Etikettarkiv: Sömnad

Grannarna i Kvillinge – i fotspåren på Fru Brandt

I min förra blogg började jag berätta om min karta över Augustas hemtrakter runt Kvillinge. Idag tar jag mig några cm västerut från Kvillinge kyrka på min karta, och hamnar med fingret på Lida gård.

1850 bodde här handlanden Eric Österlind. Han var svärfar till Augustas väninna Mina Stafström.

Dagboken 1851:

Den 27 Februari reste jag på Mina Stafströms bröllop. Dylika tillställningar äro sig alla lika, alltid ytterst tråkiga och sömniga. Himlen vet hvad der var för folk, ty mig föreföll det som hade jag bevistat en maskerad. Idel obekanta och ledsamma fysionomier, hvaraf jag slöt att societeten bestod af Norrköpingsbor. Herrarna rotade sig tillsammans i ett hörn af salen der de förblefvo hela afton, och fruntimmerna klädde stillatigande väggarna i förmaken, alldeles på Norrköpingsfaçon. Bruden såg rätt söt ut och hennes man var den personifierade stumheten. Klockan half tu fingo vi en ypperlig soupe, och sedan kronan blifvit afdansad och brudtärnorna dermed begåfvade, blef det ett complimenterande till höger och venster och slutligen afresa.

 

Nu bosatte sig inte det unga paret på Lida utan på Fiskeby gård, där Gustaf drev Fiskeby pappersbruk. Men redan 1854 dog svärfar och Gustafs lillebror Per Vilhelm Österlind övertog Lida gård.

Lida säteri 1802

Vi gör ett tidshopp tillbaka till 1802 på Lida. Då bodde här den pensionerade översten Jakob Erik Gripenwaldt.

22 januari föds en liten flicka på Lida. Hon är dotter till kusken Olof Hanqvist och pigan Maria Belin och döps till Eva Catharina. På Lida växer hon upp tillsammans med fyra syskon. Ibland kallas hon Carin, ibland Catharina eller Eva. Vid konfirmationen 1816 i Kvillinge kallas hon Karin.

1806 dör överstens hustru och 1817 säljer han sedan gården till Grosshandlare Eric Österlind. I mars 1818 flyttar överste Gripenwald och även familjen Hanqvist in till Norrköping. De flyttar in i kvarteret Rosen där kusken Hanqvist och hans fru fortsätter arbeta hos Gripenwaldt. Här försvinner Eva Catharina ur rullorna. Förmodligen fick hon arbete som piga, men vi vet inte var.

Så dyker hon upp igen i vigselboken i St Olai församling.

19 oktober 1823 gifter sig jungfrun Eva Catharina Hanqvist med skomakargesällen Clas Gustaf Brandt. För de som läst Saras blogginlägg förra veckan är Eva Catharina Brandt eller Brantan, ingen ny bekantskap.

Paret Brandt tar sig nu an Clas Gustafs brorson som fosterbarn, förmodligen för att han är föräldralös men kanske också för att de inte får några egna barn. Clas Gustaf Brandt blir nu skomakaremästare. Det går bra för honom och han köper en egen gård i kvarteret Bakugnen, inte långt från kvarteret Rosen.

1832 säljs gården på auktion enligt Norrköpings tidningar. Gick inte affärerna tillräckligt bra? Hade de lånat till fastigheten och inte kunnat betala? Vi vet inte.

1833 dör Clas Gustaf plötsligt, dödsorsaken går inte att utläsa ur dödsboken, men i Norrköpings tidningar står det att det var vådligt. Eva Catharina blir änka vid 31års ålder.

Bouppteckningen visar att skulderna betydligt översteg tillgångarna.  Det fanns skulder till flera textilfabrikörer, bland annat Johan Jakob Schubert och Arosenius. Vad betydde det? Köpte Brandts material hos dem? Eller handlade det om lån?

Men bouppteckningen visar även på att vi förmodligen hittat vår sömmerska. På tillgångssidan fanns inte mycket. Ett fickur och två silverteskedar och så en utdragssoffa för två personer samt några andra möbler. Men så står det där på sidan:  Ett sybord och två mindre sybord.

För fostersonen går det inte så bra. Vid två tillfällen 1837 efterlyses den 12-åriga gossen som rymt från sitt uppfostringshem.

Norrköpings tidningar i augusti 1837:

Gossarne Pehr Gustaf Brandt och Berth Fredric Lagerwall, klädde i hwita tröjor och byxor, hafwa olofligen bortgått från härwarande uppfostrings-inrättning. Den, som om deras wistande har eller får nogon kunskap, anmodas att gifwa det tillkänna hos Fattigfogden Pettersson på Arbetshuset eller Polisgewaldiger Nystrand.

Som Sara skrev i sin blogg så försöker nu änkan Brandt att livnära sig på att sälja blomfröer. En viss ersättning från kommunen får hon också för att hon tar hand om fostersonen. Det redovisas noga i tidningen vilka som får understöd!

I slutet av 1840-talet dyker hon upp i Augustas värld

Hon är resande sömmerska i Kvillinge. Nu förstår vi bättre varför hon rör sig ledigt i trakten. Hon bodde ju i Kvillinge i 16 år och lärde säkert känna bygden och familjerna som bodde på de större gårdarna. Lida, Skärlöta, Gräslinge, Krusenhof, Loddby, Tåby. Det var ju främst där man hade råd att anställa en sömmerska. Vanliga bondhustrur, torparfruar, soldatfruar och backstugusittare hade varken råd eller användning för fina klänningar. Men Eva Catharina Brandt måste med tiden blivit väldigt skicklig som sömmerska. Hon är ju så efterfrågad så man måste boka in henne i förväg. Och Augusta får ju beröm för sina vackra klänningar!

Loddby d: 21 Augusti 1850

Sedan i går är fru Brandt här och ändrar mig ett par klädningar. Lejdenfrost geck åt staden på eftermiddagen och Christian Norstedt  kom en stund derefter hit och berättade det han hört omtalas att jag varit i Strömstad och att jag der haft en charmant toilette.

Säkert var det så att hon fick mat och husrum av sina kunder på gårdarna i Kvillinge. De blev hennes vänner. Hon ber Augustas mamma hälsa till Augusta i brevet hon skriver.

Och Branta blir kvar i Kvillinge ända till sin död, då hon enligt kyrkoboken dog av svaghet, 66 år gammal.

Själv undrar jag om det var hon som sydde Augustas vackra rosa sidenklänning jag provade på 1970-talet?

 

 

Bilder:

Huvudbild: Fishermans wife sewing, Anna Ancher
Lida gård 1940, Östergötlands arkivcentrum
Girl sewing, Hugo Salmson, Atheneum
 “Interior in Strandgade, Sunlight on the Floor”, Vilhelm Hammershoi’s, Statens Museum for Kunst, smk.dk.

 

Vad fanns i min resväska? – 1850-talskläder för allt från vandring till operabesök

Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.

Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.

Klädd för vandring

Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.

Balklänning i siden

I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!

 

Bomullsklänning i kattun

Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.

 

Tudelad resdräkt i ylle

Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.

 

Rutig bomullskjol

Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.

 

Snörkängor

I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!

 

Sjalar

En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.

 

Löskragar, handskar och hattar

Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.

Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.

Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.

Bekvämt och fint

När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.

Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.

Dagar fyllda av sömnad och brev – ytterligare en 1840-talsklänning är klar!

Augusta var 1842-1845 inackorderad i Stockholm för att studera. Från de åren finns några brev sparade som mamma Anna skrev hemma på Loddby. Brev och paket skickades fram och tillbaka med ångbåten mellan Stockholm och Norrköping. Bland annat skickade Augustas mamma tyger till henne för att hon skulle sy upp kläder i Stockholm. ”Hon kan ju inte bara springa runt i den blå” skriver hon på ett ställe.

Augusta fick noggranna instruktioner för hur hon skulle använda tygbitarna på bästa sätt och hur ”symenniskan” skulle klippa och sy.
”En bit vitt taft följer som skall bli foder i den röda klädningen, men du skall be symänninskan klippa så att om det är möjligt att det blir till två klädningsfoder då du gömmer det ena till framdeles bruk. Jag vill önska den röda är i din smak, med vitt siden under tycker jag den är gentil, ett stycke rött följer till lif som jag önskar du mått få gjort på det modernaste sätt”
Ingenting skulle slösas bort i onödan utan de tygbitar som blev över skulle sparas i Augustas koffert på vinden. Men hon skulle vara noga så att inte råttor, regn eller tjuvar förslösade hennes tillhörigheter.
Klänning i 1840-talsstil

Det var intressant och kul att läsa dessa brev om tyger och sömnad just denna vecka, när jag precis håller på att sy en ny sommarklänning att ha till min stråbonett. Den nya klänningen är sydd av ett gardintyg som jag köpte på rea och alla spets är från en ful orange tyllgardin, inköpt på Kupan i Visby. Denna gång har jag inspirerats av en klänning från LACMA med pellerinkrage. Och precis som mamma Anna föreslår, så gör även jag min klänning tudelad, så att jag kan nyttja kjolen för sig och fästa den på snörlifvet.

”I den aflånga asken (som du med ångfartyget återsänder jemte öfvertyget till din kappa som nu väl är avsprättat.) är en vit taft kjorl som du merker lagom lång och låter sy för en linning som en annan underkjorl, vilken fästes när han brukas på snörlifvet, jag vill ej ha honom fastsydd vid lifvet ty då kan du ej begagna den till en annan klädning som du möjligtvis behöfver framdeles och äfven får.”
Visst är det ålderdomliga språket vackert, om än lite svårt att tyda ibland när det är oändligt långa meningar skrivna med gammal skrivstil.

Vore det inte kul att resa i tidstypiska kläder från 1850-talet?

Jag minns inte vem av oss som föreslog det, Sara eller jag. Det var förra sommaren och jag tänkte mig då att sy EN klänning att ta på vid fotografering någonstans i Tyskland. Inte mer än så. Ett halvår senare ser vår 1850-talsgarderob helt annorlunda ut.
Vårt projekt växte och den första ”provklänningen”, sydd av Ikealakanet ”Kustruta”, var klar. Sedan var det dags att sätta saxen i det inköpta tyget som skulle bli en resdräkt.
Så kom Göta Kanalresan på tal. Intresset från vännerna växte och även från folk som vi tidigare inte kände. Man började fråga om vi skulle vara klädda tidsenligt under hela den resan. Ja, varför inte?
Vackra klänningstyg hittade vi på loppisar och i second handaffärer. Gardiner och dukar innehåller många meter tyg och det behövs till 1800-talets vida kjolar. Spetsar hittade vi där också och nu började även vänner och släktingar ge oss vackra gamla spetsar.
Fyra dagar på Göta Kanal, ombyte till middagen…. Vi började räkna in klänningstygerna som låg i högar hemma.  Och bonetter, spetsmössor, underkjolar, korsetter.
En hel Kanalgarderob måste planeras. Och om det blir kallt? Cape? Sjal?
Och vilka skor kan passa och samtidigt vara bekväma att gå i.

Annikas klänning

Vår kusin Annika bestämde sig tidigt för att åka med på Kanalresan 30 maj.
– Jag skulle ju också vilja vara klädd som på 1850-talet, men mer som en enkel mamsell, sa Annika. Jag kan ju få bära era hattaskar.
Sagt och gjort. Jag sydde Annikas klänning och levererade den i Visby.
Annika i sin 1850-tals mamsellklänning
Nu har vi kommit en bit på väg med våra garderober. Det ser ut som ett teatersällskaps kostymer där de hänger på en klädställning som gång på gång rasar ihop av tyngden av kjolar.
Och nu har vi även börjat tänka på den ursprungliga idén: resan i Tyskland. Där måste vi både ha sidenklänningar att gå på operan i och klänningar som fungerar att vandra i bergen i Sachsiska Schweiz!
Nästa vecka ska vi ut och pröva Kanalgarderoben. Vi tänker åka till Djurgården och Skansen och se hur det går att vandra runt utan att snubbla i våra långa klänningar och underkjolar.