
The long-awaited Empire ball at Skokloster

Vi hade startat tidigt på morgonen från Stockholm, som alltid klädda i Augustaklänningar. Det klarnade upp när vi närmade oss Norrköping. Som vanligt hade vi en alltför optimistisk resplan men en massa gårdar att se och besöka. Händelö stod först på listan. Inte för att det var något ställe Augusta bott på, mer för att vi läst den sorgliga historien om att Händelö var hotat av rivning. Vi hade sett en utställning på Norrköpings stadsmuseum om alla vackra gårdar som ägdes av kommunen och som förmodligen skulle rivas.
GPS:en ville inte hitta till Händelö, annat än till den stora fula hamnanlängingen. Men där fanns en liten grusväg som korsade ett järnvägsspår. En låst grind. Vi parkerade bilen och klev ur. Den lilla grusvägen övergick till gräs. Stora lindar skuggade den engelska parken. Eller det kanske hade blivit en engelsk park eftersom ingen klippt något gräs här på väldigt länge. Inne mellan träden lyste den gula mangårdsbyggnaden i förmiddagssolen. Det var som att kliva in i en saga om en hemlig trädgård eller ett bortglömt hus, vilket det faktiskt också var. Där kom vi vandrande i gräset i våra 1840-talsklänningar och halmhattar. Nästan som en film, lite som systrarna Bronté. Även vi är ju systrar.
Blåklockorna trivdes i gräset och små röda blommor syntes längre bort. Det var inga blommor. Hela den gamla gårdsplanen var övervuxen av smultron. Vi visste inte var vi skulle sätta fötterna. Det är dock lite svårt att plocka smultron i snörliv.
Vi dansade runt i parken så kjolarna flög i solskenet. Vi skrattade och skrattade.
Men den sorgligt vackra gården som sakta förföll som en kuliss. Den var låst och stängd. Övergiven. Fönsterhakar började lossna. Färgen flagade. På baksidan var ett fönster trasigt. Stuprören rostade och vatten började tränga in i fasaden.
Ja det var på den här gården Augusta tillbringade en angenäm eftermiddag den 13 augusti 1850. Då var den vackra gården alldeles nybyggd och då stavades Hendelö med E. Vi hade redan förstört vårt dagsprogram men hade blivit en sagolik upplevelse rikare.
Gumman med ruskorna, hur fick hon det namnet?
Sara och jag tyckte det var nedvärderande att kalla henne så bara för att hon hade en huvudprydnad som var minst sagt originell. Det enda porträttet av Augustas mamma måste ha målats i början av 1830-talet eftersom Augustas systrar är målade i samma stil, men utan huvudbonad! Och systern Amalia dog i barnsäng 1833, året efter sitt bröllop.
Bröllopet 1832 mellan Amalia och Gustaf Lejdenfrost var säkert väldigt storstilat. Gustaf som lyckats komma upp sig och nu var en framgångsrik klädesfabrikör gifte sig med den vackra kaptensdottern Amalia Söderholm. Säkert var det så att man anlitade en konstnär som fick måla av damerna i familjen. Augusta var bara fem år och ansågs kanske för livlig att sitta modell, eller så tyckte man helt enkelt att hon var för ung för ett porträtt. Men systern Charlotte fick sitt porträtt målat liksom mamma Madiadi som mamma Anna kallades inom familjen. Alla tre var klädda i sen empirestil, även kallad Biedermeierstil. Klänningar med stora ballongärmar och vida kragar. Ett mode som vi som kan vår Disney, skulle förknippa med Askungens systrar på filmduken. Men Madiadis huvudprydnad var något speciell. Vi har letat i modeplanscher, bland museisamlingar och porträttmålningar, men ingen har en sådan speciell hårprydnad, även om hårmodet denna tid var väldigt utstuderat. Höga frisyrer smyckade med spetsar och blommor.
Så kom det sig att vi fick höra hennes smeknamn av släktingar: ”Gumman med ruskorna”. Vi trodde det var något som nutida släktingar slängt ur sig.
I veckan stod jag framför en hög album som en gång tillhört min farmor. Där var ett tjockt album fullt med kabinettfotografier från senare delen av 1800-talet. Säkert häften föreställde farmor själv i olika åldrar, men så fanns där ett par ark men ungdomsbilder på hennes pappa Pontus och mamma Gerda samt morfar Adolf Nordwall. Jag hade sett dem förut. Men farmor hade varit så företagsam och skrivit namn på lappar för att vi 100 år senare skulle veta vilka som figurerade på de sepiafärgade korten.
Där fanns en gammal kvinna klädd i vida kjolar. Jag tittade på farmors lapp och drog efter andan.
”Gumman med ruskorna” hade farmor skrivit, och under detta: mormors mor.
Här satt nu ett foto av Augustas mamma, född 1788, året före franska revolutionen. Hur gammalt var fotot undrade jag och vände på det för att se vem fotografen var.
Bertha Valerius, Brunkebergstorg stod det på baksidan. En kort koll på nätet gav mig svaret. Bertha var verksam där 1867-1872. Det innebar att Anna Söderholm alias Gumman med ruskorna var ca 80 år på fotot. Och visst såg hon gammal ut. Den insjunkna munnen tydde på tandlöshet, ögonen saknar färg, kanske beroende på dålig syn men kan också vara fotokvaliten. Men visst är hon fin i sin sidenklänning, svarta spetssjal och spetskrage. Det här skulle jag säga var typiskt för Anna, hon var alltid mån om att se proper ut. Det vet vi genom alla brev hon skrivit till Augusta om hur hon skulle klä sig och vårda sina kläder. Och vad är det för bok hon bbläddrar i på fotot, ett album? Vi vet inte. Tänk om det är ett foto av hennes älskade dotter Augusta? Det har vi ju aldrig hittat!
Jag tänker på tillfället när fotot togs. 1857 flyttade Anna med sin svärson Adolf och lilla dotterdottern Gerda till Stockholm och bodde där i sex år innan hon flyttade till den nyinköpta gården Schiringe i Mellösa. Så kanske de gjorde en liten lustresa till Stockholm tio år senare och passade på att gå till fotografen på Brunkebergstorg. Gerda var ung tonåring och fotograferades säkert samtidigt. Det här var nog Annas sista resa. 1870 dog Anna 82 år gammal. Hennes liv hade inte varit lätt. Hon hade begravt alla sina barn alldeles för tidigt då de dött av sjukdomar och barnsbörd. Men hennes eget äktenskap ska ha varit lyckligt och hennes enda barnbarn fick ett långt och lyckligt liv.
Bertha Valerius var den första kvinnan att bli kunglig porträttleverantör. Men 1873 stängde hon sin fotoateljé på Brunkebergstorg och ägnade sig sedan helt åt sitt måleri. Bland hennes målningar hittar vi flera kungligheter bland annat Karl XV och drottning Lovisa.
Kanske måste Sara och jag acceptera Annas smeknamn, nu när vi vet att även vår farmor kallade sin mormors mor för ”Gumman med ruskorna”.
In 1840, at the age of 7, Josefine Stenbock was sent to Stockholm to live with Pastor Johan Fredrik Edgren and his wife Lovisa Dethmar and to attend their school. She lived with the Edgren family for four years (1840-1843).
Tack för hvar stund jag med dig delat,
Tack för hvar dag jag haft med dig
Om någon gång jag mot dig felat,
Glöm mina fel, men glöm ej mig.(Thank you for every moment I shared with you,
Thank you for every day I had with you
If ever I have wronged you,
Forget my faults, but don’t forget me.)
(Similar versions of this poem can also be found in older texts.)
Josefine belonged to a very old, noble family in Sweden. Her full name was Baroness Josefina Albertina Charlotta Fredrika Lovisa Stenbock. She was born 7 May 1833 at Torsjö estate in Solberga parish in Skåne. Her father, Count Magnus Albert Carl Gustaf Arvid Stenbock, was a chamberlain at the royal court and had also been an adjutant to the crown prince. Her mother was Countess Jeannette Margareta Hamilton. Josefine had five brothers (three of which died young) and one sister.
In 1857, Josefine married Chamberlain, Count Jacob Fredric Theodor Uggla and settled at Sillsjö (Selesjö) manor (close to Rejmyre) in Skedevi parish in Östergötland.
The following year, their daughter, Margareta, was born. For some reason, she was born at Jacob Fredric’s childhood home, Stora Djulö in Stora Malm’s parish in Södermanland).
Then in 1859, Josefine gave birth to a son, Carl Otto Knut Theodor. The young family lived at Sillsjö for 5 years. In 1862, they moved to Näringsberg in Västerhaninge parish. Näringsberg was owned by Josefine’s parents.
Two years later, in 1864, at the age of 34, Jacob Fredric made a trip to France.
In Paris, he visited a photographer (Alophe) at 35, Boulevard des Capucines to have his picture taken. Interestingly, it was at this address that another famous photographer, Felix Nadar, also had a studio. In 1874, Nadar lent his studio to the newly formed group of impressionists for their first exhibition.
The ultimate destiny for the trip was Dax in south-west France. Dax was famous for its hot springs and was the first established spa in France. Many visited hot springs to cure diseases. Was that the reason for his trip? Did he have tuberculosis? Jacob Fredric died while at Dax, only 34 years old.
Josefine also visited a photo studio – but in Stockholm. Unfortunately, there are no dates on the photos.
Josefine was now a widow at the age of 31 and with two young children, 5 and 6 years old. She would have to move in with some family members. In 1865, the little family moved to Klafreda (Klafreström, Klavreström) in Nottebäck parish. Josefine’s brother, Albert Magnus Olof Abraham Stenbock owned half of Klavreström’s iron mill. Josefine and her two children would live with her brother’s family in the beautiful old manor until 1869 when she moved to Copenhagen.
Josefine died in Copenhagen in 1881 at the age of 48.
Josefine’s daughter, Margareta Charlotta Johanna Fredrika did not marry and died in 1943.
Josefine’s son, Carl Otto Knut Theodor, emigrated to USA and changed his last name to Hamilton (after his maternal grandmother). He married, had 6 children, and died in 1933. According to genealogy sites, he became an artist (painter) and lived in Brooklyn, NY.