Saras blogg: Dressed for Travelling, Hiking, and a Visit to the Opera

Dressed for Travelling, Hiking, and a Visit to the OperaPacking for the trip through Germany I really dread packing. My suitcase always seems too small and my clothes inevitably weigh too much. And then I throw in things that I might need and would regret if I hadn’t brought along. The luggage scale is my enemy. Packing for our trip in Germany was a different challenge. We would be travelling by train and there […]
Read Me

Dressed for Travelling, Hiking, and a Visit to the Opera

Packing for the trip through Germany

I really dread packing. My suitcase always seems too small and my clothes inevitably weigh too much. And then I throw in things that I might need and would regret if I hadn’t brought along. The luggage scale is my enemy.

Packing for our trip in Germany was a different challenge. We would be travelling by train and there were no limitations to weight or size, except for the fact that we would have to manage our luggage between trains and hotels. Augusta would probably have packed her outfits in a trunk. Porters and maybe “Lohnbediente” (servants for hire) would have taken care of the luggage.  I imagine that she would have carried a small bag with her on the train, in addition to a reticule or a small purse.

The first thing I did was to buy a new suitcase with a matching bag in an antique-looking paisley pattern.  I was not going to travel with my home-made carpet bag and hat boxes. And definitely, no trunks!

So what kind of clothes did I bring?

  1. One brown wool dress for hiking and inclement weather
  2. One green-and-yellow checkered heavy cotton dress for travelling
  3. Two skirts with white blouses and cardigans – all in thin cotton – for sunny weather
  4. One silk ball-gown for the opera visit and Kerstin’s birthday dinner
  5. One green wool pelerine (short cape covering the shoulders)
  6. Five shawls, three pairs of gloves, and three white collars
  7. Two bonnets and a cotton lace cap
  8. Two petticoats
  9. Pantaloons and silk stockings
  10. Walking shoes and shoes for the opera visit
  11. Emergency jeans, t-shirts, and a puffer jacket, just in case….

In addition, I brought a hand fan, an umbrella, a parasol, opera glasses, a reticule, an embroidered purse, jewelry, hat pins, and hair ribbons.

And then there were guide books, reading material, a diary, and a sketch book; wool for knitting, protein bars for days we might not easily find allergy-suitable food, and emergency kits. Not to mention, lots of safety pins.

And of course, what Augusta could not have dreamt of: iPhones, chargers, and extra batteries.

For the record, I didn’t bring my laced corset even though I spent a lot of time making one. I figured, no one would know and it isn’t a very comfortable piece of clothing.

 What to wear?

Getting dresses in the 1840s took time and one would need help with dresses that had hooks and eyes for closure in the back. One would also need help with braiding and putting up the hair in the style of the times.

Every morning, Kerstin and I picked clothing based on the weather. If it was going to rain or be chilly, the wool dress with a shawl was perfect. For train travelling, I preferred the green-and-yellow checkered cotton dress with the green pelerine. And on a few sunny days in Lubeck, I did have use for my cotton skirts.

So what did I learn?

Shawls are great!

The wool pelerine was very useful when it was drizzling and cold.

Bonnets are great when it is windy and cold.

Fingerless gloves are beautiful and perfect when using an iPhone.

Dupioni (silk), which we used in our ball gowns, is a great fabric – it is very light and it doesn’t wrinkle. Why aren’t more clothes made of this beautiful material?

Walking around in cotton pantaloons (I even bought a pair of flannel pajama paints from H&M – same thing really) under 2 starched petticoats and a dress or a skirt is great! With the layering, you are never too hot or cold. And I loved the rustling sound of the starched petticoats when walking!

One evening, when we had to find a restaurant in Berlin and it was raining, we decided to just put on jeans – returning to present time! There were four revelations: 1. Getting dressed took less than a minute, 2. Walking didn’t make any rustling sound, 3. You almost felt indecent not wearing a full length skirt and no head covering, and 4. You became invisible – you looked like the rest of the people on the sidewalks and no one took any notice of you.

What will I incorporate in my 2017 every-day wardrobe?

Definitely lots of shawls. Fingerless gloves. Clothes made of wool and silk. And when at home, definitely pajama pants!

Album of the wardrobe

The green-and-yellow checkered heavy cotton dress:
The brown wool dress:
The cotton skirts:
The dupioni-silk, ball gown worn at Semperoper in Dresden:
Gloves and a few accessories:
Shawls and bonnets

The Madonna in Dresden

When Augusta mentioned that Dresden’s art gallery was “indisputable the most pleasant reminder of the Kings of Saxony’s appreciation for art” and “held in the highest esteem by the entire travelling and educated world” I was looking forward to visiting the Gemaldegalerie Alte Meister.

She especially mentioned a painting by Rafael:

    “Naturally, we spent most of our time in the room where the world-renowned Madonna di San Sisto, and other excellent paintings of Rafael are shown.”

Augusta was not the only Swedish traveler who mentioned this room and the Madonna painting. Sophie von Knorring was a Swedish writer who visited Dresden in 1846, a year before Augusta. She published a book from her letters home:

    “With the catalog in hand and  having walked through several rooms,  we finally arrived in the room where Rafael’s masterpiece, the world-renowned Madonna is hanging. But no! We could not see much of it! The heavenly-wonderful painting was hidden by a large framework and by a painting, on which the Madonna in the same size was being copied – and the copyist was a woman!”

Sophie von Knorring (1797 – 1848). Drawing by Maria Röhl (1801 - 1875).
Sophie von Knorring (1797 – 1848). Drawing by Maria Röhl (1801 – 1875).

Sophie von Knorring  voiced her irritation at not being able to see the original, and she also did not approve of a woman painter.

Her companion tried to placate her by praising the copyist’s work.

    “You have to admit that her work is beautiful.”

But Sophie was so upset that she didn’t even want to glance at the copied work. Then she heard, from the top of the scaffolding, in clear Swedish:

    “Oh, I hear that you are my fellow countrymen, and I am sorry that I am in the way for everyone, but especially for you!”

The painter was Sophie Adlersparre, a young Swedish woman who was studying art in Dresden. Her education there was financed by Queen Josefine of Sweden.

Sophie Adlersparre descended from the scaffolding and joined Sophie von Knorring and her companion and was happy to give them a guided tour through the museum. All was well again.

Sophie Adlersparre (1808-1862) self portrait.
Sophie Adlersparre (1808-1862) self portrait.

And now, we were visiting the famous gallery, on a windy, rainy October day – 170 years after Agusuta’s visit. I have to admit, that I have never taken an art history class. And I didn’t even look up the painting before visiting the gallery in Dresden – I wanted the painting to be a surprise.

After walking through several floors and many rooms of Renaissance paintings, we finally stood in front of Rafael’s The Sistine Madonna or The Madonna di San Sisto. At that time, I wished I would have known more about the painting. All I knew was that Augusta had stood in awe in front of this painting and that Sophie von Knorring had met Sophie Adlersparre in this room.

I didn’t know that Dostoyevsky had described the painting as ”the greatest revelation of the human spirit”.

I also didn’t know that during WWII, the painting was stored in a tunnel in Saxon Switzerland (maybe close to where we were hiking?) and then brought to Moscow before returning to Dresden in 1955.

St. Olav’s Cathedral in Oslo
St. Olav’s Cathedral in Oslo

I was still more interested in the undocumented, personal story. For example, what happened to Sophie Adlersparre’s copy that she was working on? After some searching, I found it. Queen Josefine had gifted it to the Catholic Church in Oslo, Norway: St. Olav’s Cathedral, where it can still be seen at the right of the altar.

But the biggest surprise of all were the cherubs at the bottom of the painting! I had no idea that those famous cherubs were part of a larger painting, and now I have seen the original – thanks to Augusta’s diary.

Part of Rafael's The Madonna di San Sisto
Part of Rafael’s The Madonna di San Sisto

Vad fanns i min resväska? – 1850-talskläder för allt från vandring till operabesök

Min moderna rullväska rymde kläder för två veckor på resa innebärande vandring i bergen, operabesök, restaurangbesök, turistande i städer och parker samt långa tågresor. För det hade vi beräknat att vi behövde fyra klänningar, en kjol, en kofta, tre underkjolar, två par pantalonger, ett snörliv, tre blusar och så några undertröjor. Ja, en extra bonett också! Och löskragar, sjalar och handskar.

Alla kläder låg hårt rullade för att de inte skulle bli för skrynkliga under resan. Vi har ingen aning om hur Augusta gjorde, men hon hade säkert en större koffert än de rullväskor vi använde. Bärhjälp fanns att få på den tiden, inte nu. Idag får alla klara sig själva. Säkert fanns det 1847 personal på hotellen som tvättade och strök kläder och stärkte underkjolar. Det var ett av våra stora problem, när stärkningen gick ur underkjolarna, blev de längre och lättare att snava på. På våra hotell fanns möjligen service att putsa skor. Att ha bett dem stärka underkjolar på vår knapphändiga tyska hade blivit väldigt lustigt.

Klädd för vandring

Jag är förvånad över att kläderna höll sig så fräscha. Vi vandrade trots allt på leriga stigar i nationalparken i Saxiska Schweiz och regnskurarna kom och gick. En av mina underkjolar blev ganska smutsig i spetskanten och jag var glad att jag hade totalt tre stycken med mig. Man måste ha minst två underkjolar för att de inte ska sno ihop sig med kjolen när man går. Varje morgon valde vi klänningar efter dagens väder och mestadels var det risk för regn. Då var min mörka tunna ylleklänning bäst, den som jag tidigare kallat för Filifjonkans klänning. Mörkt tyg skulle inte se lika smutsigt ut och skulle inte suga upp lika mycket vatten från marken som en bomullskjol. Ullklänningen var även lätt att samla ihop i handen och hålla upp för att undvika stora vattenpussar. Trappor är också ett gissel, när man går nedför, då släpar fållen längs trappstegen. Så ibland såg vi nog för tokiga ut när vi samlade upp kjolar och spetskantade underkjolar i ett fång och då syntes ju pantalongerna, ve och fasa! (Jag ska erkänna att mina pantalonger är pyjamasbyxor från HM). Pantalongerna är viktiga för att man inte ska bli rispad på benen av de stärkta underkjolarna. De är som papper och frasar när man rör sig.

Balklänning i siden

I Dresden klädde vi upp oss till tänderna. Snörlivet (som jag faktiskt inte hade på mig alla dagar) togs på och snördes åt. Tre underkjolar, pantalonger, silkesstrumpor och så till sist ovanpå allt, gled sidenklänningen på. Så fantastiskt lätt den är och blir inte alls skrynklig även om den varit nerpackad. Siden är underbart! Jag förstår att det var populärt på 1800-talet. Vi använde våra sidenklänningar i Prag också, till middagen på vårt fina hotell At the golden scissors till personalens glada tillrop. De skålade med oss i Prosecco. Sent ska jag glömma den födelsedagsmiddagen!


Bomullsklänning i kattun

Kattun, tryckt bomullstyg var dyrt och därmed högsta mode i mitten av 1800-talet. Min gröna kattunklänning med smock, är nog min favorit. Den är så bekväm och mjuk. Men den tål inte regn! I SansSouci läskade den upp en hel del vatten ur parkens gångar och jag hade en decimeterhög mörk blöt rand i kjolkanten. Det medförde att skorna också blev blöta och leriga. Tur att det fanns hårtork på hotellet.


Tudelad resdräkt i ylle

Den här kjolen har mycket tyg i sig! Det är den tyngsta kjolen av dem alla. Den behöver hängas upp i hakar i livet för att inte bli för tung och hasa i backen. Men lystern på tyget i kypert är vacker. Sen är jag lite nöjd med den lilla taggiga överdelen på ärmen på livet. Ja, livet kunde jag även använda separat som en liten jacka.


Rutig bomullskjol

Den var med som reserv. Sydd av en bordduk inköpt på Myrorna. Sara och jag botaniserar alltid bland dukarna i secondhandaffärer eftersom de ofta har rätt storlek för en kjol. Inte förrän dagen för hemresan använde jag den för att inte ha tagit med den i onödan. Den var förvånansvärt bra för att vara bomull. Den kraftiga bomullsväven blev inte skrynklig och höll stadgan bra trots att underkjolarna börjat vekna.



I somras beställde jag ett par snörkängor från USA, en exakt kopia ett par skor från mitten av 1800-talet. De sitter perfekt på mina fötter och jag har utan problem vandrat hela dagarna i dem, utom när det var för regnigt. Jag ville inte förstöra dem utan hade även med mig Goretexskor som reserv. Det enda man måste tänka på är att snöra kängorna innan man tar på sig snörliv och underkjolar! Det är svårt att komma åt dem annars!



En anständig dam 1847 hade sjal. Så vi hade sjalar på oss, nästan jämt. Min favorit blev den cashmeresjal jag köpt på Sidengården på Gotland. Den är vacker med sitt Paysleymönster och den är varm, ibland för varm. Jag hade fyra sjalar med mig, och köpte faktiskt två till på resan, en i Berlin på adressen där Augustas hotell låg 1847, Hotel de Rome. Huset är idag gammalt, från slutet av 1800-talet och bottenvåningen är idag en turistshop! Så de nyinköpta sjalarna är inte äkta, men det är så roligt att se att Paisleymönstret används i alla tänkbara textilier idag.


Löskragar, handskar och hattar

Lösa kragar fäster man med en brosch på klänningen. Praktiskt och snyggt. Enda problemet är att de blir lite skrynkliga när man ska ha sjalen ovanpå. Mina kragar är antika, en av dem har jag sytt av en broderad rund duk med infälld spets.

Jag hade virkade spetshandskar, svarta spetshand skar, handledsvärmare i ull och ett par broderade i bomull. Ganska skönt när det var lite blåsigt och kyligt.

Jag hade med mig två bonetter eller bahytter. Favoriten blev den nysydda i svart siden. Det är ganska skönt med en sådan mössa när det blåser! Och när det blir varmt hänger man den på ryggen.

Bekvämt och fint

När vi kom till Köpenhamn, hade vi en timma över och bestämde oss för att betrakta folks kläder år 2017. En sammantagen beskrivning från oss skulle nog kunna vara: ”bekväma sportinspirerade kläder som inte sitter särskilt bra”.

Mina kläder, inspirerade av 1847 års mode, är också bekväma, skorna och hatten också. Så det var ingen uppoffring att klä sig som vi gjorde på resan. Tvärtom, man känner sig väldigt fin, speciellt när folk vi mötte kom fram och gav oss komplimanger för att vi var så fina.