Faster Fredrika flyttade

Fredrika Söderholm är en av de kvinnor i släkten Söderholm som ständigt verkar ha flyttat runt och bott hos andra släktingar. När jag letat efter andra personer i släkten Söderholm i olika socknar, nog har även Fredrika stått med på någon rad.  Och så var det ryktet jag hört,  att hon skilde sig. Det var ovanligt på denna tid, men var det verkligen riktigt, att hon skilde sig? Jag var tvungen att följa henne från vaggan till graven, genom alla kyrkböcker och bouppteckningar för att få ihop hennes liv till en egen berättelse, även om den är lite hoppig och inte säger så mycket om hennes tankar och känslor runt sittsäkert ganska olyckliga liv.

————————————————————————————-

Augustas faster Fredrika var yngst i syskonskaran. 

Den 16 november 1783 såg det lilla flickebarnet dagens ljus för första gången, även om det inte blev speciellt ljust i slutet av november. 

Barndomshemmet Stora Gålstad i Slaka

Fredrika var Pehr Söderholms och Stina Hammarstrands 8:e barn.  Den här dagen i november samlades de sex syskonen runt vaggan på militärbostället Stora Gålstad i Slaka socken utanför Linköping . Gustaf, 13 år, var äldst och Lotta knappt 2 år var yngst.  Jag undrar vad mamma Stina tänkte om sin lilla barnaskara? Hon önskade säkert att de sju skulle få vara friska och äta sig mätta. Hennes förstfödda dotter hade dött endast två månader gammal. Men resten av barnen var friska och starka.

Pojkarna skulle så småningom tränas till officerare  och flickorna giftas bort, troligen med lämpliga officerare. Det var ju oftast så, att man höll sig till sitt eget ”skrå”. Livet som officershustru visste hon allt om. Maken Pehr var  kvartersmästare och någon av pojkarna skulle ju kunna ”ta över” efter honom. 9-årige Johan Petter skulle komma göra det, om några år.

Hos föräldrarna på Värö södergård i Kärna

Tiden gick och snart försvann Gustaf in i armen. Därefter Carl Adam som skulle bli skrivare och så till sist Johan Petter. De skulle tidigt lära sig sina yrken. Gustaf och Johan Petter gick som tänkt i faderns fotspår och Johan Petter var bara 12 år när han började sin militära bana. De två äldsta systrarna gifte sig och flyttade till nya gårdar och blev husmödrar. Några år senare flyttade Fredrika och hennes föräldrar till Värö södergård i Kärna socken, då storebror Johan Petter tog över Stora Gåhlstad. Så gifte sig även systern Christina. 

Hos systern i Uggletorp i Landeryd
Nu föll det sig så att båda föräldrarna dog inom ett halvår när Fredrika var 28 år och hon fick flytta in hos sin storasyster  Brita Maria  på Uggletorp. Det började verkligen bli dags att hitta en äkta man till Fredrika.
Hon var 32 år när hon äntligen gifte sig i mars 1816 med mönsterskrivaren Samuel Scharin. Hans släkt fanns på Kapperstad säteri i Gammalkils socken och det blev där i socknen Fredrika kom att bo under drygt tio år.
Livet som gift i Gammalkil

Som nygifta flyttar paret in på gården Påtorp. Där tar de hand om en fosterdotter, 5-åriga Anna, dotter till pigan Anna Stina Jonsdotter på Mogesta i Östra Tollstad. Hon fick efternamnet Samuelsdotter. Det var ju vanligt att faderslösa barn fick efternamn efter sin fosterfar eller husbonde.

1826 flyttar de till gården Unnerstad västergård.
Frillesbo i Nykil

Året efter, 1827, flyttar Fredrika, Samuel och fosterdottern Anna till Frillesbo i Nykils socken som arrendatorer. 1829 var fosterdottern Anna 18 år och benämndes piga i kyrkboken när hon flyttade tillbaka till Gammalkil. Nu fanns tydligen ingenting som höll Fredrika kvar i äktenskapet med Samuel.

Efter fjorton års äktenskap ger sig Fredrika av. 

Flyttar från maken till Ekeby

Hon får bo på militärbostället i Ekeby, den gård hennes bror Johan Petter skrivit kontrakt på, men ännu inte flyttat in i. Det blir Fredrikas tillflyktsort. Maken Samuel flyttar hem till mamma på Kapperstads säteri. Här insjuknar han och dör 1832.  

Han kanske redan var sjuk när Fredrika gav sig iväg. Ingen skilsmässa finns registrerad och det underliga är att i bouppteckningen efter Samuel kan man läsa att han efterlämnat sin fru Fredrika, vilka makar ej bott tillsammans på 2 1/2 års tid och är för närvarande ej känt var hon bor och vistas. Sedan räknas arvingarna upp, hans moder änkefrun, hans två systrar samt en systerdotter. Men det blev inget arv till dessa kvinnor,  bouppteckningen slutade med en skuld.

Sedan följer dock ett intressant tillägg till bouppteckningen. De fick tydligen tag i Fredrika, eller så var det hon själv som hörde talas om makens död och tog kontakt. Hon var ju fortfarande hans maka. 

Som ytterligare tillägg till denna bouppteckning får undertecknad enka tillkännagiva att jag för att öka tillgångarna ej har något att uppgiva ej mer känner jag skulder.

Fredrika Skarin undertecknade den 20 maj 1832 i Skänninge, fem dagar efter bouppteckningen.

Nu är hon i alla fall änka och inte längre en förlupen hustru. Men 1832 flyttar hennes bror Johan Petters familj in på Ekeby och nu blir det trångt. Fredrika måste hitta något nytt ställe att bo på.

Hos släkten i Loddby, Kvillinge

På Loddby hos Johan Petters svärsom Gustav Lejdenfrost tar man emot henne. Han har nyligen blivt änkling och nu flyttar hon dit med sin brorsdotter som ska komma att bli Gustav Lejdenfrosts andra hustru.  

1835 blir det fullt på Loddby också. Johan Petter Söderholm har dött och hans hustru och barn flyttar in hos Lejdenfrost. Dags för Fredrika att flytta igen. Men vart? Hon tänker sig nog att flytta till sin syster Lotta i Skänninge, men ändrar sig. Kan det bero på systerns alkoholmissbruk och att hon lever i misär?

Åter hos systern på Uggletorp

Istället flyttar hon till sin äldsta syster Brita Maria på Uggletorp igen. Det var 19 år sedan hon bodde här senast. 

I 11 år blir hon kvar på Uggletorp. Båda systrarna är barnlösa. När Brita Maria dör 1846 måste Fredrika åter hitta ett nytt boende. Denna gång blir det Linköping. Fredrika är nu 63 år. Vi hör inget av henne förrän Augusta Söderholm skriver i sin dagbok:

Linköping

Måndagen d: 28 Junii 1852

Wi reste Hanna Sparre, Mina Tesdorf och jag den 20 Junii till Linköping för att se Hans Majestäts mottagning på Malmen.

Resan ner till Linköping var mycket treflig; Wi hade vackert väder, voro muntra till sinnes och sluppo vänta på hästar vid Gästgifvargårdarna. Om afton sedan vi anlänt till ort och ställe gingo vi på besök till Faster Scarin, som jag tror är sju gånger jämmerligare än hon förr varit, och derefter togo vi oss en sexa på Stadshuset.

9 april 1861 dör Fredrika i Linköping, 77 år gammal. 

————————————————————————————-

Tack till Gammalkils hembygdsförening för en väldigt fin hemsida där jag kunde spåra Fredrika genom gårdsarkivet!

hemsidan finns mer historia om gårdarna samt bilder.

Påtorp  Här finns även en berättelse om Carl Jonas Love Almqvist som inspirerades av Påtorp.

Kapperstad

Unnerstad västergård


Bilder:
Landskapsskiss av Östergötland av Prins Eugen
Vilhelm Hammershøi, Sovekammer, 1890
Häradsekonomiska kartan öven Gammalkil, Lantmäteriet
Utdrag ur bouppteckning Samuel Scharin, Riksarkivet

5 fantastiska år med Augustas resa

Den 15 november 2016 sjösatte vi Augustas resas webbsida. Två veckor senare fanns Augusta även på Facebook och Instagram.

Idag firar vi med Augustatårta och bubbel! Vi firar också med en ny logga. Den är en silhuett av oss. Saras originalfoto av Kerstin är ursprunget till silhuetten. Att klippa silhuetter var ju så populärt i mitten av 1800-talet.I november 2016 hade vi hållit på med våra efterforskningar i tre månader. Det var dags att presentera vad  vi höll på med. Kanske kunde vi på det sättet komma i kontakt med folk som visste något om Augusta, hennes hembygd, hennes vänner och släktingar. Kanske hade någon en dagbok där Augusta fanns beskriven. Om vi hade en dagbok var det väl inte orimligt att det fanns andra dagböcker från mitten av 1800-talet.

Målet med vår digitala närvaro var att få reda på så mycket som möjligt om Augusta och hennes värld innan vi gav oss ut på Tysklandsresan i hennes fotspår sommaren 2017. Det första blogginlägget presenterade vår plan att återskapa Augustas tysklandsresa.

 



Vi planerade att publicera ett blogginlägg varje vecka, med lite olika ämnen. Vi visste ju inte vilka personer vi letade efter och vad de var intresserade av.
Vi satte därför även upp en engelsk hemsida, dels för att Sara bor i USA men även för att det kanske fanns folk utomlands som kunde tillföra kunskap till vårt Augustaprojekt. Sara gillade först inte att vi kalla det det ”projekt” eftersom det påminde henne om jobb och det här skulle ju vara något roligt vi gjorde på vår fritid.  Men det blev faktiskt ett otroligt roligt projekt. Och att hantera det som ett projekt var praktiskt eftersom vi var tvungna att styra upp allt vi gjorde och hålla reda på aktiviteter, planer, kontakter och deadlines.
Första Instagrambilden var från besök på Nordiska muséet där vi tittade på klänningar.
Vi fick träff på många kunniga och trevliga personer

Fram till vår Göta Kanalresa i maj 2017 hade vi publicerat ett 40-tal blogginlägg. Antalet följare detta första halvår var mest vänner och bekanta. Men plötsligt gav vår närvaro på nätet resultat. Som vi hade hoppats, fanns det ytterligare en dagbok. Den hade skrivits av unge Erik Hjort, granne till Augusta. Och det var Pia Oredssson Tember, teaterdirektör i Åtvidaberg, som satte oss på spåret och kunde berätta allt om familjen Hjort på Krusenhof, Augustas allra bästa vänner.

Vi träffade sedan flera personer som hade tillgång till dagböcker och reseberättelser från samma tid. Nu började Saras och min bekantskapskrets växa. Släktforskare, historiker, textilexperter sällade sig till vårt nätverk av kunnande. Personer som hade kopplingar till Augustas vänner och skolkamrater hörde av sig. Och fortfarande fem år senare får vi roliga mail både från Sverige och från utlandet, folk som har hittat oss när de sökt på nätet efter begrepp som vi behandlat och berättat om i våra bloggar.

På den svenska bloggen finns idag 143 inlägg och på den engelska 134. Från början var det korta inlägg, idag är det långa berättelser som krävt mycket research. Vi delar dem på Facebook och har sedan länge förstått att dessa långa berättelser mest läses mest av folk som är lika nördiga som vi. De flesta av våra följare gillar bättre vackra klänningar i vackra miljöer. Och det är ju roligt det med! Även där ligger många timmars arbete med mönsterkonstruktion och sömnad.

Vi kan ju fråga oss om det är värt att publicera långa historier om så få läser dem. För oss är bloggandet ett sätt att stycka upp vår forskning i intressanta smådelar. Och varje gång man trycker på ”publicera” känner man sig nöjd, att se ett resultat. Alla dessa kapitel har vi nytta och glädje av i det stora pusslet om kvinnors liv i mitten av 1800-talet.
På Instagram har vi publicerat 772 inlägg, mest kläder. Denna bild på Sara är den mest gillade av alla våra inlägg.
Vi fortsätter våra resor
Alla som följt oss ett tag vet att vi reser när vi kan. Det har ju varit dåligt med det under senaste två åren. Men så fort pandemin tillåter oss att vara på samma ställe, kommer vi åter ta på oss klänningarna och ge oss ut på resor. Det finns många platser kvar att besöka. Och vi har under dessa år lärt oss mycket nytt som medfört att vi vill se vissa platser igen.

 

Vi fortsätter att skriva

Så länge vi har följare så fortsätter vi skriva blogginlägg! Eftersom vi nu har ett omfattande material, planerar vi även att ge ut en del av materialet i bokform. Boken ”Augustas resa” kom ju ut i mars 2020 och finns fortfarande att beställa för 220 SEK + porto. Skicka ett PM till Augustas resa så skickar vi boken.

Och vi fortsätter att sy…
Sömnaden är verkligen rolig. Numera kan vi inte gå förbi en secondhandaffär utan att titta igenom deras lager av hemtextil. Två gardiner räcker precis till en klänning i 1840-talsstil. Återbruk är ju inte något nytt. Även på Augustas tid tog man tillvara all textil och återanvände. När kläderna var helt utslitna vävde man trasmattor av dem. Det har vi kvar…. Men våra klänningar är ännu inte så slitna. Det krävs många fler resor innan vi slitit ut dem.

 

Tack!
Tack för att du följer oss! Det betyder mycket att få respons på det vi gör!
(Och tack för att du läste hela inlägget!)

 

Kerstin & Sara

10-årige Sven emigrerade ensam 1876

Sven Vilhelm Berg är 9 år gammal, men ska snart fylla 10 och han tycker att han är en stor kille nu. Men det tycker inte hans mamma. Hon kramar honom ofta och gråter. Men varför är hon så ledsen?

Under de senaste månaderna har mamma Anna Sophia blivit allt tyngre om magen. Sven ska snart få ytterligare ett syskon. Han har tre äldre syskon och två yngre. Han är precis mitt i barnaskaran när det nya barnet ska födas.

Han förstod hur ledsen mamma blev när de hittade pappa Vilhelm drunknad i höstas. Men varför är hon så ledsen nu och ligger och gråter på nätterna. Han vet inte att han om ett par veckor ska krama om henne för sista gången i sitt liv. Men det vet hon. Hon har fattat det svåraste beslut en mamma kan fatta. 

Anna Sophia Johansdotter föddes 1836 i Kisa. Hennes far var bonde och nämndeman och ägde en 1/2 mantals gård, Gudmunstorp (Gummestorp)

När Anna Sophia träffar sitt livs stora kärlek är hon i 20-årsåldern. Han heter Vilhelm Bernadotte Berg och är Augustas kusinbarn: Han har studerat i Linköping och hans föräldrar har nog stora planer för sin son. Bara det att de döpt honom till Bernadotte andas lite som att de hade stora förväntningar. Ett kungligt namn passar bra på den militära bana han gett sig in på.

 Han är äldste sonen till fanjunkaren Petter Berg. Där hemma finns inte mindre än 12 syskon så det är lite kärvt med ekonomin och Vilhelms mamma Mina, skriver brev till Augusta och ber om klänningar till sina döttrar. 

Anna och Vilhelm gifter sig på juldagen 1857. De flyttar till Stora Bräng. Nu lämnar Vilhelm det militära. Vi vet inte varför, men i Stora Bräng finns både ett garveri, färgeri,  och två kvarnar. Kanske har han fått arbete där. 

 Det dröjer inte länge förrän Anna Sophia är gravid. I september 1858 föder hon sin förstfödde son Per. De blir inte kvar länge i Bräng. Nästa gång vi hör talas om familjen är när Anna Charlotta föds 1862 i Sundbo och året efteråt, 1863, föds Amanda Sofia Vilhelmina.

1865 – 1867 bor de hemma i Gummestorp (Gudmunstorp), i Kisa igen. Kanske är det för att Annas mamma Brita är så sjuk i lungsot. Där föds Sven Vilhelm, vår nioårige hjälte. Nu är det svåra nödår och folk svälter. Anna Sophias mamma dör. Gården säljs och äldste sonen flyttar till Åtvidaberg.

 Anna Sophias yngre bror har som så många andra, utvandrat till Amerika. 

1867 flyttar familjen Berg till backstugan Änglunda under gården Linnäs i Tjärstad. Här kommer mamma Anna Sophia bo ända till sin död 1928. Men det ska hända mycket innan dess…

1868 föds Eva Maria Elisabeth, 1872 Carl Otto Hjalmar. 

Det är september 1875 och Anna Sophia har just upptäckt att hon är gravid igen, som om det inte räckte att mätta åtta munnar med det lilla de får ut från sitt hårda arbete. De har klarat sig genom svältåren i slutet av 1860-talet men nu skulle alltså ytterligare ett barn ha mat för dagen.

En dag i slutet av september är pappa Vilhelm Bernadotte borta. Han hittas drunknad i sjön Åsunden. Ingen vet om det är en olycka eller om han helt enkelt inte orkade mer.

I dödboken skriver prästen:

Drunkning med eller utan uppsåt i sjön Åsunden Efterlämnad maka i största fattigdom 3 söner och 3 döttrar alla omyndiga.

Och då har inte prästen räknat in det lilla barn som ska komma att födas faderlös i mars nästa år. Anna Sophia är förtvivlad. Den fina stolte sergeanten med det kungliga namnet är borta. Kvar står hon ensam utanför backstugan Änglunda med sina 6 barn, det yngsta är 2 år, det äldsta 17.

Mamma Anna Sophia fattar nu ett svårt beslut. Hon tänker att Amerika kanske kan rädda hennes barn från svält. Hennes bror har ju lyckats etablera sig där. Kanske har de till och med erbjudit sig att ta hand om ett av barnen.

Men vilket barn ska hon välja. 17-åringen arbetar redan och klarar sig. Döttrarna 14 och 13 år kan tjäna piga på Linnäs och hon vill nog att de ska konfirmeras innan de beger sig ut i världen. Valet faller på tioårige Sven Vilhelm.  Och han ska resa ensam. 

Anna Sophia går runt i den lilla stugan och plockar ihop den enkla kappsäck som ska följa Sven på båtresan, först till Hull i England och sedan över Atlanten. Hur ska den lille grabben klara sig? Men det är många som reser nu och de kommer ta hand om honom på resan, det är hon övertygad om. Bara han inte blir sjuk! Och hur ska han klara sig när han kommer fram till New York. Sedan ska han ju resa vidare till Iowa där släktingarna bor.  31 mars föder hon lilla Emelie Bernardina.

13 maj 1876 avreser Sven Vilhelm Berg mot USA. Mamma Anna Sophia gråter. Där står hon utanför den lilla stugan och kramar sin lille son. Hon kommer aldrig mer träffa honom. Han kommer på andra sidan Atlanten heta Swan William Burg, och det kommer gå riktigt bra för honom i det nya landet. Han blev omhändertagen av sin morbror och moster i Iowa. Han gifte sig och fick barn och har idag många ättlingar i USA.

Yngsta systern Emelie Bernardina kom senare att utvandra precis som alla sina syskon. Storebror Per August Berg utvandrade 1882 och blev litograf i New York.

 

Den enda systern som blev kvar i Sverige var Anna Charlotta. Hon bodde kvar hos sin mamma till sin död 1923.

(Bilden är inte från Änglunda backstuga och föreställer inte Anna Sophia)

De sista åren var alltså mamma Anna Sophia ensam kvar. Alla barnen var långt borta. Hon fick säkert brev från dem, men det måste varit väldigt ensamt. Jag undrar vad hon tänkte om sitt liv. Ångrade hon att hon inte reste hon också? Säkert var hon nöjd ändå, att barnen fick det bra i det nya landet. Mamma Anna Sophia blev 92 år.  Backstugan i Änglunda, där hon bodde i 60 år, i utkanten av Rimforsa är sedan länge riven. Men trakten är väl värd en Augustaresa när syster Sara kommer hem från USA igen. Sara utvandrade till Nebraska på 1980-talet.

Bilder:
Alberg Edelfelt: Boys playing on the shore, 1884 (Ateneum)
Albert Edelfelt: Children at the gate, 1884 (privat)
Foto Per Berg (Ancestry)
Foto Nordiska muséet: Backstuga Linnabacken, Bälstorp, Torsås sn.

 

En del av historien

På hjulångaren Erik Nordevalls däckFör exakt 5 år sedan opererades jag för bröstcancer. Det var så allt började. Funderingar på att man inte är odödlig. Att det gäller att ta vara på  de dagar man har och göra något roligt och våga göra något man aldrig gjort förut.

Om någon sagt till mig när jag låg där på uppvaket på St Göran med bandage och dränage och bara ett bröst kvar:

Kerstin, du kommer de närmaste 5 åren att sy 14 stycken 1800-talsklänningar, bahytter, underkjolar, parasoller och handväskor. Du kommer gå klädd i snörliv och lager av kläder bara för att ta reda på hur det känns.  Du kommer resa runt  i  dessa 1800-talskläder genom Europa, hålla föredrag, gå på operor, vandra i bergen. Du kommer sova helt ensam på en ångbåt klädd i en antik nattskjorta (mycket snyggare än Landstingets!), resa med vackra ångbåtar och gamla tåg i Europa, åka häst och vagn i Virginia, du kommer simma runt i klänning, byxor och hatt. Allt tillsammans med din syster Sara.

Du kommer sitta och tolka handskrifter, tidningar med frakturstil, sitta med näsan i krigsarkivets husesynsprotokoll, du kommer även starta ett förlag och ge ut en bok.

Då skulle jag trott att de gett mig för mycket morfin.

Ibland är det bra att få den där sparken i baken så att man bryter upp och kommer iväg.  Vi vågade ge oss ut på helt nya vägar där vi mötte alla fantastiska människor som berikat våra liv, både i Sverige och utomlands.

Vi har lärt oss så mycket under dessa 5 år. Det som från början var en kul ”grej” blev ett fördjupat intresse för kvinnohistoria, om 1800-talets kvinnors liv och villkor. Augustas efterlämnade dokument var nyckeln som öppnade dörren till en värld av kvinnoöden, från fattighjon och utblottade änkor till välbeställda adelsdamer klädda i siden. Gemensamt hade de att kämpa mot ofrihet, sjukdomar och för tidig död.

Jag hoppas att vi med vårt Augustaprojekt inspirerat andra att både söka sin historia och att ta vara på den korta tid vi lever här. Vi är ju också en bit av historien!

”Morgonens dagg låg på lifvet qvar” – en tidig morgon på Krusenhov

Morgondaggen glimmar i det vildvuxna gräset. Himlen lyser lika blå som de små scillablommorna som invaderat den övergivna trädgården. De växer överallt mellan de höga träden, på igenvuxna trädgårdsgångar och runt de stora husen.

Ingen kommer ut på trappan och hälsar oss välkomna. Fönstren gapar tomma och blänger misstänksamt ned på oss.  Jag blundar i förhoppningen om att jag kan göra en tidsresa tillbaka till Krusenhovs glansperiod på 1800-talet.

Då hade vi just vandrat landsvägen från Loddby och gått genom grinden under de stora popplarna. Flickorna Hjort hade kommit ut på trappan i nysydda klänningar. Sömmerskan Brandt hade precis sytt klart deras klänningar inför flytten till Stockholm. Vi hade skrattat och frågat om vi inte kunde gå till det lilla lusthuset längst bort i trädgården. Det med alla vackra fåglar och blommor. Vi promenerade i de välskötta trädgårdsgångarna och beundrade de tidiga vårblommorna och äppelträdens knoppar. För att inte tala om bigarråträdets.

I lusthuset hade vi beundrat de vackra fåglarna som flyger runt taket. Tänk den som kunde måla så vackert! Vi hade berättat om allt spännande vi varit med om sedan sist vi sågs. Om våra nya klänningar och om balerna vi önskade att gå på när det blev säsong igen och vi kunde mötas i Stockholm. Sedan hade vi gått upp till stora huset och druckit saft sittandes på den lilla soffan i cabinettet.

Sedan hade vi sagt adjö.

Jag öppnar ögonen. Det är början av april 2017 och Krusenhov har stått tomt i flera år och väntat på ett bättre öde. Sara och jag vandrar genom den igenvuxna trädgården, hittar bulliga  röda rabarberknoppar bland riset. Sara skär av en äppelkvist från ett vildvuxet äppelträd för att ympa på sitt träd hemma.

Vi sitter i det fantastiska lilla lusthuset med de vackra målningarna och tittar ut över gården. Nu är det ju inte samma hus som Augusta besökte. Det revs och en ny mangårdsbyggnad uppfördes i början av 1900-talet.

I januari 2021 låg Krusenhof ute till försäljning. Vi hoppas nu att vi inte ska behöva blunda längre för att få se den vackra gården blomstra igen!

Augustas dagbok 2 september 1850

Wi ha i veckan varit på Krusenhof och sagt farväl åt Erik.

Wåra tourer åt detta, mitt andra barndomshem ha åter börjat sedan vännerna på nytt samlats i hemmet. Hvad den vägen är mig kär och hur väl jag der känner hvarenda sten, hvarenda buske, de äro alla mina bekanta från barndommen de kunna alla berätta mig händelser ur den gyllene tiden, då, som Tegnér säger ”morgonens dagg låg på lifvet qvar”. De stora poplarna vid grinden, de nicka ännu i dag lika vändligt sitt välkommen som då de för fjorton år sedan för första gången hälsade den 9åriga.

Ännu blir jag lika vändligt välkomnad vid mitt inträde i den stora salen med den gamla klockan i fonden som då, och samma hjertan klappa der ännu lika vänskapsfullt för mig.

Ingenting är förändrat om ej det, att de fordna barnen blifvit stora, att en och annan frostnatt gått öfver de rosor som för fjorton år sedan stodo i knoppning på deras lefnadsstig, att några af dem vissnat och fallit bort och att det ljusskimmer som den tiden omgaf det ”närvarande” och det ”tillkommande” för hvarje år allt mer och mer bleknat och försvunnit.

Men, i det hela är sig dock allt så likt! Det stora bigareauträdet erbjuder oss ännu, hvarje sommar, af sitt öfverflöd. De små bänkarna på berget erbjuder oss ännu skugga, svalka och hvila. Den lilla soffan i cabinettet, der vi i halfdunklet tillbringat så mången höstafton under prat och skratt, inbjuder ännu till samma nöje. Min Gud! hur länge får det förblifva så!

I fotspåren på vår farmors mormor

Translate »