A Visit to Löfstad Castle

A while ago, I wrote about exploring Händelö, the first stop on Kerstin’s and my 4-day summer séjour.  What other places did we visit?

Day1. Löfstad Castle

Löfstad Castle
Löfstad Castle

Our second stop, after Händelö, is Löfstad Castle. This castle, built in the 1600s, has been privately owned until it was bequeathed by the last owner, Emilie Piper (1857-1926), to the House of Nobility (Riddarhuset) and Östergötland’s Museum. It is now open to the public.

“I don’t think we can find any link between Augusta and Löfstad Castle. It is so close to Norrköping, but Augusta would not have moved in the same circles,” Kerstin concludes.

I understand why.  The owners were the count and chamberlain Charles Piper and his wife. And when we catch the first glimpse of the castle, I am stunned. This is a totally different world. This is how the very wealthy, old noble families lived in the 1800s.

But we have also decided to visit the castle for another reason. Today is the first day of Löfstad Castle’s historical fashion exhibition – a collaboration between the museum and a friend of ours who creates fantastic Victorian clothes under the name La Belle Epoque.

We park the car and walk up to the ticket office.

“Are you here to guide?” one of the girls in the office asks as we enter the office. Sometimes we forget that we are wearing 1840s dresses.

“Oh no,” Kerstin explains,“ we are here to see the exhibition.

La Belle Epoque Wedding Gown
La Belle Epoque Wedding Gown

The real guide shows up and our small group of 4 or 5 visitors is lead into the castle. It is an amazing tour of rooms, frozen in time from when Emelie Piper would have gotten dressed in her bedroom, with her clothes laid out or hung for us to view and ponder. There are older clothes as well. And there are telltale portraits where the clothes will reveal the time period of when the person was painted. I am always looking for Kashmir shawls in painting.

“Look,” Kerstin exclaims, “on the piano!”

It is pretty dark in the room, but I see it. The piano is draped with a large Kashmir shawl. That is what people did once the long shawls were not fashionable any more – they put them on their pianos.

It is exciting to see that someone in the Piper family once owned one of these beautiful shawls and I tell the guide and the group what I have learned about them.

The La Belle Epoque dresses, made by our friend, are also stunning – especially a beautiful wedding gown. Emilie Piper didn’t marry; if she had, this could have been her wedding gown.

After the tour, we walk around the rose gardens, look at the old carriages, and have lunch in the outdoor garden café.

And then we head for the next stops – Stora Gålstad and Ekeby, two places tied to Augusta’s early childhood.

Lilla Gerdas dop och hennes faddrar

Målning av Anna Nordgren 1847-1916 (Indianapolis museum of art)

1853 gifte sig Augusta med Adolf Nordwall. I augusti 1854 föddes lilla Gerda som blev sin mors ögonsten. Hur Augusta orkade med graviditet och förlossning trots sin svåra tuberkulos är ett under. Det finns inga brev eller anteckningar om hur hon hade det under den tiden. Men både mor och dotter verkar ha klarat det bra eftersom lilla Gerda döps två veckor gammal.

Tidigare i dagboken och i brev, beskriver hon sina vänners och släktingars dop. Det är viktiga händelser och hon kallar dem inte dop, utan fadderskap. Det ska vara flera faddrar i par. Hon diskuterar ofta vem hon ska ”stå fadder emot”. Ett exempel ur dagboken 16 maj 1852:

Det har varit Fadderskap hos Schuberts i dag. Hanna Sparres lilla dotter döptes och kallas enligt min önskan Sigrid. Mina Testorf  stod fadder mot Ferdinand och Jag mot Gustaf Eklund.

Lilla Gerdas dop finns inte beskrivet annat än i dopboken i Strängnäs stadsförsamling den 3 september 1854.

Där kan man även läsa vilka faddrarna var:

Rådman Adolf Fredrik Nordwall, målning av Erik Wahlbergsson 1836

Rådman A.F. Nordwall  Han var Adolfs farbror och rådman i Linköping. Det var till honom Adolf dedikerade sin doktorsavhandling, så han måste varit en favoritfarbror som han såg upp till. Jag hittade ett ungdomsporträtt på honom på nätet.

Majorskan A. C. Söderholm Henne känner vi väl, det är Augustas mamma Anna.

Grosshandlare G. Lejdenfrost Gustaf Lejdenfrost känner vi också väl. Han är Augustas svåger och har ju även varit hennes förmyndare sedan hennes pappa dog. Intressant att han nu kallas grosshandlare och inte textilfabrikör. Han övergick alltmer till ullimport, så det är säkert mer korrekt att kalla honom det.

Fru U. C. Nordwall Det är Adolfs mamma Ulrica Christina född Callerström.

Hr O. M. Agrelius Den gubben känner vi inte, än…

Mamsell Nanna Hjort Augustas barndomsvän från Krusenhof, som hon senare bodde hos i Stockholm under sin sjukdomstid.

Men vem var Agrelius?

Otto Marcus Agrelius minnessten på Norra begravningsplatsen

Jag letar på nätet igen. Det finns några att välja bland. Först var jag inte säker på initialerna men så dyker en man upp på skärmen. Otto Marcus Agrelius. Visst lät namnet bekant men det var inte Marcus Aurelius, den romerske kejsaren! Marcus Agrelius föddes i Vadstena 1828. Kan ju stämma. Ju mer data jag hittar desto säkrare blir jag. Han studerade i Uppsala 1846. Det gjorde även Adolf. Han blir ingenjör och anställs vid Köping-Hults järnvägsaktiebolag. Där arbetar han vid tiden för Gerdas dop. Det är inte så långt från Strängnäs.

Det måste vara en av Adolfs goda vänner från tiden i Uppsala. De borde båda två ha tillhört Östergötlands nation. Om Adolf höll sig till den filosofiska världen så var Marcus ingenjören som förblev järnvägen och dess byggande trogen. Han kom att bli direktör och ordförande för en rad bolag, kommitteer och föreningar under 1800-talets stora järnvägsetablering i Sverige.

Och det lilla dopet i Strängnäs. Jag undrar om Marcus och Augusta samtalade om hennes järnvägsresor i Tyskland 1847?

Själv satt jag idag och bläddrade i liten en bok vi fått låna av vår släkting och ättling till familjen Schubert. Boken heter Jernvägsskola och är en underbar liten bok från 1857 som Ludvig Schubert, Augustas kusinbarn, hade som lärobok.

Beskrivningarna är är helt underbara.

Första kapitlet ger svar på de grundläggande frågorna.

Vad en jernväg är

En sådan väg, som på hvilken fordonen ej få fritt rulla på alla ställen af dess bredd, utan endast i bestämda oföränderliga spår, hvilka vanligen bestå af gjutna jernskenor.

Hur uppstodo jernvägar?

Jernvägarne hafva att tacka för sin tillvaro samma sträfvanden, samma behof, som lärde oss bygga vanliga vägar, de nämligen, som framkallats af en ökad rörelse och ökade förbindelser mellan menniskornas boningar. Menniskan är ett väsende som endast genom umgänge med sina likar kan närma sig sitt yttersta mål, derföre gynnas och det allmänna framåtskridandet aldra verksammast genom kommunikationernas underlättande.

I den lilla boken ges svar på alla frågor man kan ha om järnvägar. Korta små stycken om ämnen från olika sorters räls till varför det är dyrt att bygga tunnlar.

Eller vad sägs om ”Hvilka medel använder man för att förminska de faror, som utan tvifvel äro förknippade med mycket hastiga jernvägstransporter”

När man kommer till kapitlet Förvaltning beskrivs först ”Hvaruti består en jernvägs förvaltning” och sedan kommer rollbeskrivningar vad var och en ska göra för att järnvägen ska fungera! Kanske något för SJ att ta fram igen

Lotten’s Letter: Mourning a Grandmother

Lotten Westman’s letter to Augusta, Stockholm, 25? March 1846 (Wednesday)

My own beloved Augusta!

If I did not know you and that you would forgive me, I would hardly dare to write to you after such a long silence. Maybe I thought it was longer than you found it to be because I’ve been thinking about writing to you all the time and longing for an opportunity to do so. The reason why I did not write is that my grandmother died and that I have to be there almost every day and keep my aunt company. It happened so suddenly. She was in good health and lively when she had a stroke, but she passed away within a day. We had for a long time been prepared for this because all winter, she had not been very energetic but now she was better than she had ever been. Without her, there is such emptiness in the family. She was always sweet and friendly when one visited her.

If you have ever experienced a death in the family, you know how much there is to do. I cannot help very much, but I can at least keep my aunt company and I have honestly done that. You know how much I like my home, so imagine how boring it has been during the last 3 weeks when I hardly could go home a single day. Now you know the reason why I did not write to you, my own Augusta. That I wish I could have, that you know, and I sincerely wish that you must have longed for a letter from me.

Sleigh Ride, Einar Torsslow.
Sleigh Ride by Einar Torsslow.

It is good that I have had so much fun earlier this winter because now, it is the end of it. The last amusement I had was a sleigh ride to Haga that Mrs. Dimander organized; very charming. It was awfully fun. I rode with Carl Hedin, … , Emma Hedin was also with us and we drove home in the most splendid moonlight – it beautifully lit up the white snow. Too bad we rode in a covered sleigh. The road conditions were perfect for the sleighs and it was not cold. Imagine how many layers of clothing I was wearing: at least 15 shawls, cardigan, and anything one could think of….”

Lotten’s paternal grandmother, Carolina Westman (born Palmgren), must have been a matriarch in the family. Her husband had died before Lotten was born and she lived with her youngest, unmarried daughter, Emilie Aurora. Through Lotten’s letters, one gets the feeling that Lotten was closer to her father’s family (Westman) than her mother’s (Plagemann).

Carolina Westman hosted great parties for the extended family. Before Christmas in 1845, Lotten wrote to Augusta about one of those parties.

”You asked me if I heard something about my relative Hedin and you apologize for liking him only because of the polka [dance]. You do not have to apologize for that, because I also like him just for the same reason. If I am lucky, I’ll meet him on the second day after Christmas when my grandmother always hosts a dance.”

This is the house where Lotten's grandmother lived in 1835,
This is the house where Lotten’s grandmother lived in 1835. 

So where did Carolina Westman live? I checked the census records for 1835 and 1845. In 1835, her address was Drottninggatan 59. Since 1798, this has also been the address of a pharmacy, Apoteket Ugglan. The pharmacy is famous for two reasons:

  1. No other pharmacy in Sweden has been in operation at the same address for as long as this pharmacy (220 years). Parts of the interior and the paintings in the ceiling are still from the late 1800s.
  2. One of Sweden’s most famous chemists, Carl Gustaf Mosander,  started his career at age 15 when he became an apprentice at the pharmacy. Like Lotten’s paternal grandfather, the pharmacist Carl Johan Fredrik Plagemann,    Carl Gustaf Mosander also studied under professor Jacob Berzelius. When Berzelius retired, Mosander got his position.

It is fascinating to think that Carolina Westman must have lived above the pharmacy.

Lotten's grandmother's house in 1845.
This is where Lotten’s grandmother lived in 1845 – the corner of Drottninggatan and Gamla Brogatan.

In 1845, Carolina Westman had moved with her daughter, Lotten’s aunt, across the street and a block north to Drottninggatan 72. The house is long gone. From the early 1900s, the block housed one of the first department stores in Stockholm – PUB. It is now a hotel – Haymarket by Scandic.

After reading about Lotten’s grandmother and finding out where she lived, I got curious. I wonder if Augusta ever visited Lotten’s grandmother?

——————-

Note: Carl Theodor and Emma Hedin were Lotten’s 3rd-degree cousins. Another brother, Ludwig, was the father of the famous explorer, Sven Hedin.

 

Hotel de Saxe i Prag – att söka på tjeckiska

Inför vår Tysklandsresa i Augustas fotspår förra hösten letade vi febrilt efter det hotell Augusta bodde på under sin vistelse i Prag juli 1847. Inget resultat. Vi sökte på nätet och läste reseguider och andras reseskildringar utan att hitta Hôtel de Saxe. Det finns visserligen ett nytt designhotell med det namnet men vi valde istället att bo på ett gammalt hotell som varit skräddarnas hus på 1800-talet, The Golden scissors. 

Den 12 Juli gingo vi med Ångfartyget Germania från Schandau och anlände klockan 12 på natten till Obristwy, der vi genast satte oss i en diligence och framkomma klockan 3 på morgonen till Prags tullport, der vi ännu en timma fingo det nöjet att qvarblifva, medan herrar polisbetjenter sysselsatte sig med våra kappsäckar och pass. Alldeles uttröttade och utledsna, reste vi på måfå för att söka oss ett hotel der vi kunde få hvila ut. Det första som föll oss i ögonen var Hotel de Saxe, der vi klockan sex på morgonen lyckligen hamnade.

Den här helgen är jag i Prag igen. Så slog det mig att jag kanske skulle ta upp tråden med Hotel de Saxe igen. Det händer nämligen att man får olika svar på googlesökningar beroende på var man befinner sig när man söker på nätet. Så igår kväll medan vi satt på ett lokalt microbryggeri, satt jag med min lilla telefon och sökte. Inga träffar. Så plockade jag fram en översättningsapp och översatte tänkbara sökord till tjeckiska. Nya sökningar.

Bingo!

Först hittade jag ett intyg att en man 1923 hade varit anställd på Hotel de Saxe.Fortfarande ingen adress. Sedan vände jag på ordföljden ett par gånger. Så hittade jag en bagagetagg med bild på hotellet.

Och så ett kort med lyckönskningar från hotelldirektionen i samband med en internationell mässa. Stämplat med Hotel de Saxe, Prag II, A Junger o Synove. Bilden med människor ser ut att vara 20-tal.

Nu visste jag att hotellet låg i Prags centrala delar och hur det såg ut. 

Efter ytterligare ett par sökningar på tjeckiska hamnade jag på en informationsdatabas som jag tror handlar om gamla kulturhus. Jag kunde inte översätta den direkt men det gick och klippa och klistra delar av texten in i översättningsprogrammet. Och! Det fanns en bild och en adress. 

Jag kunde snabbt söka upp adressen och upptäcker då att hotellet låg mitt i smeten av turistattraktioner, mitt emot Krutporten, Prasna Brana. 

Idag promenerade vi dit.

Medan alla turister fotograferade det vackra Art noveaupalatset och den gotiska krutporten, vände jag näsan mot andra hållet. Där var det! Samma hus som på bagagetaggen jag hittade på en auktionssite på nätet. Nu vet vi var Augusta bodde! Vilken häftig utsikt hon måste haft mot Krutporten! Men hade hon levt lite senare hade hon kunnat njuta av det fantastiska Art Noveauhuset intill!

Utsikt från platsen där f.d.Hotel de Saxe ligger, 2018

Sorgligt nog är huset igenbommat och står och väntar på ett bättre öde. Lite klotter på väggarna längst ner. Men högst upp finns muralmålningar kvar under takrännan. På informationssida n kan man (om man använder Google översätt) tolka det som att huset har delar från 1500-talet då det var domstol. 1845 ritade arkitekten J Novotny den utformning som finns idag men fasaden har moderniserats i slutet av 1800-talet.Före detta Hotel de Saxe

Så när Augusta var där 1847 var hotellet ganska nytt!

Huset är idag K-märkt och inventerat av Världsarvskommittén. Så förmodligen kommer huset att bli kvar, men det behöver en hel del kärlek för att återuppstå till den glanstid hotellet en gång haft. 

När jag nu ändå var i farten och sökte på tjeckiska sajter, kom jag ihåg en annan återvändsgränd i våra sökningar. 

Augusta reste med Germania från Bad Schandau till Obristvy. Det fartyget har vi aldrig återfunnit i de digitala rullorna. Men här i Tjeckien hittade jag även hjulångaren Germania på nätet!

Hon byggdes 1846 i Obristvy i Tjeckien då man behövde utöka trafiken på Elbe. Antalet passagerare var 160. Tyvärr hittade jag ingen bild!

När järnvägen Elbtalbahn sedan byggdes 1848 mellan Dresden och Decin, minskade efterfrågan på trafik med hjulångare.

Happy Birthday, Kerstin!

Happy Birthday, Kerstin!

Kerstin and I are often told how lucky we are to have an old family diary as a source and a guide for our travels and research. What I think is more important in life is to have a bosom friend, a kindred spirit, and someone who inspires you and make you laugh. So my answer should be that – how fortunate I am to have a sister who embodies all those traits.

Kerstin has always been my best friend, or at least since the time she could sit still in a chair. I remember the revelation – that I could actually play with my baby sister. Kerstin and I were staying with a family nanny in her one-bedroom apartment while our parents were preparing the move to our new house in Jakobsberg. She was 2 years old and I was 6. And I realized that Kerstin could now partake in my imaginary play. She was the perfect princess, sitting propped up in a stuffed chair. And she had the looks to go with a sweet princess as well.

Soon, of course, Kerstin started to voice her own ideas about creative play and making things. We were very fortunate to have creative parents. Our dad, besides being an engineer, had a wonderful workshop with any tools we wanted or needed, and lots of scrap material of all kinds. Being a hobby photographer, painter, and writer, our dad inspired and encouraged us to create. Our mother inspired our ambitions in making clothes. We had a sewing machine and a full-size loom, and boxes of fabric, ribbons, yarn, and anything we wanted at our disposal.

Kerstin took advantage of both the materials and the informal teaching at home. At an early age, she surprised and delighted our dad by wiring her dollhouse – of course, the little dolls had to have some lights in their rooms. She still has no fear of wiring lights in real houses. And she even builds real houses!

One year, we made tiny little horseshoes by melting down tin plates and pouring the melted metal into a gypsum mold we had made. It amazes me that we had no parental supervision in carrying out this creative activity.

And then we made traditional Swedish folk costumes – first weaving the fabric for the skirts and aprons and then sewing it according to traditional documents.

Then Kerstin took up painting and inspired me to do likewise. And one year, we decided to have our first art exhibition: Sisters in Art. It was so much fun that we decided to have a follow up: Sisters at Sea.

And then we got the idea of Augusta’s Journey. It has been the most fascinating journey, not to mention how much we have laughed.

So here is a Happy 60th Birthday to my kind, generous, caring, creative, intelligent, and fun sister!

And a few pictures from 2018:

Snowball fight!
Kerstin at IKEA
Spending the night on Eric Nordevall II

t!