Våra bloggar ger oss nya roliga kontakter

Hattask med hatt som ska med på vår resa
Hattasken som behövde komma ut och resa!

Under några månader har nu Sara och jag forskat om Augustas 1850-talsvärld. Det blir många timmar framför datorn eller med näsan i böcker. Ibland blir det lite ensamt. Förra veckan kom Sara till Sverige och då blir det så mycket roligare när man kan diskutera över köksbordet och skratta tillsammans åt lustiga sammanträffanden och fantastiska upptäckter. Även om Skype och epost fungerar bra för att dela information, finns det inget som går upp emot att träffa folk ”på riktigt”. Och vårt projekt går nu in i en sådan fas.

Senaste tiden har vårt bloggande medfört många roliga möten, en del helt nya kontakter men även goda vänner och släktingar har hört av sig. Det var så vi tänkte när vi började blogga, att om vi delar med oss av det vi hittar i vårt sökande efter Augustas värld, så kanske andra också tycker det är kul att dela med sig av vad de kan och vet. Och det visade sig inte bara vara information, folk delar med sig saker också!

Min nya hattask är ett fynd från en god vän som tyckte att ”hennes hattask behövde komma ut och resa”. Visst är det underbart!

Och erbjudandena fortsätter från andra: Behöver vi spetsar till något? Kan vi ha glädje av gamla fina lakan? Nattskjortor?

Självklart kan vi inte åka kanalbåt utan nattskjortor, när vi ska tassa upp på däck mitt i natten för att se stränderna passera i månsken.

Nu är almanackorna fullklottrade en månad framöver med möten med släktingar och vänner som alla har pusselbitar till vårt Augustapussel. Just nu är vi i Visby, nästa vecka i Norrköping och Åtvidaberg, veckan därpå i Sörmland, sedan Västerås.

Och Götakanalresan den 30 maj blir en rolig upplevelse. Fler och fler talar om att de kommer hälsa på oss på vägen under kanalfärden!

0h! Everything is difficult, everything changes.

Louis Apol
Passing Through a Forest in Winter  Oil Painting by Louis Apol

Loddby, 2 September 1850

This week we have been at Krusenhof and said goodbye to Eric. Our trips to this, my second childhood home, have begun again ever since my friends at Krusenhof [the family Hjort] have once more gathered in their home. How the road is dear to me and how well I know every single rock and every bush; they are all my acquaintances and each could tell me of events from the golden days. The large poplars by the gate still nod a friendly welcome just as they did 14 years ago when they, for the first time, greeted my 9-year-old self.

Even now, I receive the same friendly welcome at my entrance into the great hall with the old clock in the back and I am still met with the same heartfelt welcome. Nothing has changed, except that the former children have now grown up; that one or another frosty night has touched the roses that – 14 years ago – were mere buds on the path of life – some of them have withered and fallen off; and that the shimmer of light that surrounded those present and those forthcoming, for each year has faded and disappeared. But as a whole, all is still familiar. Every year, the large cherry tree still offers us its abundance of cherries. The small benches on the hill still offer us shade, cool, and rest. The small sofa in study, where we in the dim light spent so many an autumn evening in talk and laughter, still invites more of the same pleasures. My God! How long may it remain so!

Loddby, 9 September 1850

Yesterday was a melancholic day, one of those gray, cold, autumn days that so greatly affects one’s spirits. A day when one would like to have wings to fly far, far away, not knowing where to, but to escape the memory of all the bitter and sad moments in one’s life that during such moments feels overwhelming and which, one at a time, march past the eye of the soul.

One of those days when one thinks that the curtain concealing the future is more impenetrable than usual, when it hangs so dark, so heavy, and so cold, in front of events that one envisions as even gloomier and darker, and when one feels cheated of one’s illusions, cheated of the dream of one’s life. And all these gloomy reflections, they arose yesterday from the notification that the scene of my childhood games, the dear old Krusenhof, was sold.

And the friends?

They bid farewell to the old Qvillinge parish, where we together have had so many experiences – both happy and sad moments. Forever they bid farewell to the places that have seen us grow up. No more Sundays will I travel the old, familiar road; never will I expectantly gaze up at Smältgrind and there notice the old, familiar carriage that for 14 years, every other Sunday, turned by Aspdungen and, with its dear content, stopped at Loddby. There is no one left to entrust one’s sorrows and joy to, no one to communicate with. Here will be so empty, so lonely that I don’t even want to think about it, because then I might be ungrateful enough to complain about Providence which, nevertheless, certainly prevails for the sake of good.

Loddby, 20 December 1850

The family Hjort has left. Krusenhof stands empty, and I felt empty, very empty, when I bade the dear friends my farewell. It is as if death has robbed me of a loved one, and the very memory of the 15 happy years we have lived here together is painful, as it only serves to increase my bitter regret. It is so strange to think that yonder, in my second home where I dreamed so many happy childhood dreams, now other indifferent and unknown people will live and think, treading the ”happy fields, where I walked so many times,” and suffer and rejoice in the same places that so often saw our tears and laughter. It is so empty and strange to not be able to travel there and hear some kind words from dear, familiar lips.

Oh! Everything is difficult, everything changes on the earth where we live. Both joy and sorrow accompany us through life and are alternately our guests but, perhaps, the latter is the most faithful, the least erratic, the one we know best, and the one that most often visit us; that is likely how it has to be.

Reseplanering 170 år senare – vår Europaresa börjar ta form

Vår ursprungliga idé med Augustas resa var att hösten 2017 göra samma Tysklandsresa som Augusta gjorde 1847. Nu börjar det bli dags att detaljplanera vår resa inför hösten.

Berlin-Potsdamer Bahn 1847 – Adolph Menzel

Mycket har hänt i Europa sedan 1847. Krig och revolutioner sätter sina spår. Gränser har ändrats, länder har bildats och försvunnit. Och murar har byggts och rivits.

Och sorgligt nog har flera av de städer vi ska besöka förstörts under Andra världskriget. Det blir en av våra utmaningar, att hitta resterna av det som Augusta beskrivit. I flera städer, bland annat i Dresden, har man återuppbyggt många av de historiska byggnaderna. Så på ytan kan vi faktiskt få se liknande byggnader som Augusta besökte.

Jag slogs häromdagen av hur annorlunda man planerar en resa idag jämfört med bara ett tiotal år sedan. Då kan man ju tänka sig hur annorlunda det var 1847. Jag antar att berättelserna från andras resor var det som låg till grund för reseplaneringen, även om Baedeker gjort de första trevande försöken med reseguider i bokformat, hade de nog inte nått Stockholm vid denna tid.

Hotel de l’Europe, Hamburg

De stora dragplåstren var förmodligen att åka med den nya ”Jerntrainen” men även Preussens huvudstad och Saxiska Schweiz lockade. ”Alla” skulle till Bad Schandau för att uppleva den fantastiska naturen och bada hälsobad. Och så var det till sist Hamburg, som brunnit fem år tidigare.

”Der passerade vi en vecka och logerade i Hotel de l’Europe, det största och luxurieusaste hôtel jag ännu sett, innehållande en rad af 200 eleganta rum. Hamburg med sina folkrika gator och ståtliga byggnader är en både vacker och treflig stad och som jag hade obeskrifligt roligt under mitt 8 dagars långa vistande derstädes var jag, vid min afresa färdig att utropa: ”Ja! Hamburg säger jag till slut, är det bästa Gud har skapat”

Jag hade svårt att somna en kväll och tog då fram mobilen och appen Tripadvisor. Från Augustas numera digitaliserade dagbok från 1847, plockade jag ort för ort ut Augustas resa och markerade i Tripadvisor under ”Mina resor”. Sedan gick jag in på detaljer. Alla kyrkor, slott, museer, operahus, hotell och parker ­­söktes upp i Tripadvisor. Men sevärdheter 1847 är inte alltid sökbart som resmål och sevärdhet 2017. Och namnen har ibland ändrats och byggnader kan som sagt ha försvunnit. Det blev ett litet detektivarbete för att hitta igen platser Augusta beskrivit.

Bild på Dresden 1850
Dresden 1850

Till slut hade jag i alla fall en översiktlig resplan i Tripadvisor. Men med vilka färdmedel vi ska resa återstår att diskutera. Tåg är en självklarhet! Och hjulångare på Elbe kan man också åka, men diligens?

Så här ser den översiktliga reseplanen ut:

  • Stockholm
  • Kalmar
  • Ystad
  • Travemünde
  • Lübeck
  • Schwarzenbeck
  • Berlin
  • Dresden
  • Schandau
  • Prag
  • Leipzig
  • Hamburg, Altona, Blankenese
  • Travemunde
  • Kalmar
  • Stockholm

Varje dag får jag nu nya tips från Tripadvisor, innehållande vad som är populära sevärdheter 2017 längs vår resa i Tyskland. Det blir en spännande resa!

Musings on a ball

Stockholm,16 March 1851

Last Friday, I accompanied the Theodors to a dance soirée at The Bourse. It was pretty animated and, in the words of the Ribbings, it was ”la crème de la socialite” who from the gallery looked down on the dancing youth – a colorful crowd of blue, white, red, and yellow ball gowns with matching flower garlands under which one often saw a beautiful face.

Men of la beau monde, with and without uniforms, swarmed around in the richly illuminated, beautiful hall where joy seemed to be the evening’s heavenly patron. It was thus, as it is called in Stockholm, ”a beautiful ball”, but God knows that I did feel a sense of regret when recalling memories from six years ago and saw myself – with a completely different feeling of joy – flying around the hall in a lively Strauss waltz. At that time, in a moment of happiness, I forgot everything around me. In this moment, on the contrary, I felt both hot and tired. At that time, I was close to despair when the final notes of the last dance died away. At this time, I was quite pleased when I finally sat in the covered sleigh on my way home.

Leaving the ball – Illustration in Alexander Dumas La Dame aux Camelias

The poetic rosy light in which I had experienced the goddess of dance had disappeared, and the interesting light in which I had viewed the male courtiers and dancers was, unhelpfully, gone and everything was surrounded by the prosaic reality that, with few exceptions, showed me the flattering men as a mindless and thoughtless crowd, who, like parrots, repeated these flashy, shallow, meaningless lines, which sound pretty good to a seventeen-year-old’s ears, but later sound stupid and meaningless. I danced every dance, was asked to dance even more, talked a lot of meaningless nonsense, heard even more of it, and eventually became tired of all of it.

Samma ljud som 1847

I torsdags gjorde jag en utflykt i det vackra vårvädret. Jag har länge funderat över en specifik fråga och svaret kunde jag bara få genom att vara där på plats, på Riddarholmen.

Mitt mål var västra Riddarholmskajen. Jag har varit där många gånger, men inte sedan vi började vårt sökande i Augustas fotspår.

I mitt inlägg Det var på Riddarholmskajen resan började har jag beskrivit Ångbåtshamnen på Riddarholmen på 1800-talet, men idag ville jag känna in platsen i nutid och lyssna på ljuden från staden.

Augustas dagbok börjar så här:

Thorsdagen den 17 juni 1847 var en kall och regnig dag en verklig Tycho Brahe dag , som insvepte vår vackra svenska hufvudstad i en slöja af dunkel och otrefnad.

Åtföljd af några vänner, geck jag, ej i det bästa homour, klockan tu ombord på Svithiod för att medfölja detsamma till Travemünde.

Och min fråga var, hur visste hon att klockan var ”tu”? Vilken kyrkklocka slog två så att det hördes i sorlet bland resenärer, bärare, barn och vagnsgnissel? Riddarholmskyrkans klocka var det inte, för tornet hade brunnit och man höll nu som bäst på att bygga ett nytt. Var det Storkyrkan eller Tyska kyrkan?

Kvart i två satte jag mig på trappavsatsen mot Riddarfjärden med en tunnbrödrulle och en dricka. Den stensatta terassen är lite trist, speciellt så här års i mars innan de fåtaliga träden slagit ut. Några grupper med asiatiska turister flanerade runt med kameror i högsta hugg för att ta kort på de gamla byggnaderna.

Bruset från Centralbron hörs tack och lov inte lika tydlig här bakom Svea Hovrätt, men visst måste stadsljuden ha låtit helt annorlunda 1847. Idag hör man tågen rassla förbi, och de fanns ju inte heller där då. Det enda jag kunde finna när jag slöt ögonen och lyssnade var röster och en smattrande flagglina i blåsten. Och så kyrkklockorna! Klockan slog ”tu”.

Och inte var det Storkyrkan eller Tyska kyrkan, nej starkast var Stadshusets klockor, och de fanns ju inte heller 1847. Men så hörde jag en tydlig kyrkklocka. Maria Magdalena, som inte syntes från min plats, men som inte alls är långt borta fågelvägen.

Med ett leende gick jag tillbaka till Gamla Stan. Jag hade hört samma klockklang som Augusta måste ha hört när hon startade sin anmärkningsvärda resa till kontinenten.

 

Vill man läsa mer om ljudhistoria, kan jag rekommendera Peter Englunds Essäsamling Tystnadens historia