upp igen i vigselboken i St Olai församling.

19 oktober 1823 gifter sig jungfrun Eva Catharina Hanqvist med skomakargesällen Clas Gustaf Brandt. För de som läst Saras blogginlägg förra veckan är Eva Catharina Brandt eller Brantan, ingen ny bekantskap.

Paret Brandt tar sig nu an Clas Gustafs brorson som fosterbarn, förmodligen för att han är föräldralös men kanske också för att de inte får några egna barn. Clas Gustaf Brandt blir nu skomakaremästare. Det går bra för honom och han köper en egen gård i kvarteret Bakugnen, inte långt från kvarteret Rosen.

1832 säljs gården på auktion enligt Norrköpings tidningar. Gick inte affärerna tillräckligt bra? Hade de lånat till fastigheten och inte kunnat betala? Vi vet inte.

1833 dör Clas Gustaf plötsligt, dödsorsaken går inte att utläsa ur dödsboken, men i Norrköpings tidningar står det att det var vådligt. Eva Catharina blir änka vid 31års ålder.

Bouppteckningen visar att skulderna betydligt översteg tillgångarna. Det fanns skulder till flera textilfabrikörer, bland annat Johan Jakob Schubert och Arosenius. Vad betydde det? Köpte Brandts material hos dem? Eller handlade det om lån?

Men bouppteckningen visar även på att vi förmodligen hittat vår sömmerska. På tillgångssidan fanns inte mycket. Ett fickur och två silverteskedar och så en utdragssoffa för två personer samt några andra möbler. Men så står det där på sidan: Ett sybord och två mindre sybord.

För fostersonen går det inte så bra. Vid två tillfällen 1837 efterlyses den 12-åriga gossen som rymt från sitt uppfostringshem.

Norrköpings tidningar i augusti 1837:

Gossarne Pehr Gustaf Brandt och Berth Fredric Lagerwall, klädde i hwita tröjor och byxor, hafwa olofligen bortgått från härwarande uppfostrings-inrättning. Den, som om deras wistande har eller får nogon kunskap, anmodas att gifwa det tillkänna hos Fattigfogden Pettersson på Arbetshuset eller Polisgewaldiger Nystrand.

Som Sara skrev i sin blogg så försöker nu änkan Brandt att livnära sig på att sälja blomfröer. En viss ersättning från kommunen får hon också för att hon tar hand om fostersonen. Det redovisas noga i tidningen vilka som får understöd!

I slutet av 1840-talet dyker hon upp i Augustas värld

Hon är resande sömmerska i Kvillinge. Nu förstår vi bättre varför hon rör sig ledigt i trakten. Hon bodde ju i Kvillinge i 16 år och lärde säkert känna bygden och familjerna som bodde på de större gårdarna. Lida, Skärlöta, Gräslinge, Krusenhof, Loddby, Tåby. Det var ju främst där man hade råd att anställa en sömmerska. Vanliga bondhustrur, torparfruar, soldatfruar och backstugusittare hade varken råd eller användning för fina klänningar. Men Eva Catharina Brandt måste med tiden blivit väldigt skicklig som sömmerska. Hon är ju så efterfrågad så man måste boka in henne i förväg. Och Augusta får ju beröm för sina vackra klänningar!

Loddby d: 21 Augusti 1850

Sedan i går är fru Brandt här och ändrar mig ett par klädningar. Lejdenfrost geck åt staden på eftermiddagen och Christian Norstedt kom en stund derefter hit och berättade det han hört omtalas att jag varit i Strömstad och att jag der haft en charmant toilette.

Säkert var det så att hon fick mat och husrum av sina kunder på gårdarna i Kvillinge. De blev hennes vänner. Hon ber Augustas mamma hälsa till Augusta i brevet hon skriver.

Och Branta blir kvar i Kvillinge ända till sin död, då hon enligt kyrkoboken dog av svaghet, 66 år gammal.

Själv undrar jag om det var hon som sydde Augustas vackra rosa sidenklänning jag provade på 1970-talet?

Bilder:

Huvudbild: Fishermans wife sewing, Anna Ancher
Lida gård 1940, Östergötlands arkivcentrum
Girl sewing, Hugo Salmson, Atheneum
“Interior in Strandgade, Sunlight on the Floor”, Vilhelm Hammershoi’s, Statens Museum for Kunst, smk.dk.

Brev och dagböcker, Sömnad, Textilhistoria, Tuberkulos

Brudtäcke i rosenrött – men skulle det verkligen bli något bröllop 1853?

29 augusti, 2018 Kerstin Melin Lämna en kommentar

Under ett par sommarveckor har jag skrivit av brev från Augustas mamma till Augusta under tiden 1852-1853, när Augusta bodde i Stockholm för att få behandling för sin TBC. Augusta var nu förlovad med Adolf Nordwall men mamma Anna ifrågasatte det stundande bröllopet. Skulle verkligen Augustas hälsa klara av ett bröllop.

I breven försöker hon övertala Augusta att skjuta upp bröllopet ett år.

”Malmsten hade sakt åt svåger att det vore ett stort oförnuft att låta dig i år gifta dig, äfven lär doktorerna her säga att det vore din död.” (Professor Malmsten var Augustas läkare i Stockholm.)

”Det är förlidsamt med en envishet att villa gifta er i höst. Om du då är som nu, ett stackars skrälle, så är ju det ett verkligt spektakel att gifta en sådan och huru kan Adolf vilja det som skall vara en förståndig man, jag begriper det ej.”

Brudutstyrseln tar form

Samtidigt handlar breven om det stora arbetet med att iordningställa Augustas brudutstyrsel. Och då talar vi om att utrusta en gård med allt vad textilier innebär. Sängkläder, lakan, handdukar, dukar, servetter…. Och det för både familj och tjänstefolk. Och det handlade om hela tillverkningsprocessen. Tyg skulle vävas, blekas, sys, stoppas… Det tog tid och uppehöll många av gårdens kvinnor och även väverskor och sömmerskor i ”stan”. Genom breven får jag följa tillverkningsprocessen, en fantastisk beskrivning av kvinnohantverk! Hösten 1852 börjar korrespondensen. Den 16 november skriver Anna:

”Denna vecka är din servettdräll färdig och i lördags köpte jag garn till en 3 1/2 dussin servetter och 3 dukar väftergarn köpte jag till, det bli ett fint duktyg och ett mycket vackert mönster, de skall sätta upp det i nästa vecka. Då det blir färdigt skall jag låta väfva 6 stycken The dukar 2 alnar breda och långa, sedan är du väl i fina duktyger, vi hinna nog i sommar att väfva flere saker ty du får ej gifta dig så brått.”

Så fortsätter rapporteringen under vintern och framåt våren handlar breven om det vi på IKEA kallar bäddtextil. Tänk så mycket enklare och snabbare det går idag att utrusta ett hem! Men nog var allt vackrare på Augustas tid, handvävt och broderat. Och man förvaltade sina textilier väl och när de var utnötta, vände man på lakanen och sydde ihop dem på nytt. Och till slut vävde man trasmattor av de utslitna tygerna.

”Vi, Branta och jag, hålla nu på att stoppa dina täcken. Det blir 4 enmanstäcken och två åt folket. Lina syr på dina vardagslakarn och Malla gör ej annat än stryker. Väfvar Madam har nu varit her och tagit till ett groft bolster åt dina pigor samt åt madrasser i dina gästsängar. Drällarna är nästan blekta. De ha legat på snön. På lärftslakarn är jag dålig. Jag har ännu ej mer än 4 par. Jag har tänkt ta 100 alnar lärft hos Söderholm. Han har fått sin fjolräkning betalt fast jag ej varit inne. Rättar Madam har till pigornas sängar lakarn att väfva så att det blir 8 par som väl går an att börja med dina vardagslakarn blir 12 par med örngottsvar. Jag har köpt 1 LB (skålpund) dun. Den var dyr den kostade 55 Rdr. Huru vi skall få ny fjäder vet jag ej om ej Adolf genom bekant kan skaffa om kring Vadstena som är Gåsbygden.”

Vilka mängder av textil allt handlade om! Men tvättade man lakan två gånger om året behövdes ett stort linneförråd.

Så i kanten av ett brev hittar jag en kort notering:

”Brudtäcket stickas nu av rosenrött sidengarn.”

Det blev bröllop, i augusti.

Bilder:

Brudtäcke Västergötlands museum

Lakan från Skokloster slott

Bolstervar Örebro läns museum

Bolstervar från Skansen

Brev och dagböcker, Sömnad, Textilhistoria

Dagar fyllda av sömnad och brev – ytterligare en 1840-talsklänning är klar!

5 maj, 2017 Kerstin Melin 2 kommentarer

Augusta var 1842-1845 inackorderad i Stockholm för att studera. Från de åren finns några brev sparade som mamma Anna skrev hemma på Loddby. Brev och paket skickades fram och tillbaka med ångbåten mellan Stockholm och Norrköping. Bland annat skickade Augustas mamma tyger till henne för att hon skulle sy upp kläder i Stockholm. ”Hon kan ju inte bara springa runt i den blå” skriver hon på ett ställe.

Augusta fick noggranna instruktioner för hur hon skulle använda tygbitarna på bästa sätt och hur ”symenniskan” skulle klippa och sy.

”En bit vitt taft följer som skall bli foder i den röda klädningen, men du skall be symänninskan klippa så att om det är möjligt att det blir till två klädningsfoder då du gömmer det ena till framdeles bruk. Jag vill önska den röda är i din smak, med vitt siden under tycker jag den är gentil, ett stycke rött följer till lif som jag önskar du mått få gjort på det modernaste sätt”

Ingenting skulle slösas bort i onödan utan de tygbitar som blev över skulle sparas i Augustas koffert på vinden. Men hon skulle vara noga så att inte råttor, regn eller tjuvar förslösade hennes tillhörigheter.

Det var intressant och kul att läsa dessa brev om tyger och sömnad just denna vecka, när jag precis håller på att sy en ny sommarklänning att ha till min stråbonett. Den nya klänningen är sydd av ett gardintyg som jag köpte på rea och alla spets är från en ful orange tyllgardin, inköpt på Kupan i Visby. Denna gång har jag inspirerats av en klänning från LACMA med pellerinkrage. Och precis som mamma Anna föreslår, så gör även jag min klänning tudelad, så att jag kan nyttja kjolen för sig och fästa den på snörlifvet.

”I den aflånga asken (som du med ångfartyget återsänder jemte öfvertyget till din kappa som nu väl är avsprättat.) är en vit taft kjorl som du merker lagom lång och låter sy för en linning som en annan underkjorl, vilken fästes när han brukas på snörlifvet, jag vill ej ha honom fastsydd vid lifvet ty då kan du ej begagna den till en annan klädning som du möjligtvis behöfver framdeles och äfven får.”

Visst är det ålderdomliga språket vackert, om än lite svårt att tyda ibland när det är oändligt långa meningar skrivna med gammal skrivstil.

Augustas resa