Augustas resa

I fotspåren på vår farmors mormor

Göta Kanalresan – fyra dagar med M/S Juno

I slutet av maj gjorde Sara och jag vår första resa i fotspåren på Augusta. 1850 reste hon tillsammans med sin bror till Göteborg. I dagboken beskriver hon resan. Det är den vi använde som vår reseguide. Här har jag sammanställt blogginläggen från resan, en helt fantastisk resa genom försommar-Sverige.

Första dagen – avresan från Stockholm

 

Det finns likheter mellan Saras och min avresa från Skeppsbron idag och Augustas 1847, till exempel vädret. Men vi var till skillnad från Augusta på det bästa humör! Även vi följdes till båten av vänner som vi vinkade avsked av.  Och visst är Stockholm vackert, ”en verkligt storartad tafla”.

Sedan vi vinkat avsked av våra vänner var vår första utmaning att ta oss upp till vår hytt. En smal trappa leder upp till bryggdäck och den är definitivt inte gjord för stärkta kjolar i 1850-talsstil! Men med lite sats, kunde man komma igenom utan att fastna mitt i trappan. Vi ska inte tala om hur det var att gå nerför trappan. Då riskerade man att kjolarna satt kvar i övre delen och man själv fortsatte nerför. Vi har lärt oss nu! Men särskilt gracilt ser det inte ut, speciellt som bonetten också åker av!

Näst utmaning var att stå två kvinnor med omkrets på 150 cm i en charmig liten hytt som erbjuder en total golvyta på max 2 kvm. Det var allt tur att inte Augusta hade krinolin, då hade vi fått skavsår. Men vi bor i världen sötaste lilla hytt med utsikt.

Idag var alltså den första dagen vi helt lever i våra nya kläder omfattande, pantalonger, 2 stärkta underkjolar, snörliv, särk, klänning, hätta och bonett. Det är inte helt lätt att sätta sig på en stol och få med sig hela härligheten in under bordet. Och var gör man av bonetten? Förmiddagskaffet intogs i den söta lilla matsalen med ett helt gäng trevliga resenärer från ett flertal länder. Och så kom vi där som två stora maränger.

Himlen blev allt gråare ju längre dagen led. Regent kom ikapp oss vid lunchtid medan vi åt en fantastisk lunch på väg genom Södertälje kanal.

I Trosa tog vi en liten promenad längs kanalen och de vackra små trähusen. Nu regnade det på ordentligt så maskrosbollarna utmed kanalen hängde blöta. Men syrenerna fick en välbehövlig uppfräschning. Denna promenad blev vår första regntest. Paraplyer skyddar inte långa klänningar. Efter en timme var klänningskanterna ganska blöta, och vita strumporna blev gråa av smuts. Men våra stärkta underkjolar frasade lika vita och torra som förut!  Och nu skulle vi ju ändå byta om till middagen så nya klänningar åkte på och de blöta hängdes på tork i vår lilla hytt.

Nu har vi åter ätit en väldigt god middag och pratat med så många trevliga passagerare och personalen på båten. Vi har så roligt! Och detta är bara första dagen. Nu har solen sedan länge gått ner bakom regnridåerna och vinden har lagt sig. Utanför på på det regnvåta däcket är det alldeles tyst, endast motorns lätta skakningar känns i kojen. Och snart kommer vi till Mem, och den första slussen i Göta Kanal. Men då sover vi nog.

Avresan från Stockholm Foto: Sara Azzam

Augustas första resdag 1847:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag, som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde. Snart väcktes vi ur våra afskedsbetraktelser genom det disharmoniska pinglet af en klocka, som betydde: ”främmande från bord” och lydande den oundvikliga befallningen, sade vi hvarandra farväl och åtskiljdes. Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden.

Andra dagen – Sommaren kom tillbaka vid Bergs slussar

Så var vi inne i Kanalen. Klockan ett, när natten var som mörkast gled vi in i Göta Kanal. Sen somnade jag.

Tidig morgon

Några timmars sömn och så börjar det bli lite rörelse på båten. Vi är i Söderköping. Det var här Augusta steg ombord på ångfartyget Götheborg i augusti 1850. Vi tassar ut på det regnvåta mahognydäcket. Den vackra lilla trästaden sover fortfarande medan vi slussar. Klockan är 5 på morgonen.

Askträden har precis fått sina gröna löv, de sista bland lövträden. Näktergalar i träden underhåller med sina genomträngande tjutt, tjutt, tjutt.

Från min koj, överslafen ligger jag och tittar på den intensiva grönskan, som sakta glider förbi. Syrener och röda stugor likaså. Och så sluss på sluss, Junos besättningsmän springer med trossar. Så hörs lite forsande vatten och vi höjer oss sakta, sakta. Sedan åker vi vidare mot nästa sluss, och nästa.

På kanalens strand skuttar ett rådjur i gröngräset, ändrar riktning och kliver sedan ut i kanalen och börjar simma över till andra stranden. Mitt framför båten simmar han och kliver sedan upp på andra stranden och försvinner i lövskogen.

Dagens höjdpunkt är nog Berg och den långa raden slusstrappor. En andmamma med dunungar slussade tillsammans med Juno. Och nu bryter solen genom molntäcket och det blir sommar och varmt. Våra sommarklänningar passar bättre och nu kommer även parasollerna till användning. Vi kliver av båten och promenerar längs gångstigen längs kanalen. Solen lyser på smörblommor och midsommarblomster som bildar en vacker ram till kanalen. På andra sidan stigen blommar Hagtornsträd och Oxel med vita blommor. Näktergalarna försöker överrösta porlandet av vatten från nästa slussport. Det hela är så idylliskt där vi går i våra blommiga klänningar så vi sjunger Bellman. Precis som Augusta gjorde här 1850.

”Wi voro då i granskapet af Wreta Kloster och sällskapet tycktes ha för afsigt att mangrant debarkera. Tack vare en reflection öfver Luna, kom jag i samspråk med en af de båda utländningarna och vi marscherade af arm i arm till den nyreparerade Wreta kyrka, den vi funno öppen. Min cavaljer började trötta mig med sin fransyska fiffighet, hvarför jag, sans façons tog Augusts arm, och i spetsen för hela sällskapet började vi vår återmarch under afsjungande af ”hvila vid denna källa”, och marseillaisen.”

 

När Juno småningom kom glidande in i slussen vid Hede, passade kapten Ingemar på att spela I denna ljuva sommartid på trumpet. Fantastiskt vackert, lite känsla av skolavslutning där mitt i försommargrönskan.

Vi glider vidare fram genom Sverige och jag kan hålla med Augusta:

”Resan är en af de vackraste och behagligaste man kan göra”

M/S Juno

 

Tredje dagen – Vi vaknade på Vättern och somnade på Vänern

Oj, var vi redan ute på Vättern, och klockan var bara 6 på morgonen. Kvällen igår i Motala lystes upp av en knallrosa solnedgång som färgade hela hamnen i rosa. Efter en promenad runt kyrkan och en kvällsöl på däck bestämde vi oss för att stiga upp och ta en morgonpromenad före avfärd. Men det hann vi alltså inte. En frisk kylig vind svepte in när vi öppnade kabindörren. Ännu kyligare var det att stå ute i blåsten på däck och vänta medan den ena av oss klädde på sig alla lager av underkjolar, pantalonger och klänningar. Sen bytte vi plats. Intressant det där med vinden och 1850-talskjolar Man blir liksom ett segel när vinden tar tag i kjolen. Inte undra på att det inträffade olyckor under krinolinens tid, när kvinnor flög iväg och hamnade i vattnet.
Nu blåste det ju inte så mycket idag, bara lagom mycket för att inte kunna få ordning på en viktoriansk håruppsättning.
Vi skulle vara i Karlsborg klockan 8 och idag provade vi vår tredje och sista uppsättning klänningar. Men det speciella idag var våra Paisleyschalar som vi fått av moster Eva. Och där i Karlsborg mötte oss just moster Eva och kusin Tina! Underbart!. Solen sken och vi fikade på Soldathemmet, där vi inte riktigt passade in i klädkoden.
Efter lite draghjälp av livräddningssällskapet för att komma ut från bryggan stävade Juno vidare mot Forsvik. Och se där en bit bort låg replikan av hjulångaren Erik Nordvall med sitt svarta skrov. Precis en sån båt Augusta åkte med 1850 från Göteborg till Söderköping. Kanske har den lilla båten lättare att ta sig in i Forsvikslussen än Juno.
Men vi fick i alla fall se prov på hur proffs lyckas få in en stor båt i en sluss med för lite vatten. Det finns inga nautiska skohorn, och hur besättningen gjorde är för oss en gåta, men in kom vi till sist. Jag tror besättningen får bättra på den vita färgen på skrivet när vi kommer till Göteborg!
Och väl uppe i slussen stod moster Eva och vinkade igen. Och där var också den omtalade familjen som sjunger religiösa sånger. Vi sjöng med i ”Härlig är jorden” för full hals. Nu upptäckte jag nackdelen med snörliv när man sjunger. Det nödvändiga magstödet gick liksom inte att få till när det fanns ett yttre stöd i vägen.
Den i mitt tycke naturskönaste sträckningen av Göta Kanal är nog de stilla vattnen efter Forsvik. Jag hade inte blivit förvånad om John Bauers Tuvstarr suttit på kanalkanten och doppat sitt gyllene hår bland mossiga stenar och näckrosor. Där gled vi sakta fram i kanalen mellan mörka vattendrag och murade gångstigar.
Så fortsatte färden så genom det vackra landskapet med gula rapsfält, nyslaget hö och alla vackra slussvaktarstugor. Och vi bara njöt av solen och omgivningarna. Men visst var det lite kyligt i vinden så att vandra bredvid kanalen var ett sätt att hålla värmen och inte minst att få se vackra Juno bryta det spegelblanka vattnet i kanalen.
Efter middagen kom vi till Sjötorp och de sista slussarna före Vänern. En liten titt på Kanalmuseet. Och tänk, där fanns etsningar från 1850 föreställande Göta Kanal!
Nu har vi sedan en timme varit på väg över Vänern och det var med lite saknad vi lämnade Göta Kanal bakom oss.
Augusta sov inte lika gott på Vänern….

”Som vi ej kunnat få någon annan hytt ombord än styrmans och der ej var plats för mer än en person, så måste jag tillbringa min natt på däck och som det var en guddomligt vacker afton, så fogade jag mig derefter med temlig god contenance.

Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper. Efter att i sex timmar ha varit stationära, började vi åter gå framåt och landade om aftonen i det vackra. ståtliga Götheborg.”

 Fjärde dagen  – ankomst till Göteborg

Tidig morgon igen och vi surfar fram på gårdagens dyningar mot Vänersborg. Morgnarna på däck är fantastiskt fina, även de blåsiga. Det finns kaffe och filtar här uppe på akterdäck.

Hjulångaren Eric Nordvall II i Forsvik

Och vi gick inte på grund i Vänern som Augusta gjorde och inte fick vi soppatorsk heller. Men i Vänersborg tankade vi. Det fick mig att fundera på hur de skötte ångpannan på båten Augusta reste med. Just nu ligger ju en replika av den båten i Forsvik, Eric Nordwall II. Den måste vi besöka, och helst åka med, bara för att få höra hur skovlarna låter och se hur det såg ut inne i båten. Ångbåtstur måste det också bli, kanske redan på onsdag i Stockholm, Ångbåtens dag.

Nu var vi inne i Trollhätte kanal och den sista sträckan på vår resa. Trollhättans gamla slussystem var så gulligt, om man kan säga det om slussar. Med vackra färggranna planteringar runt de gamla slussarna såg de mer ut som konstinstallationer.  Vi kunde snabbt konstatera att Augustas ångbåt Götheborg, slussat i den slusstrappa som invigdes 1844, medan Juno fick idag fick slussa i den nyaste slussen. Och även den har sin skönhet med avskrapad båtfärg i alla nyanser på slussväggarna.

Äldsta slusstrappan i Trollhättan (Foto: Annika Melin)

När vi var längst nere i slussen fick vi njuta av ännu ett trumpetsolo av vår kapten, ”vem kan segla förutan vind”. En fantastisk konsertlokal här nere där väggarna droppar av vatten.

 

Sakta gled vi nu ner längs Göta Älv mot Göteborg och slutet av vår resa på Göta Kanal. Vi läste lite och packade våra hattaskar och kappsäckar.

 

På kajen radade nu hela besättningen upp sig och vi sa tack och adjö. Men vi hade gärna stannat kvar. Vi kommer sakna vår lilla hytt, den underbara besättningen och den fantastiska maten.  Och jag kommer sakna morgnarna på däck, med fladdrande kjolar i vinden.

 

Efter ett kort uppehåll i Göteborg reser vi snart vidare i Augustas fotspår.

Nu hänger vi undan hattar och klänningar några dagar. (Foto: Sofia Park)

 

 

Print Friendly, PDF & Email
Translate »