Sy-etuiet som alltid följer med på våra resor


Idag skulle jag suttit på båten till Visby, men båten är inställd och då passar jag istället på att skriva ett litet blogginlägg. Det handlar om sömnad, något som Augusta inte ägnade sig åt. Hon hade ju en sömmerska, fru Brandt. Men vi har inte råd att unna oss den lyxen. Dessutom tycker vi det är roligt att sy, att skapa saker från grunden, inte bara köpa färdigt.

För två år sedan hälsade jag på Sara i Virginia. Vi gjorde en minnesrik utflykt till bland annat Colonial Williamsburg som är ett living history-museum där personalen agerar i sina roller i stadslivet. Vi började med ett besök hos sömmerskan och tittade på alla vackra 1700-talsrober. Vi kom ju från framtiden i våra 1850-talsklänningar, men visst blev vi sugna på att sy en robe á l’Anglaise i de fantastiska vackra originalmönstrade tyger som såldes i den lilla shopen.
Men vi håller oss nog till Augustas tid ändå.

 

Vad jag också fascinerades av var det lilla sy-etuiet sömmerskan hade. Ett rese-etui med allt man behöver. Jag bestämde mig för att sy ett sådant av tygbitar och små snuttar av överbliven spets. Sommaren 2018 blev det ett litet semesterprojekt.
 

 

Vad skulle det lilla etuiet innehålla? Först och främst måste man ha med saker för att kunna laga sånt som går sönder. Nålar, tråd, knappar, sax. Jag kompletterade med knappnålar, tråd i flera färger, fingerborg, sprättkniv, märkpenna, band, ja, det blev ganska mycket. Och saxen och nålarna måste ligga så att jag inte stack mig på dem.
Det var riktigt roligt att konstruera denna lilla väska som man kunde rulla ihop. Det blev en massa fack från olika håll och en ”stoppad korv” där nålarna kunde stickas in.Fyra trådrullar på tvären, ett fack med fyllning för saxens vassa del, och ett nedfällbart tyglock för att inte sax och pennor skulle glida ut på sidan när etuiet var hoprullat. Och så en stor ficka bakom alltihop för större tygbitar och band.

 

 

Den här lilla sy-etuiet är så otroligt användbart. Det följer med mig överallt. Tar ingen plats och väger ingenting. Det är nedpackat i min packning för resan till Visby, som nu blir lite försenad. I packningen finns även mitt sidentyg till en ny klänning (releaseklänningen). Nu ska här handsys. Och som alltid finns, i ett av facken, den stuvbit jag fick på Colonial Williamsburg. Sömmerskan kom springande efter oss, hon hade hittat ett par stuvbitar på vinden och ville gärna ge oss dem som minne!
 

En teaterresa till huvudstaden 1853

I Augustas arkiv finns en flera små häften som vid en första anblick verkar lite tråkiga. Maken Adolfs kassabok till exempel. Men börjar man läsa mellan raderna så blir det mer spännande. Jag har tidigare skrivit om Augustas julklapp 1853 som jag kunde lista ut genom att gå igenom kassaboken. Nu är jag tillbaka i december 1853. Jag minns nämligen att jag sett att Adolf och Augusta gick på operan i december. Ja, jag antar att Augusta följde med, det står att två personer gick på operan och åt supé för 3 shilling. De  reste till Stockholm från Strängnäs och gjorde allehanda ärenden i huvudstaden före jul.

Genast plockar jag fram Operans historiska arkiv på datorn. Vilka föreställningar gavs den 7 december 1853? Det var tre små skådespel, varav ett av August Blanche. Han var i ropet under denna tid. Sara skrev i förra veckan om Blanches roliga visit hos Augustas klasskamrat Lotten redan 1847.

Augusta såg förresten den enda föreställning som gavs av Doktor Tartaglia 24 mars 1851, där hennes sånglärare Isidor Dannström hade skrivit musiken och August Blanche texten.  Det var en riktig flopp. ”Doktor Tartaglia : operett med dans i två akter / bearbetning efter fransyska pjesen ”L’ eau merveilleuse”

I Måndags hade Lejdenfrost bjudit Ribbingarna och mig på spektaklet för att åhöra Dannströms nya pièce ”Doctor Tartaglia”. Hela den Kungliga familjen var der, och theatersalongen var för öfrigt fullproppad af menniskor. Alla sågo ut som den personifierade nyfikenheten då rideauen geck upp och då den föll, som det bedragna hoppet. Sällan har väl en pièce gjort ett så fullkomligt fiasco, och ganska nära var att den blifvit uthvisslad, också lär den i dag vara inställd, och jag tycker att Dannströms temligen stora egenkärlek väl nu måtte fått dödsstöten.

När vi nu är inne på Blanches verk så råkar det just nu spelas en av Blanches mest kända musikaliska lustspel, Ett resande teatersällskap, här i Kallhäll där jag bor. Vi var och såg uppsättningen av Teodok i förra veckan och den var riktigt trevlig och rolig med duktiga aktörer och sångare.

Pjäsen uruppfördes 17 maj 1848 på Kungliga teatern under titeln En tragedi i Vimmerby, blev utvisslad och omarbetades för att på nytt sättas upp 1853 under titeln Ett resande teatersällskap.

 

 

 

 

August Blanche and Johan Jolin

Fritz von Dardel’s painting of a reception in 1848.

Augusta’s friend Lotten didn’t cry over spilled milk. She just laughed as she spilled milk over her white dress. It turned out to be the most enjoyable evening.

“My dear Augusta!

Thank you, my dear friend, for your long-awaited letter… 

Do you know the most enjoyable day I have had this winter? It was last Monday at my aunt’s. She had a reception and August Blanche and Jolin were invited. Do you know, Jolin is the funniest person you can imagine. He performed several scenes for us and we all laughed from the bottom of our hearts.

Blanche is also the nicest person imaginable. He stood by the buffet table and talked to me so beautifully about youth and the joy in life that I didn’t realize that I was turning my glass with milk upside down and that the milk was running down my white dress!

Soon my other aunt will also have a reception and she will invite them as well. So I will have another fun day.” (Lotten’s letter to Augusta, Stockholm, 9 February 1847)

August Blanche and Johan Jolin

August Blanche and Johan Julin

August Blanche and Johan Jolin were popular guests at literary salons and receptions like the ones Lotten’s aunts were having. Both were affiliated with the theatre.

Johan Christoffer Jolin was 9 years older than Lotten. He had studied in Uppsala and was a poet. In 1846 he joined the Royal Theatre in Stockholm and became a very popular actor. He also wrote many of the plays he acted in.

August Blanche was a little older, born in 1811. In 1847, when Lotten met him, he was a prolific play writer, journalist, and editor.

A duel that didn’t happen

I was so surprised that Lotten thought that August Blanche was the ”nicest person imaginable”. That was not the impression I had of him.

August Blanche was very critical of another contemporary writer, Carl Jonas Love Almqvist. Almqvist had written a novel, Det går an (It is Acceptable), a book that was ahead of its time as it highlighted the injustice to women regarding marriage, financial opportunities, and independence. The conclusion was that it should be acceptable for a man and a woman to live together without being married and for a woman to run her own business enterprise.

Shocking! At least that was the view of August Blanche who wrote a follow-up story based on Almquist’s book. Almqvist then retaliated by highlighting the fact that August Blanche’s parents were not married. Indeed, August Blance’s father was a famous pastor who had made his maid pregnant.

August Blanche was furious and challenged Almqvist to a duel which Almqvist nonchalantly ignored. But of course, August Blanche couldn’t just take this insult. The story, as reported, was that August Blanche told his friends that he would spit Almqvist in the face – something he actually carried out (or at least told his friends that he had carried out).

All this happened years before Lotten met August Blanche, but I assume Lotten had heard these stories as well. Maybe that is why she wanted to paint him in a positive light in her letter to Augusta. And very likely, Lotten might have sided with August Blanche as Almqvist’s views were very controversial.

I don’t know if Lotten met Blanche and Julin again. And I don’t know exactly which aunts she was describing. Most likely, it was her father’s sisters, Anna Carolina Örbom, born Westman (1801-1865) and Emelie Aurora Westman (1812-1863).