On the Göta Canal aboard M/S Juno

How could a morning be more peaceful than this!

The boat jolted; where were we? I opened our cabin door – the chilly, early morning air was refreshing. I looked at my watch – 5 am; it was already light outside. On deck, a few fellow passengers were waving to early joggers along the canal. The city of Söderköping was waking up.

I could feel the boat slowly being lifted; we were obviously already inside the lock. One could hear the water rushing in between the two huge doors of the lock in front of M/S Juno’s bow.

Soon we were out of the lock and moving at a slow, pleasant pace, passing by lush green trees and meadows with grazing cows. A nightingale was singing with its characteristic clicks and calls.

Göta Canal
Göta Canal

Our dresses, damp from previous day’s walk in the rain, and hung to dry on each side of the cabin door, were swaying with the slow motions of the boat. Even the long, white stockings, wet and muddy from the walk, were slowly swaying over the window.

How could a morning be more peaceful that this!

And the last day of May was as lovely as it could ever be

How can a boat climb 18.8 meters up a hill? The marvel of the 7 connected locks of Carl Johan Staircase, finished in 1818, can only be truly appreciated aboard a boat like M/S Juno that just about fits within each lock.

Lock
Lock

It takes time for the boat to enter, wait for the water level to rise, and then exit the lock. And this process is repeated for each of the 7 locks. This gave our fellow passengers a chance to walk to the historical Wreta Abbey close by. Times have not changed – this is what Augusta and her fellow passengers also did on their Göta Canal trip in 1850:

We were in the neighborhood of Wreta Abbey and our company seemed determined to disembark. I was conversing with the two Frenchmen and we marched arm in arm to the newly restored Wreta Church, which we found open. My cavaliers began to tire me with their French so I resolutely took August’s arm and led the whole company back to the locks while singing “Rest by This Source” and “La Marseillaise”. When we arrived at the last lock, the steamer had not yet arrived so we sat down in the green grass and played games. Finally, our smoking abode arrived and cheerfully we boarded the boat.

Kerstin and I did not walk along the canal arm in arm with any cavaliers. But we did walk along the canal under blooming whitebeam trees  and hawthorn bushes, and we did sing Rest by This Source by Bellman. And our wide skirts swayed as we walked and our bonnets were catching the breeze and had to be tied tighter not to fall off.

And the last day of May was as lovely as it could ever be.

Sommaren kom tillbaka vid Bergs slussar

Så var vi inne i Kanalen. Klockan ett, när natten var som mörkast gled vi in i Göta Kanal. Sen somnade jag.

 

Tidig morgon

Några timmars sömn och så börjar det bli lite rörelse på båten. Vi är i Söderköping. Det var här Augusta steg ombord på ångfartyget Götheborg i augusti 1850. Vi tassar ut på det regnvåta mahognydäcket. Den vackra lilla trästaden sover fortfarande medan vi slussar. Klockan är 5 på morgonen.

 

Askträden har precis fått sina gröna löv, de sista bland lövträden. Näktergalar i träden underhåller med sina genomträngande tjutt, tjutt, tjutt.

 

Från min koj, överslafen ligger jag och tittar på den intensiva grönskan, som sakta glider förbi. Syrener och röda stugor likaså. Och så sluss på sluss, Junos besättningsmän springer med trossar. Så hörs lite forsande vatten och vi höjer oss sakta, sakta. Sedan åker vi vidare mot nästa sluss, och nästa.

 

På kanalens strand skuttar ett rådjur i gröngräset, ändrar riktning och kliver sedan ut i kanalen och börjar simma över till andra stranden. Mitt framför båten simmar han och kliver sedan upp på andra stranden och försvinner i lövskogen.

 

Dagens höjdpunkt är nog Berg och den långa raden slusstrappor. En andmamma med dunungar slussade tillsammans med Juno. Och nu bryter solen genom molntäcket och det blir sommar och varmt. Våra sommarklänningar passar bättre och nu kommer även parasollerna till användning. Vi kliver av båten och promenerar längs gångstigen längs kanalen. Solen lyser på smörblommor och midsommarblomster som bildar en vacker ram till kanalen. På andra sidan stigen blommar Hagtornsträd och Oxel med vita blommor. Näktergalarna försöker överrösta porlandet av vatten från nästa slussport. Det hela är så idylliskt där vi går i våra blommiga klänningar så vi sjunger Bellman. Precis som Augusta gjorde här 1850.

”Wi voro då i granskapet af Wreta Kloster och sällskapet tycktes ha för afsigt att mangrant debarkera. Tack vare en reflection öfver Luna, kom jag i samspråk med en af de båda utländningarna och vi marscherade af arm i arm till den nyreparerade Wreta kyrka, den vi funno öppen. Min cavaljer började trötta mig med sin fransyska fiffighet, hvarför jag, sans façons tog Augusts arm, och i spetsen för hela sällskapet började vi vår återmarch under afsjungande af ”hvila vid denna källa”, och marseillaisen.”

 

När Juno småningom kom glidande in i slussen vid Hede, passade kapten Ingemar på att spela I denna ljuva sommartid på trumpet. Fantastiskt vackert, lite känsla av skolavslutning där mitt i försommargrönskan.

Vi glider vidare fram genom Sverige och jag kan hålla med Augusta:

”Resan är en af de vackraste och behagligaste man kan göra”

M/S Juno

 

 

 

Första dagen på Augustas resa – avresan från Stockholm

Det finns likheter mellan Saras och min avresa från Skeppsbron idag och Augustas 1847, till exempel vädret. Men vi var till skillnad från Augusta på det bästa humör! Även vi följdes till båten av vänner som vi vinkade avsked av.  Och visst är Stockholm vackert, ”en verkligt storartad tafla”.

Sedan vi vinkat avsked av våra vänner var vår första utmaning att ta oss upp till vår hytt. En smal trappa leder upp till bryggdäck och den är definitivt inte gjord för stärkta kjolar i 1850-talsstil! Men med lite sats, kunde man komma igenom utan att fastna mitt i trappan. Vi ska inte tala om hur det var att gå nerför trappan. Då riskerade man att kjolarna satt kvar i övre delen och man själv fortsatte nerför. Vi har lärt oss nu! Men särskilt gracilt ser det inte ut, speciellt som bonetten också åker av!

Näst utmaning var att stå två kvinnor med omkrets på 150 cm i en charmig liten hytt som erbjuder en total golvyta på max 2 kvm. Det var allt tur att inte Augusta hade krinolin, då hade vi fått skavsår. Men vi bor i världen sötaste lilla hytt med utsikt.

Idag var alltså den första dagen vi helt lever i våra nya kläder omfattande, pantalonger, 2 stärkta underkjolar, snörliv, särk, klänning, hätta och bonett. Det är inte helt lätt att sätta sig på en stol och få med sig hela härligheten in under bordet. Och var gör man av bonetten? Förmiddagskaffet intogs i den söta lilla matsalen med ett helt gäng trevliga resenärer från ett flertal länder. Och så kom vi där som två stora maränger.

Himlen blev allt gråare ju längre dagen led. Regent kom ikapp oss vid lunchtid medan vi åt en fantastisk lunch på väg genom Södertälje kanal.

I Trosa tog vi en liten promenad längs kanalen och de vackra små trähusen. Nu regnade det på ordentligt så maskrosbollarna utmed kanalen hängde blöta. Men syrenerna fick en välbehövlig uppfräschning. Denna promenad blev vår första regntest. Paraplyer skyddar inte långa klänningar. Efter en timme var klänningskanterna ganska blöta, och vita strumporna blev gråa av smuts. Men våra stärkta underkjolar frasade lika vita och torra som förut!  Och nu skulle vi ju ändå byta om till middagen så nya klänningar åkte på och de blöta hängdes på tork i vår lilla hytt.

Nu har vi åter ätit en väldigt god middag och pratat med så många trevliga passagerare och personalen på båten. Vi har så roligt! Och detta är bara första dagen. Nu har solen sedan länge gått ner bakom regnridåerna och vinden har lagt sig. Utanför på på det regnvåta däcket är det alldeles tyst, endast motorns lätta skakningar känns i kojen. Och snart kommer vi till Mem, och den första slussen i Göta Kanal. Men då sover vi nog.

Avresan från Stockholm Foto: Sara Azzam

Augustas första resdag 1847:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag, som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde. Snart väcktes vi ur våra afskedsbetraktelser genom det disharmoniska pinglet af en klocka, som betydde: ”främmande från bord” och lydande den oundvikliga befallningen, sade vi hvarandra farväl och åtskiljdes. Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden.

 

Sätt maskinen i gång herr kapten! – Tisdag kl 9.00 avgår M/S Juno

På tisdag kl 9.00 avgår M/S Juno mot Göteborg. Och vi är med! Med kappsäckar och hattaskar.
Vi kommer vara på Skeppsbron redan 8.00 för att hinna ta avsked ordentligt. Vita näsdukar kommer vifta och helst av allt hade vi velat bjuda på kaffe och en liten kaka. Men det finns ingen möjlighet för oss att arrangera det. Så om ni vill, ta med er egen kaffekorg. Ännu roligare är om ni kommer i 1800-talskläder. Vi har fotograf på plats!
Helst av allt skulle vi ta avsked sjungandes ”Ångbåtssång” av Otto Lindblad. Nu är ju inte M/S Juno någon ångbåt längre men vi lever oss in i 1800-talet och då var även hon en ångbåt.
Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt machinen i gång!
Helsning vi sända från tonernas verld,
vänner på stranden som vifta med handen,
farväl, farväl.
På den gungande färd,
farväl, farväl,
på den gungande färd.
Se hur böljan i fören nu brusar!
Hör hur vinden i seglena susar.
Jag flyger bort från min älskling der,
med dess bild jag i mitt hjerta bär.
Kanske fäller hon en känslans tår,
ack! dess mening jag väl förstår.
Troget som böljan kysser stranden så vill jag älska,
ja, ja, så vill jag älska, så jag ju älska får.

Om Ångbåtssången och Otto Lindblad (Wikipedia)

Ångbåtssång är komponerad av Otto Lindblad. Det finns en myt kring Ångbåtssång som säger att Lindblad komponerade sången och övade in den med sina sjungarstudenter på en färd över Öresund till Köpenhamn år 1842. Det finns dock inga bevis för detta, troligtvis var Lindblad inte ens med på resan p.g.a. en längre tids sjukdom. Ur Lindblads dagbok kan man redan år 1830 finna anteckningar på strofer i sången. Ytterligare inspiration till sången fick Lindblad av Wilhelm von Brauns dikt ”Fantasi på en ångbåt” från 1840 som börjar med orden: ”Kaptenen ropar, maschinen i gång!”.

 

Det första kända framträdandet av Ångbåtssång ägde rum i mars 1843 av Lundastudenterna, dirigerad av Lindblad själv.
Vid avresan från studentmötet 1845 i Visby stämde Uppsalas studentsångare upp Otto Lindblads Ångbåtssång (”Sätt machinen i gång, Herr Kapten…”) när båten lämnade kajen.

Vart styr vi kosan sedan?

Under fyra dagar reser vi längs Göta Kanal. Har ni tid och lust, och är i närheten, vinka till oss under resan eller träffa oss under något av alla de strandhugg vi gör. I det detaljerade programmet finns tider för de olika stoppen:
Klicka på kartan så kan du se hela resan med tidpunkter när vi passerar.

Välkommen att möta oss under vår resa eller vid ankomsten till Göteborg!

On the Hunt for Paisley Shawls

Portrait of Fanny Holman Hunt
Portrait of Fanny Holman Hunt

We really don’t know what kind of shawl Augusta, or her mother, used when travelling. Most likely, they had large, dark, wool shawls to keep warm. Where they locally produced or imported?

In the 1800s, shawls with paisley pattern was the fashion. The shawls were large and multicolored. No artist can beat the Belgian painter Alfred Stevens (1823-1906) in rendering the beautiful Paisley shawls of fashionable women in Belgium and France during the later half of the 19th century:

Alfred Steven's paintings of women with large shawls
Alfred Steven’s paintings of women with large shawls

The original shawls with the buta design were Kashmir shawls, hand-woven in Kashmir with Cashmere goat wool. They were expensive and had to be imported. The invention of the Jacquard loom made it possible for Europeans to produce similar shawls. The Scottish town of Paisley became the center for this industry, and gave name to the droplet, leaf design. The National Museum of Scotland, located in Edinburgh, has a nice collection of early Paisley shawls and designs:

Paisley design
Paisley design
1848 design of a Paisley shawl, painted in gouache on paper
1848 design of a Paisley shawl, painted in gouache on paper

Now that Kerstin and I have made our 1850s dresses, we need shawls. So how would one be able to get an antique, Paisley shawl? One could be lucky, like blogger Beauty_for_Ashes, and stumble upon one at an antique mall (and the blog is hilarious), but that is rare.

But we were equally lucky. Our aunt Eva, who had followed Augusta’s Journey, called us one day and asked if we wanted some old nightgowns, lace, ribbons, and an old shawl that she had inherited from two of her aunts. Within a week, the package arrived by mail – and it contained a Paisley shawl from the mid-1800s!!! I don’t think we even realized at first what a treasure this shawl was. Of course, we don’t know that this one was made in Scotland, but it is antique and has the distinctive paisley pattern. After consulting with an expert, we decided that it would be OK to divide it into two shawls, so we each get one. Kerstin is now lining it with thin fabric so we can mend it where the threads are weak.

Mid-1800s Paisley shawl. Photo credit: Kerstin Melin.
Mid-1800s Paisley shawl. Photo credit: Kerstin Melin.

But maybe we should also have some additional scarves. As I was going to be in Dubai for a while, I decided to check out the shawl market. The first week, we made a trip to Sohar, Oman, and found a traditional, Kashmir store. The manager was from Nepal and showed me the various qualities and styles. I settled on a large, red, machine-embroidered, square shawl in a blend of cashmere wool and cotton.

My Kashmir shawl from Oman
My Kashmir shawl from Oman

Now I needed a green shawl and it had to be the right green color for my dress made out of thrift-store, green-and-white curtains. Back in Dubai, I figured the best place to find one would be around the old Gold Souk in Deira. This is one of my favorite places in Dubai, and especially late in the evening: the myriads of people from all over the world – Asia, Africa, Europe, America – crowding the sidewalks under blinking neon lights, maneuvering around the plastic chairs and tables of chicken and shawarma restaurants, and side-stepping delivery push-carts. And the sounds: music streaming from air-conditioned souvenir stores, the latest Arabic love songs from street cafés, and the singsong message of those pesky street vendors who descend on tourists – “Pashmina, handbags, watches, Gucci, Louis Vuitton, …”  I wave them off before they have finished their rant of famous fashion brands.

We are getting closer to the actual entrance to the Gold Souk, and I have yet to see a shawl that is of high quality or the right color. When the next street vendor starts his rant about pashmina, why not elicit his help? But honestly, what is pashmina? I had actually looked it up before going on my shawl hunt.

Pashmina refers to the finer fibers of the wool from cashmere goats local to Kashmir and Nepal. The courser fibers are called cashmere. The fine pashmina fibers can only be hand spun, so Pashmina shawls are all hand-made in Kashmir using hand-spun, 100% pashmina fibers. Cashmere shawls, on the other hand, are made with the courser, cashmere fibers and can be blended with other types of wool or fibers – such as silk. The fiber blend has to be stated; for example, 70% cashmere: 30% silk. So my Cashmere shawl from Oman was 50% cashmere: 50% cotton.

My green shawl
My green shawl

The street vendor gets excited and leads us into an alley with small Afghan shawl shops. This is his job – to introduce us to the shop keeper – and then leave. I tell the shop keeper what I am looking for and he shows me what I definitely don’t want – but, as a European, I am supposed to want.

As the communication is not working, I start digging in his piles of shawls with my dress-fabric sample as a color guide. I find a shawl that perfectly matches the color of the dress and it has a nice paisley pattern. But, of course, it is probably made of viscose or something similar. “Ma’am, this is 100% pashmina, best quality – you can wash it in machine!”

Well, if it was 100% pashmina, you would not be able to machine-wash it.

What is the price?

As customary, he shows me the price on a pocket calculator: 550 AED ($150) – are you kidding me! Azzeddine, my patient husband, asks me about my reservation price; I whisper “40 AED” – that is $12, the price I would be willing to pay at TJMAXX or Target in the US, or at Carrefour in Dubai, if they had the shawl.

The shop keeper tries to go half way – 250. He is not going to budge. Neither is Azzeddine. I show my lack of interest by walking out of the store. Azzeddine, still determined to get me the shawl, pulls out a 50 AED note and puts it on the counter with the body language signaling that either you take it or we leave. The shop keeper, without saying a word, reluctantly puts the shawl in a plastic bag and hands it over.

OK, $14 is still reasonable for a non-cashmere, non-pashmina shawl that has the right color and pattern. I am sure I could have had it for half the price if push came to shove.

And of course, as the weeks go by, I find other pretty shawls and scarves that I just have to buy. At least I am getting better at bargaining.

My purple paisley shawl
My purple paisley shawl

Which brings me back to Augusta: where did she buy her shawls? Were they imported? What did they look like? Does anyone in our large, extended family have one, or a reference to one?

We will keep digging, in letters and archives.