How to make a parasol

1853 parasol

In June last year, Kerstin and I were busy making 1850s swimwear for our summer sejour on the Swedish west coast. We tested that we could actually swim in the knee-long dresses and wide-legged pants without getting tangled in all the fabric. It was fine. Once I overcame the shock of the cold seawater and started swimming, I felt like a jelly-fish with the fabric floating all around.

The other important project was to make new parasols. In the past, we had used pretty, lace parasols imported from China. Kerstin had also made one before our first journey on Göta Canal.

Kerstin with a modern lace parasol

But from fashion plates, we realized that these wide and flat parasols were not the kind that was used in the 1850s.

A friend of ours had also given us two antique silk parasols from the late-1800s. They were so pretty but also very delicate and fragile. What we needed were some new parasols that we could actually use on our travels.

We used the antique parasols at Torekällberget in June 2018 and 2019

The parasols of the mid-1800s were very small. They were actually the size of umbrellas that you can buy for kids. Also, the handles were much thinner than those of today’s umbrellas and they looked like they were going through the fabric, sticking out almost 4 inches at the top.

Parasols from 1847-1848

 

We studied the two antique parasols we had to see how they were constructed.

Two antique silk parasols

Kerstin and I kept our eyes open for material that we could use to make our own parasols. One day, I found cheap plastic kid-umbrellas that would be perfect.

Parasol parts

We bought several, removed the plastic, and cut off the handle (Figure 2). But what could we use for a new handle? I looked for sticks and pipes and anything that would have the right dimensions. The first thing I found was an old TV antenna that had fallen down from our cottage’s roof (Figure 3). It was perfect. I cut it to the right length and figured out a way to connect it to the child umbrella (Figure 4). But what about the top part (the cap in Figure 6)? I needed a small pipe and looked around the house. Found it! The pipe that is part of a gaslighter (Figure 5) had the perfect dimension.

So this was my first attempt to make a parasol. I decided to make it in a cheap, thin, cotton fabric. I had some antique lace and bought some silk tassel. I also covered the handle with fabric.

My next parasol was going to be in silk fabric. Kerstin was also going to make one. We had already bought the child umbrellas, but we had no more TV antennas!

Back to square one.

We decided to go to Brisak, a store that has everything from clothes and outdoor furniture to kitchenware and kids’ toys. It was at Brisak I had found the child umbrellas. This time we were looking for some pipe or rod or stick that could be used for a handle.

We didn’t get far into the store before Kerstin headed to the isle of fishing gear. Maybe a fishing rod would work?

“Look!” she exclaimed. “I bet that will work!”

She had found a box full of kids’ fishing nets with telescopic pole handles. They were perfect! (Figure 1). They came in blue or hot pink, which didn’t matter as all we needed was the telescopic handle (of course, I still bought pink ones and Kerstin bought blue).

Back home, we started making our silk parasols. This time I paid more attention to the details of the antique parasols, for example, how the inside was also covered in silk fabric to hide all the metal parts. I used some ribbons from an Indian pillow and lace from a thrift store dress.

My olive-green parasol

Kerstin made a beautiful blue one.

Satisfied with the results, we were now ready for our summer sejour on the west coast.

The final results

Nybakt bröd och vackra dikter i Vadstena

För precis två år sedan kom vi resande till Vadstena. Det var en ljummen ljuvlig sommarkväll där eftermiddagssolen omvandlade alla husknutar till guld. Vi parkerade bilen utanför STF:s vandrarhem och gav oss ut på stan. Alla de små pittoreska trähusen med klängrosor ramade in oss där vi promenerade i våra Augustaklänningar. Vi hade tidigare på dagen besökt Ekeby där Augusta tillbringade sina första år. Nu var vi i Vadstena, den trakt som hennes blivande make Adolf Nordwall kom ifrån. Hans pappa var kyrkoherde i Örberga ett stenkast väster om Vadstena (om man kan kasta långt, vilket varken Sara eller jag kan).

De gamla delarna av Vadstena ser säkert likadana ut som på 1840-talet. Vi promenerade runt slottet och förundrade oss över hur intressanta speglingar det blev av tinnar och torn i den spegelblanka vallgraven.

Som vanligt när vi gör våra utflykter, frågar folk vi möter vilka vi är. En man frågade  om vi ville segla med på hans båt ut på Vättern. Vilket raggningsförsök! Det kunde liknat farbror Blå som tar tant Brun och tant Grön på roddtur! Vilken syn! Vi skrattade och tackade nej. Visst kan vi segla, det lärde vi oss som barn, men inte i långklänning och hatt. Vi håller oss till ångbåtarna, och kanske någon gång ska vi ro en liten eka. Som Augusta gjorde i Strömstad.

Vi vandrade vidare upp genom staden och beundrade alla fasader då en kvinna på cykel stannade och uttryckte sin beundran över vår klädsel.

– Ni måste komma hem till mig, jag har alldeles nyss bakat bröd, sa hon.

Vi vred lite på oss. Vi hade ju inte hunnit äta middag ännu. Men ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till. Hon propsade på att vi skulle komma hem och träffa hennes man också. Det här var mer ofarligt än mannen med segelbåten.

Damen hette Ingegerd och bodde i övervåningen i ett äldre trähus i centrala delarna av staden. En fantastisk trädgård och ett underbart hus. Vackra möbler och en enorm samling damhattar. Det visade sig att Ingegerd brukade engagera sig i Vadstenas kulturella aktiviteter, deklamerade dikter och iklädde sig ibland historiska kvinnoskepnader i olika sammanhang. Vi tillbringade en stund i det trevliga hemmet tillsammans med Ingegerd och hennes make. Ingegerd läste dikter för oss.

Så fick vi med oss en påse nybakt bröd och några dikter. Men innan vi skulle gå ville Ingegerd att vi skulle fotografera oss på balkongen. Sagt och gjort.

Vi skrattade när vi gick hemåt till vårt vandrarhemsrum. Sånt här händer bara när vi är på Augustaresor. Vi tänkte på kvinnan som bjöd hem oss till sitt 1600-talshus i Lübeck, också ett oväntat besök. Jag skulle kunna vända på Gevalias reklam och säga, när du vill göra ett oväntat besök, klä dig i 1840-talskläder!

Idag två år efteråt undrade jag hur det stod till med paret i Vadstena. Jag googlade hennes namn. På skärmen kommer en artikel från Aftonbladet från maj i år, mitt under Coronapandemin. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpV94O/har-laser-ingegerd-76-dikter-till-sin-make-utanfor-hans-balkongVarje dag läser Ingegerd Lindaräng dikter under sin make Ingemars balkong på Vätterngården i Vadstena.Ingegerd som deklamerar dikter under sin mans balkong på äldreboendet, dit han tydligen flyttade strax efter vårt besök. Jag blir alldeles förstummad.

Så fint, hon läser fortfarande dikter och ger inte upp för en pandemi. Hoppas hon bakar bröd fortfarande.

 

Tystnaden – hur påverkar den oss?

Häromdagen träffade jag en väninna som tillbringat våren i Coronakarantän. Vi talade om hur bristen på möten med andra människor påverkat oss denna vår. Så säger hon något som jag tyckte kändes bekant.

Jag har börjat tappa språket. Jag saknar ord och tappar uttryck när jag talar så lite.

Jag var tvungen att leta lite i Augustas korrespondens. Visst hade jag läst något liknande. Så hittar jag brevet jag tänkte på, skrivet av Augustas mamma Anna vårvintern 1844.

… till jul var en farlighet som jag trodde mig aldrig kunna öfverlefva den, de mörka långa qvällarna och ingen att tala med varken dag eller qväll,  jag trodde till slut att jag skulle glömma modersmålet så litet fick jag tala vid folk… Men nu kommer våren och med den vaknar lefnadslust och mod och hopp.

Anledningen till mamma Annas brist på samtal är ju helt olik den vi upplever idag. Vi har ju faktiskt alla möjligheter att ringa, skypa, zooma och alla andra digitala möjligheter. Men ändå saknar vi det spontana samtalet.

Annas mamma satt ensam på Loddby, medan Augusta bodde inackorderad och studerade i Stockholm. Ja, egentligen var hon inte särskilt ensam. Det blir tydligt om man tittar i husförhörslängden 1844, hur det faktiskt såg ut på Loddby. Förutom mamma Anna, 55 år, bodde då på Loddby:

Fabrikören Gustaf Lejdenfrost, 45 år

Augustas bror August, 27 år

Pigan Stina Maja (Malla) Kullerstrand, 29 år

Pigan Eva Sara Sandberg, 28 år

Fördrängen Carl Petter Larsson, 58 år, hans hustru Stina och tre barn

Fördrängen Lars Thorsson 34 år, hans hustru Sonja Kullerstrand 32 år

Statdrängen Johan Fredrik Andersson 34 år, hans hustru Brita 33 år och en son

Statdrängen Per Larsson Mellin 35 år, hans hustru Brita Maja 25 år och två barn

Statdrängen Petter Andersson 35 år, hans hustru Christina 34 år och tre barn

Statdrängen Nils Hindriksson 52 år, hans hustru Maria Catharina 55 år och fyra barn

Till detta kommer torpen under Loddby bebodda av torpare, statare, drängar och pigor:

Löten, Ektorpet, Thomastorp, Korsbygget, Näset, Stora Skogslotten, Lilla Skogslotten och Stora Hammarn.

Nej, inte var det tomt på gården eller i omgivningarna. Jag summerar att enbart på gården Loddby bodde 30 personer. Men vid denna tid umgicks man absolut inte över klassgränserna. Mamma Anna hade alltså endast sin svärson Gustaf och sonen August att tala med. Gustaf var mestadels borta i affärer och August var, vad man kan läsa av brev och dagböcker, en riktig odåga, alkoholist och sin mammas stora bekymmer.

Naturligtvis talade hon med tjänstefolket om vardagliga och praktiska ting. Men Augusta som vid denna tid var 17 år, var nog den hon mest samtalat med eller i alla fall haft mest utbyte av. Under tre år hade nu Augusta bott i Stockholm. Och även om det inte var tyst på en så stor gård, kändes det ensamt att inte ha någon att tala med.

Så viktigt det trots allt är att hålla samtalet igång, och berättelserna. Det märks nu, när vi håller social distans.

Augusta nämner i dagboken tre år efter ovanstående brev, när hon och mamma Anna kommit hem från Tysklandsresan:

Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.

Att samtala om händelser man upplevt tillsammans är berikande. Sara och jag talar ofta om våra Augustaresor, även om vi just nu enbart kan mötas digitalt. Vi kommer fortsätta berätta om Augustas värld och hoppas att så småningom kunna börja resa igen.

 

Bilder: Målningar av Vilhelm Hammershöi