”La Belle du Nord”, valsen till Augusta som inte spelats på 150 år

Noter

I vårt Augustaprojekt får man hela tiden ta fram gamla färdigheter som man inte utövat på länge. I arkivet med Augustas alla brev, dagbok och poesibok fanns även ett handskrivet notpapper.

La Belle du Nord – Valse pour le Piano. Offerte à Mademoiselle Augusta Söderholm par Gustaf Eklund.

Vem var då denne romantiske man som uppvaktade med en vals?

Första gången namnet Gustaf Eklund dyker upp i dagboken är när nya teatern invigs i november 1850. (Teatern ska få ett alldeles eget blogginlägg, så här nämner jag endast att det var Gustafs far, som också hette Gustaf)

Gustaf omnämns i dagboken som den där vännen som alltid räddar Augusta från tråkigt sällskap.

Juldagen 1851 samt även nyårsaftonen firade han med Augusta.

… 20 Norrköpingsbor voro församlade och det utaf den tråkigaste sorten. Lyckligtvis fanns der en liten Fru Lundmark från Malmö som var särdeles språksam, äfvensom värdinnan sjelf, och då nu Gustaf utgjorde tredje och jag sjelf fjerde person i detta lilla cotteri, så kunde vi göra hvarandra den complimenten att vi ömsesidigt bidraga till att förskaffa hvarandra en angenäm afton.

… Lördagen gick hela societeten till Himmelstadlund, men som det var vådligt att vara för mycket i sällskap med den mer än tillåtligt vackra och hyggliga Baron Rebinder, och jag för öfrigt intet hade någon särdeles penetrant för de visserligen artiga, men mer än vanligt tröga och tysta Carlscronaboarna, så gick jag i stället på spectaklet tillsammans med Mamma och Magister Nordvall, bjudna af den nyss från sin utländska resa återvände barndomsvännen Gustaf Eklund.

Gustaf och Augusta var årsbarn. Enligt en källa bodde han i Lübeck under sina första år.  Gustaf Johan Carl Eklund var en företagsam ung man (och det hade han förmodligen ärvt efter fadern som bekostade och uppförde den Eklundska teatern.)  Vid 23 års ålder tog i alla fall Gustav över och drev Torshags bomullsväveri med 200 anställda året efter. Och tydligen var han även musikalisk.

Låtskrivaren Gustav Eklund

Jag ser framför mig hur Gustaf sitter vid pianot med notpapper strödda kring sig och provar ackord och omsorgsfullt sätter noterna på pränt med en stålpenna. Han visste ju att Augusta fått musikalisk utbildning i Stockholm, både i sång och piano. Och hur glad hon måste ha blivit när hon fick dem.  Hemma på Loddby satt hon säkert vid sitt piano forte och tog ut noterna.

Själv satte jag mig vid pianot med de antika noterna och började klinka. De pyttesmå noterna var svåra att läsa och skilja från andra små fluglortstecken som jag inte vet vad de betyder. Men så småningom började något som kunde likna en vals att klinga från mina ringrostiga fingrar. Och rummet kändes plötsligt som ett Wienerkafé.

Det gick bra för Gustafs affärer i Norrköping. När Augusta gift sig med sin Adolf Nordwall, och flyttat till Strängnäs, gifte sig även Gustaf och fick fyra barn. Sonen Gustaf, även han grosshandlare och konsul, gjorde en välgärning för sin eftervärld. Han uppmanade allmänheten att skicka in porträttfoton och redan första året samlades 4000 bilder in till det nya porträttarkivet. Det finns idag på Norrköpings stadsmuseum.

Uppdatering 2020

I våras spelade vår vän Viktor Westergren in valsen skriven av Gustaf Eklund, och kommenterade den med: ”den har extra allt”.

In need of a hatbox

Final Hatbox
Final Hatbox

I have been in need of a hatbox ever since I successfully constructed a bonnet. Kerstin already has two hat boxes – one that she made from a round IKEA gift box and one that she received from a good friend. And of course I really wanted to make one too.

This week we visited my cousin and talked about Augusta’s Journey and of obtaining material for making an 1850s wardrobe. We have been getting most of that (lace, fabric, etc) from thrift store curtains and table clothes. Relatives have also given us boxes of lace and turn-of-the-century night gowns. We are so excited about getting everything made for our Göta Canal cruise at the end of May.

“I think I have a hatbox in the basement”, said my cousin, “it doesn’t look very nice but if you can use it, you can have it.”

The hatbox was indeed interesting with shipping information and stamps on it. The box was shipped in 1931 from Hartley & Boedeker Ltd Manufacturers in Manchester, England to Hadar Carlsson’s hat store in Köping, Sweden.

The postage consisted of 3 stamps with George V image and a Swedish stamp asking for an additional 10 öre as the postage had not been enough for the shipment. So before I did anything to this hatbox, I saved the labels and stamps.

Then the fun began. First, I had to make a new lid as the original one was not in the greatest shape. That was done using cardboard and glue.

For coverage, Kerstin suggested that we use fabric for bookbinding to cover the outside and nice bookbinding paper from Washington DC for the interior. To cover the lid, I used a remnant piece of IKEA furniture fabric.

Last but not least, I used an old leather belt to hold the lid in place.

Krusenhof’s poplars still nod a friendly welcome

Two weeks ago, Kerstin and I visited the city museum in Norrköping. One special exhibition just happened to feature historical buildings threatened to be demolished. And when we walked in, we happened upon a seminar about conserving Sweden’s cultural heritage. Both the exhibition and the talk included Krusenhof, the estate where Augusta’s best friends and neighbors had lived.

Sadly, the Krusenhof mansion, orangery, pavilion, and several other buildings on the property are listed as threatened (Swedish: hotad) to be demolished. However, these buildings only date from the turn of the century and had already replaced the buildings that were present during Augusta’s time. So, what could we still see that was there during Augusta’s time? Trees? Would there still be an orchard?

The next morning, we set off to visit Krusenhof. We tried to envision arriving in a carriage under the tall poplars that Augusta had described as nodding a welcome to the visitor. And yes, there were tall poplars shading a carpet of blue Scilla.

We took a walk down some overgrown terraces to what would have been a lawn. And there stood a single, very old tree. From the dry leaves on the ground, we guessed that it was a linden tree.

A solitary Linden tree on the lawn of Krusenhof
A solitary linden tree on the lawn of Krusenhof

On the other side of the lawn was a beautiful little forest with some blue and purple anemones and violets. There was also an ancient, giant oak tree.

And then we came upon the forgotten orchard. The trees were untrimmed and covered with lichens, but the branches had plenty of little leaf buds. We took a little branch with a bud and 2 weeks later it was blooming – a memory of Krusenhof!

 

Kamébroschen från 1800-talets mitt

När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om lille Pontus. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.

 

Jag har alltid tyckt att kamén var så vacker med det skulpterade ansiktet prytt med vindruvsklasar i den vridna guldramen. Men den var för stor och tung för att kunna bära den på någon finklänning. På 70-talet försökte jag ha den på ett sammetsband runt halsen, men även så var den för tung. När Sara och jag började sy klänningar i 1850-talsstil slog det mig att den skulle passa perfekt att fästa ihop spetskragar med. Och faktiskt tror jag att den är precis från Augustas tid. Stilen är den som var på modet då.

 

Hur faster Martina fick kamébroschen är fortfarande en gåta. I originalasken finns två små handskrivna lappar.

 

”Martina Svinhufvud ska hava denna brosch, Eva Nordvall” och ”Till min trofasta Martina Svinhufvud”

Men vem var Eva Nordvall?

Faster Martinas bror Pontus Svinhufvud gifte sig med Augustas enda dotter Gerda Nordwall. Men i den släkten finns ingen Eva. I Riksarkivet hittar jag information om en lärarinna i Nyköping som hette Eva Nordvall född 1833. Hon kom från Växjö och hade varit bankkontorsföreståndarinna i Ramnäsbruk innan hon flyttade till Nyköping och blev på 1890-talet lärarinna på Elementar för flickor. Tidsmässigt stämmer det med att Martina också bodde i Nyköping under samma tid. Hur kände de varann? Ganska väl tydligen, eftersom Eva nämner Martina som ”trofast”?

Små detaljer hjälper oss i återskapandet

Jag står i min långa klänning och fäster ihop spetskragen med kamébroschen. Så stod nog Eva Nordvall och fäste samma brosch på 1800-talet.
Det är sådana ögonblick vi försöker återskapa i vårt Augustaprojekt; att faktiskt göra sådana handgrepp som kvinnor gjorde.
kamébroschen
Kerstin med kamébroschen

Vore det inte kul att resa i tidstypiska kläder från 1850-talet?

Jag minns inte vem av oss som föreslog det, Sara eller jag. Det var förra sommaren och jag tänkte mig då att sy EN klänning att ta på vid fotografering någonstans i Tyskland. Inte mer än så. Ett halvår senare ser vår 1850-talsgarderob helt annorlunda ut.
Vårt projekt växte och den första ”provklänningen”, sydd av Ikealakanet ”Kustruta”, var klar. Sedan var det dags att sätta saxen i det inköpta tyget som skulle bli en resdräkt.
Så kom Göta Kanalresan på tal. Intresset från vännerna växte och även från folk som vi tidigare inte kände. Man började fråga om vi skulle vara klädda tidsenligt under hela den resan. Ja, varför inte?
Vackra klänningstyg hittade vi på loppisar och i second handaffärer. Gardiner och dukar innehåller många meter tyg och det behövs till 1800-talets vida kjolar. Spetsar hittade vi där också och nu började även vänner och släktingar ge oss vackra gamla spetsar.
Fyra dagar på Göta Kanal, ombyte till middagen…. Vi började räkna in klänningstygerna som låg i högar hemma.  Och bonetter, spetsmössor, underkjolar, korsetter.
En hel Kanalgarderob måste planeras. Och om det blir kallt? Cape? Sjal?
Och vilka skor kan passa och samtidigt vara bekväma att gå i.

Annikas klänning

Vår kusin Annika bestämde sig tidigt för att åka med på Kanalresan 30 maj.
– Jag skulle ju också vilja vara klädd som på 1850-talet, men mer som en enkel mamsell, sa Annika. Jag kan ju få bära era hattaskar.
Sagt och gjort. Jag sydde Annikas klänning och levererade den i Visby.
Annika i sin 1850-tals mamsellklänning
Nu har vi kommit en bit på väg med våra garderober. Det ser ut som ett teatersällskaps kostymer där de hänger på en klädställning som gång på gång rasar ihop av tyngden av kjolar.
Och nu har vi även börjat tänka på den ursprungliga idén: resan i Tyskland. Där måste vi både ha sidenklänningar att gå på operan i och klänningar som fungerar att vandra i bergen i Sachsiska Schweiz!
Nästa vecka ska vi ut och pröva Kanalgarderoben. Vi tänker åka till Djurgården och Skansen och se hur det går att vandra runt utan att snubbla i våra långa klänningar och underkjolar.