Som man bäddar får man ligga – Var där en eller två kuddar?

Vad kan vi lära oss av denna historia? Man ska vara noga med hur man bäddar, men framför allt ska man nog inte gifta sig med någon man inte avser att bo ihop med. Om man nu kunde välja 1841. Det här är en historia om flera sorgliga människoöden.

”Vår”Augustas kusin Claes August Söderholms fotspår hittade jag väldigt sent i arkiven. Han skickades som skolgosse till Linköping när hans mamma dog, men sedan blev det ingen ordning alls. När hans pappa Carl Adam dog, gav sig Claes August av till Motala och där upphörde alla spår i kyrkböckerna. Jag hade nästa gett upp mitt sökande, när jag för ett par veckor sedan sökte efter en annan Söderholmsläktning i KB:s digitaliserade dagstidningsarkiv. Plötsligt har jag fanjunkaren Claes Augusts namn framför mig på skärmen, hans vigselannons 1841. Han gifte sig med Linköpingsflickan Bernardina Augusta Apelgren född 1813.

Claes August kom till Stockholm efter avsked från Upplands kungliga regemente i Uppsala. Sara hittade honom först i Hedvig Eleonora församling. Sedan flyttade han 1840 till hörnet Urvädersgränd och Götgatan, kv Urvädersklippan större 15 i Katarina församling. Där var han skriven till 1845. Jag skriver inte att han bodde där, för det tror eller vet jag inte.

Nu fortsatte jag sökandet i dagstidningarna och hittade fyra tidningsnotiser 1851. Det hade gått tio år och smekmånaden var  definitivt över. Augusta ville ta ut skilsmässa och stämde sin make.

Session vid Stockholms rådhusrätt. Trägravyr av John Beer, publicerad i Ny illustrerad tidning 1877.

I första referatet från Rådsturätten i juni 1851 skriver tidningen Folkets röst att skilsmässomålet handlar om att Claes August har bedgått hor och bott tillsammans med en uppasserska som arbetar på Liljeholmens krog och med vilken han ska ha flera barn. Men han infinner sig inte i rättsalen, så man ajournerar sig.

Andra sessionen i rätten

Nästa notis är från förhandlingen i juli 1851. Nu är det Aftonbladet som publicerar en notis. Här får vi veta vad vittnena sett och sagt. Och Aftonbladet har mer koll på namn och yrken.

”Ett vid rådstufvurättens 3:dje afdelning anhängigt mål emellan f. d. Fanjunkaren Söderholms hustru och hennes bemälde man, angående af hustrun yrkad äktenskapsskillnad för med mångleriidkerskan Carolina Ringqvist begånget horsbrott, påropades åter i går till handläggning, dervid kärandens förr begagnade ombud sig inställde, hvaremot hvarken mannen Söderholm eller Ringqvist sig infunno. Fyra vittnen afhördes och berättade hufvudsakligen, att Söderholm och Ringqvist en längre tid bott tillsammans i ett enda rum, men intetdera av vittnena hade kunnat förmärka något brottsligt förhållande dem emellan. På fråga upplystes, att i rummet icke funnits mer än en säng, men om denna varit bäddad för två, kunder vittnena icke bestämma. Ett vittne intygade dessutom, att Ringqvist 1841, beklagat sig deröfver, att Söderholm gift sig, samt 1843 eller 1844 omtalat, att hon fött ett barn, hvartill Söderholm vore fader, äfvensom ett annat vittne upplyste, att de kallat hvarandra ”du”, – Målet uppsköts för flera vittnens hörande.” (Aftonbladet juli 1851).

Tänk att tilltala varandra med ”du” kan vara något man tar upp som bevis i rätten!

Tredje sessionen i rätten

Nästa förhandling äger rum i augusti och  Claes August vägrar fortfarande att närvara. Nu utfästs nytt vite. Det är ”judekommisionären” Jacobsson  (vilken titel!) som håller rätt på vitena.

Denna gång är ett nytt vittne på plats, Fru Anna Christina Sabelhjerta f. Lind, som inte har något nytt att komma med. Däremot kan hon berätta om rykten hon hört om att de sammanlevde. Jag ser framför mig en liten, torr, snipig kvinna som älskar att tala om andras tillkortakommanden. Hon är städerska och har vid 40 års ålder gift sig adligt med extra ordinarie kanslisten Carl Germund Sabelhierta och fått ta hand om dennes barn. De bor i kvarteret Häcklefjäll, precis som Claes August.

Adliga ätten Sabelhierta nr 186, utdöd ca 1853 i och med att Carl Germunds son försvann till sjöss.

Så kom domen i oktober. Det blev ingen skilsmässa på grund av Söderholms och Ringqvists eventuella samlevnad.

Jag letar mig fram genom Katarina församlings födelsebok för att se om jag kan hitta något barn fött 1843 eller 1844. Det finns mängder av små barn i boken som innehåller ”oäkta” barn, d v s barn födda utanför äktenskapet. De fick inte ens stå i samma bok som de ”äkta”. Sorgligast är alla barn som har ”okänd moder”. Då kan man räkna ut att dessa barn lämnades bort. Om Ringqvists barn med Claes August finns någonstans, så är det nog här.

Skiss av Fritz von Dardel, Nordiska museet

Men jag hittar mantalslängden för 1860 där faktiskt tvätterskan Carolina Ringqvist skrivit att Söderholm är inneboende hos henne. De bor tillsammans i kvarteret Häcklefjäll i Katarina församling.  fram till hans död 1863. Carolina fortsätter arbeta som tvätterska och flyttar senare till Kungsholmen där hon blir inhyseshjon. Hon som flyttat från Örebro där hon föddes till Stockholm för att finna lyckan som så många andra. Kanske var hon trots allt lycklig med Claes August.

Katarina Högbergsgata 26. Huset är idag rivet. Fotograf: Salin, Kasper (1856-1919) Stockholms stadsmuseum Fotonummer F 4022

Vad hände med Claes hustru Bernardina Augusta född Apelgren.

Jag hittar henne i Johannes församling i Stockholm. Där står hon som hushållerska 1855. Men inte som skild. I samma hushåll bor cigarrfabrikören Peter Bergström samt en lärling och en piga. Kan det vara så att Augusta ville ta ut skilsmässa för att kunna gifta sig med cigarrfabrikören? Att det var därför hon var så mån om att hitta vittnen till makens skörlevnad? Det var inte så lätt att skilja sig i mitten av 1800-talet. Och det största problemet var att det var maken som var hustruns förmyndare! Så det var alltså Claes August som bestämde över sin hustru och hennes leverne, trots att han bodde med en annan kvinna!

Troligen gick inte cigarrtillverkningen tillräckligt bra. 1866 flyttar Augusta och Peter till Koppetorp i Frödinge socken, Vimmerby, Peters födelseort. I kyrkboken står det faktiskt att Augusta är skild, men jag betvivlar det. Varför gifte de sig då inte, utan var sammanboende i så många år? Peter benämns som före detta cigarrfabrikör, en titel som han säkert är väldigt stolt över. Augusta står som hushållerska. 1895 dör cigarrfabrikören och Augusta flyttar nu till Motala. Hon är nu 82 år gammal och jag hittar inte fler spår i arkiven efter henne. Ännu ett sorgligt öde. Jag funderar så på hur det gick till när hon träffade Claes August.

Augusta  föddes i Linköping, dotter till stadsbokhållaren. Hennes faddrar vid dopet tillhörde Linköpings societet med borgmästaren i spetsen. Hon fick säkert en bra uppväxt och kanske var det så att unge Claes August som var ”Scholaris” i Linköping och skulle bli militär, var ett bra gifte. Men inte av kärlek. Det var ju inget ovanligt vid denna tid. Det handlade mer om allianser inom samma samhällsklass, allianser som skulle vara fördelaktiga. Men Claes August ville hellre leva med sin älskade Carolina trots att hon inte hörde till hans samhällsklass.

”En brud på Söder”, Fritz von Dardel, Nordiska Museet

Faster Maria, släktens extramamma

Det här är berättelsen om Augustas faster Maria Söderholm (det är inte hon på bilden!) som kom att bli släkten Söderholms ”extramamma”. När hon inte fick egna barn, tog hon sig an släktens unga flickor som behövde ett tryggt hem. Hon är kanske inte så ovanlig för sin tid. Man bara gjorde så, tog hand om varandra.

14 maj 1772 föddes en liten dotter på Stora Gåhlstad. Hon var det tredje barnet i familjen. Den äldsta dottern dog endast 2 månader gammal. Sådant var inte ovanligt, men likväl sorgligt för de nyblivna föräldrarna. Men lilla Brita Maria verkade stark precis som storebror Gustaf som var 18 månader äldre. Föräldrarna Pehr och Brita hade flyttat in som nygifta på gården fyra år tidigare. Det var en stor gård med sal och fyra kamrar. Här fanns gott om plats för en stor barnaskara. Pappa Pehr var kvartersmästare vid Östgöta ryttare och var borta hemifrån under långa tider. Men mamma Brita var van att sköta hushåll. Hon hade varit kammarpiga sedan fjortonårsåldern, först hos von Knorrings på Forsby och sedan hos friherrinnan Falkenberg på Brokinds slott. Så stora hushåll var inget nytt för henne. Dessutom var hon uppvuxen i en familj där fadern också var kvartersmästare. Hon visste hur det var att sköta hushållet åt en officer.

Familjen på Stora Gålstad växte snabbt. Carl Adam föddes i september 1773, Johan Petter i juli 1775, Lotta i april 1779, Christina Lovisa i januari 1782 och så minstingen Fredrika i november 1783.  7 barn av 8 överlevde barnaåren. 4 döttrar och 3 söner fyllde de många kamrarna på Stora Gålstads militärboställe i Slaka socken.

Maria var det första barnet som gifte sig. 24 november 1797 ägde bröllopet rum på Stora Gålstad. Brudgummen hette Johan Stockenström och var 10 år äldre än sin brud. Maria var 25 år gammal.

Johan var hovkvartersmästare och arvtagare till Slattefors säteri. Vilket kap!

De nygifta flyttar in på gården Uggletorp i Landeryds socken, som ägs av Johans far. Föräldrarna bor på herrgården Slattefors som ligger på andra sidan ån. Den vackra ån som skiljer gårdarna från varandra är Stångån som rinner genom Linköping och så småningom mynnar ut i sjön Ärlången.

 

Uggletorp ligger till vänster om Stångån, Slattefors till höger. (Historiska kartor, Lantmäteriet)

Maria blir gravid. Allt är som det ska. Här ska snart födas en arvtagare till Slattefors.

Men det går inte som tänkt. Det lilla barnet som Maria föder är inte vid liv. Om det var komplikationerna som gjorde att Maria aldrig blev gravid igen eller rädslan för att förlora flera barn, vet vi inte. Men det blev inte några små springande fötter på Uggletorp.

Maria som är van vid en stor familj och att vara storasyster tycker nog det är tomt, så när hennes bror Carl Adam mister sin hustru bestämmer hon och Johan sig för att ta hand om deras 9-åriga dotter Carolina. Hon blir fosterbarn till Johan och Maria. I samma veva dör Johans pappa och familjen flyttar nu över till andra sidan ån till herrgården Slattefors. Här har de lite mer plats och här bor Johans mamma fortfarande kvar.

Slattefors (Digitalt museum)

Slattefors blir lite av släktens retreatplats. Här kom flera släktingar att bo i omgångar när de inte har någon annanstans att bo eller har det lite tufft hemma.

Marias lillasyster Fredrica flyttar in hos dem 1812 när föräldrarna dött. Hon bor kvar här tills hon gifter sig 1816. Även en mamsell Ulrica Thörnqvist och två systrar Göhle bor på Slattefors tills de gifter sig. Men de hör inte till släkten Söderholm, vad jag vet.

1818 flyttar nu även Augustas farbror Gustaf in på Slattefors. Ja, enligt gamla noteringar köper han till och med godset och familjen Stockenström flyttar tillbaka till den mindre gården Uggletorp på andra sidan ån. Men hur det gick med Gustaf och herrgården har jag inte lyckats hitta än. Han dog året därpå, men inte på Slattefors utan på Stora Gålstad där Augustas familj bodde vid denna tid.

Nu är vi framme på 1820-talet och fosterdottern Carolina gifter sig 1824 på Uggletorp med fabrikören Johan Jacob Schubert från Norrköping. Carolina flyttar till Norrköping, till sin makes fastighet Warfvet 4. Där ligger idag Grand Hotel Norrköping.

Deras äldsta barn, tillika Augustas kusinbarn, Albert född 1825, Vilhelmina (Mina) född 1827 och Johanna (Hanna) född 1829 är jämnåriga med Augusta och kommer vara hennes närmaste släktingar och vänner. Det var inte långt mellan Norrköping och Loddby.

1832 kommer faster Fredrika tillbaka till Uggletorp. Hon har flyttat runt bland släktingar sedan hennes make dog. Senast bodde hon hos Augustas storasyster på Loddby. Samma år flyttar ytterligare ett kusinbarn in på Uggletorp, det är farbror Carl Adams yngsta dotter, 17-åriga Lovisa Teresia Söderholm. Hennes far har dött i lungsot och modern verkar bo kvar i Linköping. Kanske är Lovisa Teresia en bra hjälp på gården nu när paret Stockenström börjar bli till åren.

1840 dör Johan Stockenström och Maria blir änka. Men hon har sällskap av sin lillasyster Fredrika. De två gamla systrarna får nu ytterligare en mamsell till hjälp. Det är Matilda Björkdahl, dotter till deras syster Lotta som 1844 som kommer till Uggletorp.

1846 dör Maria, 74 år gammal efter en längre tids sjukdom. I dödsboken står det att hon dog av blodbölder. Sista tiden har hon tillbringat i Norrköping. Förmodligen bodde hon hos sin fosterdotter Carolina Schubert.

Denna vår, 1846, var Augusta hemma på Loddby. Hon började inte skriva dagbok förrän året efter, så faster Maria finns inte beskriven i dagboken. Även om hon inte bott hos faster Maria på Uggletorp såsom hennes andra släktingar gjort, besökte hon säkert familjen Schubert i Norrköping och hälsade på den sjuka fastern. Begravningen ägde också rum i Norrköping.

Familjen Stockenströms epok på Slattefors och Uggletorp var nu slut. Inga barn fanns som ärvde  Uggletorp och Slattefors var ju redan sålt i början av 1820-talet.

Vad hände med Uggletorp?

När Kinda kanal skulle byggas 1868, planerade man att utnyttja den smala delen av Stångån vid Uggletorp till en sluss. Uggletorp revs. Slattefors sluss ligger precis där gården låg. Ytterligare ett besöksmål för Sara och mig. Vi måste resa längs Kinda kanal också!

Kinda kanal Övre slussen vid Slattefors. (Foto: J.E. Thorin 1901, Tekniska Museet)

Är det svårt att hänga med i släkten? Här finns en karta över Söderholmssläkten:

Släkttavla Pehr Söderholm (1743 – 1811)

Huvudbilden överst:
Georgianna Buckham and Her Mother (Anna Traphagen Buckham) Henry Inman (American, 1801–1846)   1839 Museum of Fine Arts Boston

 

 

Det första kärleksbrevet

I augusti 1852 hände det som Augusta aldrig trodde sig få uppleva. Hon som beskrev sitt hjärta som ”format af någon hårdare materia än menniskors i allmänhet” hade blivit djupt förälskad. Och hennes kärlek var besvarad. 28-årige filosofen Adolf Nordwall var under sommaren informator åt Augustas kusinbarn på Fullerstad utanför Söderköping. Det var där de träffades. Då var Augusta redan sjuk i tuberkulos.
De skulle få 3 år tillsammans innan Augusta drog sitt sista andetag i Varberg.
Åter till den spirande kärleken och Adolfs första brev till Augusta.
Augusta!
Snart är det en timma sedan jag såg den vagn, som förde Dig bort från mig, allt mer aflägsna sig, och försvinna i fjerran. Det war detta ögonblick, som jag alltid motsåg med sådan fasa; jag tänkte på, huru ödsligt allt skulle blifwa, då just det, som utgjorde min werlds fullhet, hade försvunnit, hur mörkt, då det ljushaf, hwaraf mitt dunkla öga hemtade lif och näring, sjunkit ned bortom horisonten. Men jag misstog mig mycket, när jag tänkte så. Wäl inträffade ett ögonblicks tomhet, och det bredde sig ett töcken öfwer min syn, och jag kände mitt hjerta sammanpressadt, aldeles som om en blytyngd hwilade derpå, men allt detta war icke mer än en scenförändring. Solen höjde sig åter ur dimmorna, något blekare visserligen; men också mera mild, och med henne wäcktes åter det domnade lifwet; allt blef fullt och skönt såsom förut, och den klagan som redan swäfwade på mina läppar bortdog och lemnade rum för ett utrop af glad förtjusning.
Ty Dig, som jag trodde wara fjerran från mig och förlorad, upptäckte min klarnande blick tätt wid min sida, och Dig blott såg jag, och Dig blott hörde jag, och Dig sökte och famnade hela min själ i salig hänryckning, och Du flydde inte bort, och jag visste, att Du kunde icke fly, ty jag höll Dig med jättestarka armar, och om Du än stigit upp i himlen, så skulle jag ändå behållit Dig lika länge som mitt eget lif. Hwarför skulle jag då klaga, när Du är hos mig? Det vore mer än otacksamt. Och hwarför skulle jag ängslas och wara bedröfwad, då så många andra kunnat bära en hopplös kärlek? Det vore ej blott swagt, det vore ömkligt. Ack! Jag vet allt för väl, att minne och werklighet ej äro detsamma, att den werld som nu med sin skimrande prakt berusar mitt öga, likwäl ej är annat än återglansen af den werklighet, som förswunnit, och den som skall komma. Men liksom månen ej heller lyser med eget ljus, och likwäl derigenom bevisar, att solen icke förgåtts, utan snart åter skall wisa sig, så är äfwen jag fast öfwertygad, att min ”gyllne dröm” har sitt fasta stöd ej blott i den förflutna werkligheten utan äfwen i den stundande. Skall jag icke snart se Dig åter? Skall jag icke ännu, en gång få trycka en brinnande kyss på Dina läppar? Skall jag icke få glömma mig sjelf och allt i åskådandet af Dig, i känslan af Din närvaro? Ack, detta hopp skall Du icke kunna fråntaga mig, och om det än skulle blifwa något mattare än det nu är, så kan det bero derpå, att det är sin upp-fyllelse så mycket närmare. Det är ju på samma sätt med grottan i Pansilippo (om jag ej misstager mig), der mörkret småningom tilltager tills man hunnit midten, då ljuset deremot börjar infalla från andra sidan.
(Utdrag ur brev från Adolf Nordwall till Augusta Söderholm augusti 1852)
Det här brevet var det första i en lång brevväxling som varade fram till maj 1853. Under hösten och våren bodde Augusta hos vänner på Hantverkargatan i Stockholm för att kunna få behandling för sin lungsot. Adolf bodde i Uppsala, blev docent i etik och flyttade sedan till Strängnäs där han blev lektor vid Strengnäs högre allmänna läroverk. I augusti 1853 gifte de sig i Morups prästgård söder om Varberg.
Bilder:
The Passion of creation, Leonid Pasternak
A riding tour on a sunny afternooon, Otto Eerelman

Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Ett stenkast från Augustas födelsekyrka, Slaka, ligger Lambohofs säteri.

Häromdagen såg jag en intressant film om restaureringen av Lambohov. Det slog mig då att Augustas lilla berättelse ur dagboken 28 juni 1852 kunde vara intressant att plocka fram.

Bakgrunden till denna historia är att kung Oscar I och hans söner Oscar (blivande Oscar II), hertig av Östergötland, och August, hertig av Dalarna, var ute på en generalmönstringsturné i södra Sverige. I de olika landsortstidningarna kunde man läsa vilka dagar det kungliga sällskapet väntades bese mönstringen.

Östergötland låg sist i kungens rundresa och man stannade först i Linköping och besökte ”Campementsplatsen” Malmen den 25 juni. Augusta hade säkert läst detta i tidningen och som var dotter till en major i Andra lifgrenadjärregementet, tyckte hon säkert det skulle vara en intressant händelse att se, om inte annat att få mingla med en massa bekanta och kanske även få hälsa på kungen.

Måndagen d: 28 Junii 1852

Wi reste Hanna Sparre, Mina Tesdorf och jag den 20 Junii till Linköping för att se Hans Majestäts mottagning på Malmen.

Resan ner till Linköping var mycket treflig; Wi hade vackert väder, voro muntra till sinnes och sluppo vänta på hästar vid Gästgifvargårdarna. Om afton sedan vi anlänt till ort och ställe gingo vi på besök till Faster Scarin, som jag tror är sju gånger jämmerligare än hon förr varit, och derefter togo vi oss en sexa på Stadshuset.

Faster Fredrika Scarin var Augustas yngsta faster och sedan hon blev änka hade hon flyttat runt hos släkten, men bodde nu sedan några år i Linköping.

Var i Linköping Augusta och hennes väninnor bodde över natten får vi inte veta av dagboken. Kanske på det nybyggda Stora hotellet i empirstil som var klart just 1852. (Det är idag Sveriges äldsta hotell)

Stora hotellet, byggt 1852. (Östergötlands museum, foto 1876)

Men sexan på Stadshuset intog de alltså i Assemblé och spektakelhuset snett emot S:t Larskyrkan. 

Där låg Stadshuskällaren!

Sent på afton kom Erik och Albert in till oss, och då blef der ett kyssande som var mindre roligt för tredje person och som varade till tu på morgonen.

Andra dagen voro vi af Albert och Erik bjudna på en magnefik middag på Stadshuset och på eftermiddagen klädde vi oss i svart siden och foro på visite till Baron Sparres på Lambohof.

Svart siden var det finaste man kunde klä sig i!

General Johan Fredrik Boy och Lambohofs säteri
Generalen hade varit Augustas pappas ”chef”, så naturligtvis kände de varandra väl. Lambohofs säteri ligger inte långt ifrån Stora Gåhlstad, där Augusta föddes. Det var därför inte anmärkningsvärt att Söderholms umgicks med friherrinnan Silfversparre som flyttat in på Lambohof 1828. 1844 skriver mamma Anna till Augusta i Stockholm:

Friherinnan Silfversparre på Lambohof har låtit mig veta att hennes äldsta dotter skall i jul gifta sig med General Boij han är skild vid sin förra fru. Gud låta det gå väl, de äro så olika till lynnet, Vi äro så mycket bjudna och gå både de unga och den gammla. 

Tyvärr var Augusta kvar i sin flickpension över julen och fick inte vara med på general Johan Fredrik Boys bröllop på Lambohov 17 januari 1845.  Och inte hann hon hem till nästa bröllop i maj heller. Då gifte Johan Fredriks son Adolf Fredrik sig med den andra systern, dvs han gifte sig med sin styvmors syster.  Så nu blev generalen Johan Fredrik svåger med sin son…

28 maj samma år sålde friherrinnan säteriet på auktion. Man kan läsa auktionsannonsen i Norrköpings tidningar. 1848 flyttade Arvid Mauritz Posse och hans hustru Louise von Platen in på Lambobov för en kort tid. Posse dog 1850 och då köpte alltså friherre Casimir Sparre Lambohof. De skulle inte heller bli kvar där så länge. 1856 skulle godset återgå till släkten Sinclair, som låtit bygga det under 1760-talet.  Länk till Wikipedia

Lambohofs säteri vid vårt besök april 2017

Wi blefvo gästfritt och artigt motttagna af Baron, helt nådigt af Grefvinnan och temligen stelt af ungdomen. Det tog sig emedlertid efter några timmars sammanvaro och jag fann sedermera hela familjen ganska älskvärd och alls icke öfverdrifvet aristokratiskt sinnad.

Casimir och Caroline Sparre (Hon klädd i svart siden!) (Wikimedia commons)

På Lambohof bodde nu (vid tiden för generalmönstringen) baron Casimir Sparre född 1795  och hans hustru grevinnan Caroline Lewenhaupt. Hon hade fött 15 barn! Och den yngste, Erik Sparre, var bara 7 veckor när Augusta och hennes vänner hälsade på.  Vilka var då de stela ungdomarna? Ja av den stora barnaskaran gissar jag att dessa kan ha varit hemma. Resten var yngre.

  • Sofia Amalia Margareta Sparre, född 1832 var 20 år
  • Henrik Casimir Sparre, född 1834 var 18 år
  • Mariane Caroline Aurore Sparre, född 1835 var 17 år
  • Knut Erik Sixten Sparre, född 1837 var 15 år
  • Carl Axel Ambjörn Sparre, född 1839 var 13 år

Paradvåningen på Lambohof är verkligt kunglig och der går i öfrigt ståtligt och förnämt till.

OM.DVE.000392 (Digitalt museum, Lambohovs säteri 1902, Didrik von Essen)
OM.DVE.000395 (Digitalt museum, Lambohovs säteri 1902, Didrik von Essen)
OM.DVE.000396 (Digitalt museum, Lambohovs säteri 1902, Didrik von Essen)

Kungens besök på Malmen 1852

Tisdagen var den stora festivitetsdagen och Sparrens voro mycket krångliga och odéciderade om de skulle fara eller ej till Malmen, och mycket stötta derföre att de ej blifvit på förhand bjudna till Generalens middag. Emedlertid reste vi allesammans fast på olika tider. Wi tre gingo på måfå in bland tältraderna utan att veta hvart vi skulle styra kosan, och att få rätt på någon bekant var ej att tänka på.

Slutligen kommo vi midt framför en läktare uppbyggd åt den förnäma verlden och som vi hade den lyckan att bli sedda af Öfverstinnan Ahnström så inbjöd hon oss utmärkt artigt att stiga upp; Derifrån åsågo vi defileringen och sedan den var slut begaf man sig till Generalens tält der middag var rangerad för en 30 à 40 damer och der Grefve Schwerin och baron Koskull fungerade som värdar.

”Generalen” vara alltså Johan Fredrik Boy (Boij).
Malcolm Ahnström var officerskollega med Augustas pappa i Andra livgrenadjärregementet. Han var20 år yngre men gjorde samma karriär, men fortsatte och blev överste. Tillsammans med hustrun Teodora Wilhelmina Enblom bodde han på Korssätter med tre små barn.

Sedan dinéen var gjord önskade Hans Majestät se damerna, och man förfogade sig till Generalens pavillon, der alla Fruar blefvo presenterade och hugnade med några ord af Konungen.

Eftersom Augusta och de andra flickorna inte var några fruar, blev de nog tyvärr aldrig presenterade för kungen.

Sednare på afton lär man ha dansat hos Öfverstens men som Erik Sparre alldrig kan vara annat än obehaglig, så föll det honom in att ställa till en högst ohyfsad och ledsam scène hos Öfverstens, som nödgade oss att fara tillbaka med Sparrens till Lambohof i stället att på Öfverstinnans artiga bjudning stanna qvar.

(Märk väl att Erik Sparre hör till en annan Sparresläkt än Sparres på Lambohof.)

Vad skrev tidningarna om kungabesöket?

Corren skrev:

Rörande H. M. Konungensresa skrifves från Linköping i Östg. Corresp. D. 23 juni: ” Under det wackraste wäder anlände H. M. Konungen samt hertigarne af Östergöthland och Dalarne hit till staden i Måndags afton, omkrin kl. 8, emottogs, som wanligt, med kanonsalut, samt helsades wid infarten till den s. k. Gröngatan af stadens Borgmästare, Magistrat och Borgerskap, äwensom sedermera, under farten till sitt logis hos Landshöfdingen m. M. Grefwe Hamilton, af en ansenlig folkmassa, med lifliga lefwe- och hurrarop. I fönstren på ömse sidor om den del af Storgaran, som af de höga resande passerades, woro anbragta blomstervaser och guirlander.

I går på morgonen besågo hertigarne den under reparation warande Domkyrkan, hwarefter H. K. H. Hertigen af Östergöthland gjorde ett besök på Frimurare-logen. Kl. 9 emottog H. M Konungen uppwaktningar af stater och korpser samt en del af ortens pessesionater; omkring kl. half 11 skedde afresan till kanpementsplatseen Malmen, der H M:t emottogs med wanligg militärisk honnör af de på ömse sidor om en midt framför lägret uppförd, utmärkt wacker och smakfullt dekorerad äreport paraderande Lifgrenatier-regemente, hwarefter exercerades och manövrerades bataljonsvis. Sedan H. M. Konungen, med swit, intagit sin plats på linien, midt framför den ofvannämnda äreporten, defilerade tropperna twenne gånger. I defileringen deltog äfwen H. K. H. Hertigen af Östergöthland, såsom Major Wid Första Lifgrenadjier-regementet. Tropparna fingo omedelbart efter defileringen rycka in i lägret, hwarefter H. M. Konungen och hertigarne i officerssalongen intogo en déjeuner dinatoire. Wid H. M. Konungens stol afsjöngos efterföljande verser, i Östergöthlands krigares namn, författade af Doktor Wetterbergh (Onkel Adam):

Se! Åkrarne skifta i grönskande prakt,
Och malmerna brytas i bergens schakt,
Och folket förenas af trohetens band
Uti Svea land.

Än plöjes vår jord utaf härdade män;
I slott och i hydda ett svärd finnes än,
Till värn för Din ätt och för ordningens band,
För vår Kung, vårt land.

Ditt folk, Konung Oscar! Djupt tränger sin rot
I Fädernas mull, trotsar kastvindens hot;
Dess krona är herrlig, ty den bäres opp
Utaf mod och hopp.

Den kronan är Din! I dess skydd finnes ro
För blommor och frukter af tanke och tro,
Som växa i frid upp å minnesrik strand
Uti Svea land.

Och det är vår styrka, som fordom, så än,
Att tänka och handla som Konungens män,
Och kämpa, som en , både gammal och ung
För Oscar, vår Kung.

Efter déjeunerns slut företog H. M:t en promenad genom lägret och afreste omkr. Kl 4 till Norrköping. Den militäriska festiviteten gynnades af ett särdeles wackert wäder, och en otalig menniskomassa hade infunnit sig till dess åskådande, icke allenast härifrån staden och kringliggande nejden, utan äfwen från grannstäderne och aflägsnare orter”

Hemresan

Onsdagen reste vi från Sparrens in till Linköping der vi gjorde visite hos Biskopinnan Wallenberg och besågo Cellfängelset och sjelfva midsommardagen måste vi resa hem oaktadt det var målskjutning på Malmen och hela verlden var der, men Hanna hade lofvat Tesdorfs att då vara hemma med Mina.

Resan var visst icke tråkig, men den kunde ha varit dubbelt roligare om Erik ej funnits och om vi fått stanna så länge vi önskat. En tout cas var det alltid bättre än att sitta på Loddby der jag väl hinner vara så mycket mig lyster.

Biskopinnan Laura Wallenberg var god vän till familjen. Hon var far till André Oscar  (kallad Olle) Wallenberg som Augusta umgicks med och även brevväxlade med.

Att de besökte det nybyggda cellfängelset kan låta lite bisarrt. Men det var det första länscellfängelset i Sverige. Det byggdes som resultat av 1844 års fängelsereform. Det var säkert intressant att se denna nymodighet där fångarnas villkor nog var lite bättre än tidigare, när de blev inlåsta i slottets källare.

På bilden nedan ser man det nybyggda cellfängelset längst ute till vänster.

Utsigt af Linköping. Tagen 1852(el 9), ifrån d. s. kallade Kettilberget. Rit. & lith. af Elias Fr. Martin i Nyköping. Digitalt Museum, Foto: Bild Linköping (copyright)

Läs gärna Correns artikel med fina bilder, om Lambohovs säteri och dess tänkta framtid.

Underlag:
Utdrag ur Augusta Söderholms dagbok 1851, 1852, utdrag ur brev från Anna Söderholm 1844.
Utdrag ur Östgötacorrespondenten 1852-06-30