On her birthday: Cecilia Ekenstam

Under the moss on the gravestone, you can discern the words chiseled in the polished marble: NEVER FORGOTTEN.

”Sterne’s Maria”. Painting by Charles Landseer (1799-1879)

We have reached the final destination of our trip to the west coast of Sweden – Varberg. This is where Augusta, at the age of 28, spent a short time to treat her tuberculosis with sea air and spa water – the only prescribed treatments available before the discovery of the bacterium that causes tuberculosis. And this is where she died on 28 July 1855.

We stand before the grave in the shaded old cemetery in the center of old Varberg where we have just planted small roses. Next to hers is a grave with an iron cross, partially buried by thick bushes. Whose grave is this? Another life cut short? I decide to find out, and what I find is another girl who should never be forgotten.

Augusta Nordwall (Söderholm) and Cecilia Ekenstam’s graves

Cecilia Ekenstam

By sheer coincidence, her birthday is today! She was born 187 years ago today. Unfortunately, she died at age 20.

Helena Cecilia Sofia Ekenstam was born on 19 October 1832 at Sålla, Sjögestad, not far from the parish where Augusta was born (Slaka). She was the 8th child of the 14 children born to her parents, Fabian Vilhelm af Ekenstam and Sofia Charlotta Zachrisson. She grew up in Stora Tuna parish outside Borlänge, in Dalarna. Like Augusta, she contracted tuberculosis at a young age and was sent to Varberg in the hope of curing her lung disease. When she died on 16 August 1853, she was buried in Varberg, far from her family. Two years later, Augusta would be buried next to her.

Fabian Vilhelm af Ekenstam

Cecilia’s father: ThD, professor, vicar, and alchemist.

Cecilia came from an interesting noble family. Her father, “The last Swedish Alchemist”, was deeply religious and studied theology, mathematics, and Sanskrit at Lund University. In 1813, he moved to London where he became interested in alchemy. Having no success in alchemy, he returned to Lund in 1818 where he became a professor. In 1822, he moved to Linköping and in 1836, he became the vicar in Stora Tuna parish in Dalarna, a position he held until his death in 1868 at the age of 82.

Stora Tuna church where Cecilia’s father was the vicar

If you visit Varberg,

put flowers on both Augusta’s and Cecilia’s graves. Two young girls who died far from home and should never be forgotten.

Sources: 

https://popularhistoria.se/vetenskap/den-siste-svenske-alkemisten

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Af_Ekenstam_nr_2220#TAB_3

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96stra_kyrkog%C3%A5rden,_Varberg

http://www.augustasresa.se/familj/aldrig-forgaten/

Inte Bara Gravar: Bakom varje sten finns en levande historia. Gert Nelje, Alva Peterson, Jåkan Norling. Hembygdsföreningen Gamla Varberg.

Thou Ancient, Thou Free

Announcement.

The paper, STOCKHOLMS FIGARO, of which the first issue hereby is presented to the public, will be published during the year 1845, every Sunday afternoon, and will be available these days between noon and 2 in the afternoon in Bonnier’s Bookstore at the Bazar, with the entrance on the side.

Well, I thought, what a cool coincident! This year, 1845, was the year when Augusta was a debutante and coming out into society, which meant going to balls, and attending concerts and the theatre. This brand new weekly magazine sold itself as an artistic and belletristic Sunday paper. It would have articles about art, literature, and theatre both in Sweden and abroad. Subscribers could also look forward to a monthly extra insert – a small poster of a famous singer or dancer or of the latest fashion. Or the insert could be musical notes for some new or popular piece of music that one could then learn to play on one’s pianoforte.

The Stockholm Figaro, December 1844

So where could I find copies of this weekly magazine? First I learned that the magazine was short-lived. It was only published in December of 1844 through the end of 1847. But that was perfect; Augusta’s late teenage years. Then I found out that the magazine was only available at Sweden’s Royal Library (Sweden’s library of congress). And you would have to order it and read it at the library.

This morning, I was at the library as soon as they had pulled the books from the archives. It was exciting to open the bound copies of the 175-year-old magazines.

But with a total of 3 years x 52 weeks x about 7 pages each, I would have to look at 1092 pages. That meant looking at, not reading. I decided to quickly scan for interesting topics and also to take pictures of the weekly column called “What’s New?” (Hvad Nytt?). It seemed to be a summary of literary, musical, and theatrical news in Stockholm.

The monthly inserts were also interesting. I can imagine young girls (and guys) framing the portraits of young beautiful actresses, dancers, and singers.  And then there were the music sheets. You could be the first one to learn the Tivoli Gallop or the aria from the opera The Black Domino!

Poster of the top 5 singers in Stockholm in 1845

But there was also a piece of sheet music with the title of Swedish Folksong from Jemtland. The text started with “Thou ancient, thou free” (Swedish:  Du gamla, du fria).

Du gamla, du fria (Thou ancient, Thou free)

What? This is the beginning of the Swedish National Anthem!

I looked at the whole page and both the melody and the text were that of the Swedish National Anthem. Had I missed this in some history class – that our national anthem was actually a Swedish Folksong that got a new text in 1845?

When I got home, I did some research.

The national anthem was written by Richard Dybeck in 1844 to the music of a folk melody that he had heard in his home province and is actually considered to be a ballad from the middle ages. The song with Dybeck’s text was first performed in Stockholm at a soirée at Kirsteinska Huset in De la Croix Salon on the 13th of November 1844. The soirée was advertised by Richard Dybeck as an Evening Entertainment with Nordic Folk Music. It turned out to be a success. It was an almost sold-out performance and the King and the Queen were in attendance. Was Augusta also there? It is possible.

The song became popular, which is probably why it was included as an insert in the Stockholm Figaro a year later (16 November 1845).

Over the years, this song has just become the Swedish national anthem even though it has never formally been declared as such.

This topic was not what I thought I would learn about today, but sometimes research isn’t a straight road – it’s more like taking a scenic bypass.

Cherstin med den onda armen – livet som fattighjon i Qvillinge

15 april 1845 skriver Augustas mamma brev till Augusta i Stockholm:

I söndags var jag i prostgården. Cherstin hade skadat sig i sin hand och armen var svullen till axlen det såg ganska farligt ut.

När jag hittar sådana här små noteringar blir jag nyfiken. Man kan läsa ord för ord i en mening och ta reda på vad de betyder. Så plötsligt har man en hel liten historia. Denna historia förde mig runt i Kvillinge, på gårdar torp och fattighus. Min Kvillingekarta börjar få färg. Det börjar bli liv i gårdarna!

Efter att ha läst Kvillinge husförhörsprotokoll 1845 en förmiddag och letat efter namnet Cherstin, hittade jag henne till slut. Kerstin, som hon mest kallas i kyrkböckerna föddes 1782 på gården Stora Nöbble i Kvillinge socken. Hon hade en sex år äldre syster och fick så småningom även en lillebror. Föräldrarna Olof och Kjerstin bodde och arbetade först på Stora Nöbble och sedan på lilla Nöbble, ett stenkast från kyrkan. Pappan var sockenman vilket var en titel med lite status. Sedan hände något. I husförhörsboken har prästen noterat:

Obs Tingsrättens utfl 1789 d. 20 Feb rörande osämja mellan man och hustru.

Vad det var vet jag inte, just det protokollet är inte digitaliserat, utan kräver en utflykt till Riksarkivet i Vadstena.

Om det var denna händelse eller något annat som gjorde att familjen fick flytta, vet jag inte. Men nu flyttar de från gården Lilla Nöble till Thomastorp, och blir torpare. Nästa gång jag träffar på dottern Kerstin är i vigselboken 1807. Hon har nu flyttat till Kuddby som piga på tegelbruket. Här träffar hon sin blivande make Jonas Jonsson som är åtta år äldre och nybliven änkling. Hans fru har dött i barnsäng. Det ser ganska förfärligt ut i kyrkoboken. Den döda hustruns förnamn har bara strukits och ersatts av Kerstins, för båda hette de Olofsdotter i efternamn. Så det fick vara kvar!

Jonas är tegelbruksdräng på Kuddby, som ligger väldigt nära Loddby.
Tegelbruken hade fått ett uppsving i samband med industrialiseringen. Det gick åt mycket tegel till nya textilindustrier i Norrköping. Så gott om arbete fanns det säkert, men det var tungt och smutsigt.

I tio år bor och arbetar de på Kuddby tegelbruk, sen flyttar de en kilometer norrut, till torpet Bråten. Kanske var det lite bättre bostadsförhållanden. Nu tar paret hand om två fosterbarn, Anna och Britta, säkert för att få lite extrainkomster från staden. Kanske arbetar Jonas fortfarande på tegelbruket, men 1829 flyttar de ytterligare ett par kilometer norrut, till Pjeltens tegelbruk. Men i november insjuknar Jonas och dör i influensafeber.
Kerstin är änka, 47 år och utan försörjning. Hon flyttar till sockenstugan och får nu ”fattigdel”. Nu fick jag lära mig ett nytt ord.

Fattigdel var en fastställd ersättning som fattiga fick sig tilldelade av församlingen. Den kunde bestå av rågmjöl, potatis, ärtor, korngryn, sill, salt, fläsk samt ett par riksdaler.

 

Sockenstugan verkar ha varit  både  socknens gemensamhetsanläggning där skollärare, skomakare och några fattighjon delade på utrymmet.  Så 1838 stryks Kerstins namn på sockenstugan och hon blir nu hushållerska på fattigstugan, där den tidigare hushållerskan nyss dött.

Hur var livet på fattigstugan?

Ganska förfärligt tror jag. Stugan var säkert kall och dragig. Det var trångt eftersom en del fattighjon till och med fick bo i sockenstugan. Man fick dela sovplatser med de övriga hjonen tillsammans med löss och loppor. Det enda positiva var väl att de höll värmen bättre när de sov tätt ihop. Å andra sidan spred sig smittsamma sjukdomar bättre då också.

Om man läser husförhörsbokens rader om de boende på fattighuset är det en sorglig läsning. Här bor svagsinta, ofärdiga, blinda och så de som bara är utfattiga. Jag hittar även en förlupen krympling och skänker den stackaren en särskild tanke. De här människorna levde enbart på sin ”fattigdel” och de gåvor som vänliga människor gav dem.

I somras besökte Sara och jag åter Kvillinge kyrka. På kyrkogården står en stor minnessten till minne av Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger och ”styvfar”. Det var Gustaf som bekostade hennes skolgång i Stockholm och den fantastiska Tysklandsresan 1847. Och det var hos honom på Loddby hela familjen flyttade in när Augustas far dog.


Anledningen till minnesstenen är en annan. Gustaf Lejdenfrost dog 1857 och testamenterade 50.000 kronor till församlingens fattigvård (I dagens penningvärde motsvarar det 2,8 miljoner!). Jag hoppas att pengarna gjorde livet lite drägligare för fattighjonen. Jag läste i en dagstidning från 1880 (23 år efter den gode Lejdenfrosts död) att en del av pengarna användes för att inrätta en skola för barnen i Kvillinge.

Hur gick det för Kerstin på fattighuset? Förmodligen läkte hennes arm, men den blev säkert inte rak eller snygg. Men det jag tycker är intressant är att även fattighjonen kunde läsa! Man kan säga mycket om kyrkans hårda disciplin och bokföring av hur folk levde och dog, men de flesta lärde sig läsa, även om det bara var bibeln och Luther.

Kerstin dog på fattighuset hösten 1852, 70 år gammal. En hög ålder för ett fattighjon. Tyvärr fick hon ju inte uppleva Lejdenfrosts donation, men jag tror att Augustas mamma Anna hade ett gott hjärta och gav henne lite extra, annars hade hon väl inte nämnt henne i brevet 1845.

 

Detta blogginlägg är skapat enbart utifrån arkivmaterial som finns publikt. Husförhörsprotokoll, dödsbok, vigselbok, mantalsregister, KB:s digitaliserade tidningar, historiska kartor. 

 

Foto Nordiska Museets samlingar