”La Belle du Nord”, valsen till Augusta som inte spelats på 150 år

Noter

I vårt Augustaprojekt får man hela tiden ta fram gamla färdigheter som man inte utövat på länge. I arkivet med Augustas alla brev, dagbok och poesibok fanns även ett handskrivet notpapper.

La Belle du Nord – Valse pour le Piano. Offerte à Mademoiselle Augusta Söderholm par Gustav Eklund.

Vem var då denne romantiske man som uppvaktade med en vals?

Första gången namnet Gustav Eklund dyker upp i dagboken är när nya teatern invigs i november 1850. (Teatern ska få ett alldeles eget blogginlägg, så här nämner jag endast att det var Gustavs far, som också hette Gustaf)

Gustav omnämns i dagboken som den där vännen som alltid räddar Augusta från tråkigt sällskap.

Juldagen 1851 samt även nyårsaftonen firade han med Augusta.

… 20 Norrköpingsbor voro församlade och det utaf den tråkigaste sorten. Lyckligtvis fanns der en liten Fru Lundmark från Malmö som var särdeles språksam, äfvensom värdinnan sjelf, och då nu Gustaf utgjorde tredje och jag sjelf fjerde person i detta lilla cotteri, så kunde vi göra hvarandra den complimenten att vi ömsesidigt bidraga till att förskaffa hvarandra en angenäm afton.

… Lördagen gick hela societeten till Himmelstadlund, men som det var vådligt att vara för mycket i sällskap med den mer än tillåtligt vackra och hyggliga Baron Rebinder, och jag för öfrigt intet hade någon särdeles penetrant för de visserligen artiga, men mer än vanligt tröga och tysta Carlscronaboarna, så gick jag i stället på spectaklet tillsammans med Mamma och Magister Nordvall, bjudna af den nyss från sin utländska resa återvände barndomsvännen Gustaf Eklund.

Gustav och Augusta var årsbarn. Enligt en källa bodde han i Lübeck under sina första år.  Gustaf Johan Carl Eklund var en företagsam ung man (och det hade han förmodligen ärvt efter fadern som bekostade och uppförde den Eklundska teatern.)  Vid 23 års ålder tog i alla fall Gustav över och drev Torshags bomullsväveri med 200 anställda året efter. Och tydligen var han även musikalisk.

Låtskrivaren Gustav Eklund

Jag ser framför mig hur Gustav sitter vid pianot med notpapper strödda kring sig och provar ackord och omsorgsfullt sätter noterna på pränt med en stålpenna. Han visste ju att Augusta fått musikalisk utbildning i Stockholm, både i sång och piano. Och hur glad hon måste ha blivit när hon fick dem.  Hemma på Loddby satt hon säkert vid sitt piano forte och tog ut noterna.

Själv satte jag mig vid pianot med de antika noterna och började klinka. De pyttesmå noterna var svåra att läsa och skilja från andra små fluglortstecken som jag inte vet vad de betyder. Men så småningom började något som kunde likna en vals att klinga från mina ringrostiga fingrar. Och rummet kändes plötsligt som ett Wienerkafé.

Det gick bra för Gustavs affärer i Norrköping. När Augusta gift sig med sin Adolf Nordwall, och flyttat till Strängnäs, gifte sig även Gustav och fick fyra barn. Sonen Gustaf, även han grosshandlare och konsul, gjorde en välgärning för sin eftervärld. Han uppmanade allmänheten att skicka in porträttfoton och redan första året samlades 4000 bilder in till det nya porträttarkivet. Det finns idag på Norrköpings stadsmuseum.

Uppdatering 2020

I våras spelade vår vän Viktor Westergren in valsen skriven av Gustav Eklund, och kommenterade den med: ”den har extra allt”.

Kamébroschen från 1800-talets mitt

När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om lille Pontus. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.

 

Jag har alltid tyckt att kamén var så vacker med det skulpterade ansiktet prytt med vindruvsklasar i den vridna guldramen. Men den var för stor och tung för att kunna bära den på någon finklänning. På 70-talet försökte jag ha den på ett sammetsband runt halsen, men även så var den för tung. När Sara och jag började sy klänningar i 1850-talsstil slog det mig att den skulle passa perfekt att fästa ihop spetskragar med. Och faktiskt tror jag att den är precis från Augustas tid. Stilen är den som var på modet då.

 

Hur faster Martina fick kamébroschen är fortfarande en gåta. I originalasken finns två små handskrivna lappar.

 

”Martina Svinhufvud ska hava denna brosch, Eva Nordvall” och ”Till min trofasta Martina Svinhufvud”

Men vem var Eva Nordvall?

Faster Martinas bror Pontus Svinhufvud gifte sig med Augustas enda dotter Gerda Nordwall. Men i den släkten finns ingen Eva. I Riksarkivet hittar jag information om en lärarinna i Nyköping som hette Eva Nordvall född 1833. Hon kom från Växjö och hade varit bankkontorsföreståndarinna i Ramnäsbruk innan hon flyttade till Nyköping och blev på 1890-talet lärarinna på Elementar för flickor. Tidsmässigt stämmer det med att Martina också bodde i Nyköping under samma tid. Hur kände de varann? Ganska väl tydligen, eftersom Eva nämner Martina som ”trofast”?

Små detaljer hjälper oss i återskapandet

Jag står i min långa klänning och fäster ihop spetskragen med kamébroschen. Så stod nog Eva Nordvall och fäste samma brosch på 1800-talet.
Det är sådana ögonblick vi försöker återskapa i vårt Augustaprojekt; att faktiskt göra sådana handgrepp som kvinnor gjorde.
kamébroschen
Kerstin med kamébroschen

Vore det inte kul att resa i tidstypiska kläder från 1850-talet?

Jag minns inte vem av oss som föreslog det, Sara eller jag. Det var förra sommaren och jag tänkte mig då att sy EN klänning att ta på vid fotografering någonstans i Tyskland. Inte mer än så. Ett halvår senare ser vår 1850-talsgarderob helt annorlunda ut.
Vårt projekt växte och den första ”provklänningen”, sydd av Ikealakanet ”Kustruta”, var klar. Sedan var det dags att sätta saxen i det inköpta tyget som skulle bli en resdräkt.
Så kom Göta Kanalresan på tal. Intresset från vännerna växte och även från folk som vi tidigare inte kände. Man började fråga om vi skulle vara klädda tidsenligt under hela den resan. Ja, varför inte?
Vackra klänningstyg hittade vi på loppisar och i second handaffärer. Gardiner och dukar innehåller många meter tyg och det behövs till 1800-talets vida kjolar. Spetsar hittade vi där också och nu började även vänner och släktingar ge oss vackra gamla spetsar.
Fyra dagar på Göta Kanal, ombyte till middagen…. Vi började räkna in klänningstygerna som låg i högar hemma.  Och bonetter, spetsmössor, underkjolar, korsetter.
En hel Kanalgarderob måste planeras. Och om det blir kallt? Cape? Sjal?
Och vilka skor kan passa och samtidigt vara bekväma att gå i.

Annikas klänning

Vår kusin Annika bestämde sig tidigt för att åka med på Kanalresan 30 maj.
– Jag skulle ju också vilja vara klädd som på 1850-talet, men mer som en enkel mamsell, sa Annika. Jag kan ju få bära era hattaskar.
Sagt och gjort. Jag sydde Annikas klänning och levererade den i Visby.
Annika i sin 1850-tals mamsellklänning
Nu har vi kommit en bit på väg med våra garderober. Det ser ut som ett teatersällskaps kostymer där de hänger på en klädställning som gång på gång rasar ihop av tyngden av kjolar.
Och nu har vi även börjat tänka på den ursprungliga idén: resan i Tyskland. Där måste vi både ha sidenklänningar att gå på operan i och klänningar som fungerar att vandra i bergen i Sachsiska Schweiz!
Nästa vecka ska vi ut och pröva Kanalgarderoben. Vi tänker åka till Djurgården och Skansen och se hur det går att vandra runt utan att snubbla i våra långa klänningar och underkjolar.

En kvinnas sorg på 1800-talet – i Mina Schuberts fotspår

 

Bild på Fullerstad
Fullerstad i mitten av 1800-talet

Under två dagar har Sara och jag följt Augustas vänner och släktingars spår i Östergötland. Vi har sett gårdarna där ungdomarna festade, kyrkorna där man var på bröllop och till sist övervuxna kalla stenhällar på kyrkogårdar.

Lambohov
Lambohov

Augustas väninna Mina Testorf var 17 år när hon och Albert Schubert satt och kysstes under deras nöjesresa till Linköping.

”Wi reste Hanna Sparre, Mina Tesdorf och jag den 20 Junii till Linköping för att se Hans Majestäts mottagning på Malmen. Resan ner till Linköping var mycket treflig; Wi hade vackert väder, voro muntra till sinnes och sluppo vänta på hästar vid Gästgifvargårdarna. Om afton sedan vi anlänt till ort och ställe gingo vi på besök till Faster Scarin, som jag tror är sju gånger jämmerligare än hon förr varit, och derefter togo vi oss en sexa på Stadshuset. Sent på afton kom Erik och Albert in till oss, och då blef der ett kyssande som var mindre roligt för tredje person och som varade till tu på morgonen.Andra dagen voro vi af Albert och Erik bjudna på en magnefik middag på Stadshuset och på eftermiddagen klädde vi oss i svart siden och foro på visite till Baron Sparres på Lambohof.”

Hösten efteråt blev det bröllop på för Albert och Mina i Skönberga utanför Söderköping. Bröllopsfesten hölls på Alberts fädernegård Fullerstad där paret bosatte sig. En nybyggd herrgård i italiensk renässansstil.

Fullerstad 2017, ser annorlunda ut än 1850, men pelarna till balkongen är desamma,

 

 

 

 

 

 

 

Sedan börjar den sorgliga historien, som nog inte var alltför ovanlig vid den tiden. Nej Mina dog inte i barnsäng som många andra olyckssystrar, men på kyrkogården såg vi namnen på de 6 barn som inte blev mer än ett par år…

1854 föddes Jacob som dog 2 år gammal
1857 föddes Maria som dog 2 år gammal
1859 föddes Ellen som dog 2 år gammal
1862 föddes Bertha, 1863 föddes Birger, 1865 föddes Robert. Alla tre dog 1866, och de var yngre än 4 år. Förmodligen dog de av kolera i Sveriges sista stora koleraepidemi.

Att ständigt vara gravid och samtidigt begrava sina små, måste varit ett hemskt öde. Men visst, hon fick glädjas åt att 5 barn i alla fall uppnådde vuxen ålder.

Augusta är kritisk till äktenskap och att förlora sin frihet. Det beskriver hon i sin dagbok.

”Hu! Äktenskapet är ändock ett hazardspel, det man vanligen förlorar, ett lotteri, der olyckan blandar lotterna; Men oaktadt vi alla veta detta låta vi ändock narra oss att sträcka ut handen efter en lott, som oftast kommer oss att ett helt lif igenom ångra ögonblickets obetänksamhet. Men ångren är då för sen, och vi få släpa på vårt sjelfvalda öde, som galerslafven på sin boja, utan hopp att se ett slut på eländet förr än i grafven.”

Alberts och Minas grav på Skönberga kyrkogård

Kanske var det helt enkelt så att hon såg sina systrar och väninnor dö i barnsäng eller gråta över sina begravda småttingar. Hon ville kanske inte utsätta sig för risken. Men ändå gifte hon sig och fick EN dotter som överlevde, även om hon själv knappt gjorde det.

Jag tänker idag på Hans Rosling och hans bekräftande av hur mycket bättre vi har det idag. Vi behöver inte föda 11 barn för att ett par stycken ska överleva. Sjukdomar som härjade på 1800-talet kan vi vaccinera oss mot, vi har friskt vatten och bra bostäder. Det är något att glädjas åt!

Sara och jag gläds också åt att har fått möjligheten att  forska i dessa 1800-talskvinnors historia. Intrycken från våra dagar här i trakten gör att Augustas historia blir så mycket verkligare. Som Sara sa idag i hotellbaren med utsikt över torget:

– Tänk att vi sitter här i Norrköping på samma ställe som Augusta! (Vi tog dock ingen sexa, utan en IPA)