29 januari – gråmilt väder idag, till skillnad från 1850!

29 januari 1850 kallas även Yrväderstisdagen och nämns av SMHI som en av Sveriges största väderkatastrofer.

Jag tror att Augusta höll sig inne denna dag. Hon nämner inte något i dagboken, annat än att hon under årets tre första veckor låg till sängs med blodstörtning (Tuberkulos). Så hon hade förmodligen precis kommit på benen när snöstormen drog förbi deras gård utanför Norrköping. Som det verkar var Norrköpingstrakten bland de hårdast drabbade. 35 personer verkar ha frusit ihjäl bara där. Det finns många historier om folk som hittats ihjälfrusna upp till en vecka efter stormen. Ovädret kom väldigt plötsligt och folk som var ute på vägarna hade dåliga kläder. Snöröjningen var nog ingenting i jämförelse med idag.

Daniel Leonard Kinmansson, kyrkoherde i Stora Åby, Linköping skrev om Yrväderstisdagen:

År 1850, den 29. jan. tidigt på morgonen, började ett starkt töväder
med regn, men omkring kl. 10 sänkte sig temperaturen betydligt.
Regnet övergick till starkaste snöfall.
kl. 11 på dagen, då kölden yttermera ökat sig,
uppväxte därjämte en den rysligaste storm, vilken,
under fortfarande nederbörd, åstadkom ett yrväder, hårdare än någon, 
inom dessa trakter, sett eller ens hört omtalas.
Stormen som kom ifrån nordväst, var så häftig och snöyran så förfärlig,
nästan kvävande, att, efter kl. 1, man icke kunde färdas, åkdon kullkastades
och till och med i medväder såg man icke några alnar framför sig.
Likväl omkom ingen inom Lysings härad, fastän många förkylde 
ansikte och lemmar,
men på andra orter inom länet och än mer i nordligare landskap, 
blev hundratals människor beklagansvärda offer för detta oväder.
Det slutade omkring kl. 11 på natten, efterträddes utav stark, ihållande köld; 
och dagen kallas allmänt: 
”Onde Tisdagen”. 

Ur Norrköpings tidningar 2 februari 1850:

Lörd. 2 febr.
Sist förlidne tisdag, den 29 jan, var en fasans dag, som i mer än ett hjärta har inträdt smärtans och saknadens tagg…..Även tvenne andra drängar härifrån staden undergingo samma sorgliga öde, af vilka den ene, möjligen äfven den andre, efterlämna hustru och barn.
Tvenne personer från Kuddby, Anders Andersson i Tångestad och Skomakaren Sven Söderlund, hwilka begofwo sig härifrån kl. 2 em till hemmet, frös den senare ihjäl. 
Med hwar dag inlöpa dessutom berättelser om dylika olyckshändelser, timade samma olycksaliga tisdag.
På en sjö i norra delen af länet hafwa 5 Wingåkersbönder ihjelfrusit.
På Bråviken äro 7 lik funna tillhörande personer från Jonsbergs socken, och på wägarne häromkring sägas flera, antalet uppgifves till 10 eller 12 blifwit anträffade döda under drifworna.

Men våren kom tidigt 1850, 8 februari hördes lärkan. Och i februari var Augusta så bra så att hon kunde åka till Stockholm tillsammans med sin mamma.

 

Foto:  Approaching snowstorm, Trondheim By michael clarke stuff (01 Approaching snowstorm, Trondheim) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Med hjulångare mot kontinenten

”GAUTHIOD från Stockholm commenderat af Capt.P.G.Nylén” Detalj ur akvarell, Gez. von C.H. Hustede
 Sjöhistoriska muséet.

När jag började leta efter information om Augustas ångbåtsresa från Stockholm till Travemünde trodde jag att hennes berättelse var unik. Och visst är den det, inte många 19-åriga flickor gjorde en sådan resa 1847 och dessutom skrev om den.

Karl af Kullberg. Träsnitt av Evald Hansen.

Men så upptäcker jag ytterligare en reseberättelse. I november 2016 utkom ”En reseskildring från Europa 1842” i nytryck. Så lustigt att denna dyker upp just nu.  Karl Kullberg var författare och jurist. Han skriver om nästan exakt samma resväg som Augustas. Först med systerfartyget Gauthiod till Travemünde och sedan vidare ner genom Preussen, Sachsiska Schweiz och till Prag. Han beskriver hur han kom till Hamburg, där stan brunnit dagarna innan han anlände.

På ångbåten Svithiod 17 maj 1842 – Fritz von Dardel

Men inte nog med det. Nu hittade jag ytterligare en resenär 1842. Fritz von Dardel både skriver och tecknar under sin resa. Den gode Fritz hade fått ett års permission från Svea Livgarde för en badresa till A

 

ix-les-Baines. Och han reste med Svithiod ett par dagar efter Kullberg. Även han nämner branden i Hamburg.

Svithiod byggd 1837 och Gauthiod byggd 1841, var riggade hjulångare, ångskonerter. De ägdes av rederiet Schön & Co som tillhörde den s k Skeppsbroadeln.

Stockholm – Kalmar – Ystad – Travemunde – Lübeck var Sveriges första passagerarlinje till kontinenten. Resan tog 45 timmar och blev därför ett oslagbart alternativ till landsvägstrafik med diligens. Befälhavare på Svithiod och senare Gauthiod var Per Gunnar Nylén som var en mycket uppskattad kapten under många år. Han blev hyllad med ett hedersmedborgarskap i Lübeck 1862.

Augusta nämner inget om befälhavare eller medresenärer, varken på nedresan med Svithiod eller hemresan med Gauthiod, men förmodligen var det ”Gubben Nylen” som var skeppare.

Ur Augustas dagbok 1847:

”Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden. Det var min första utflygt från fäderneslandet, och den känsla jag erfor då Birger Jarls gamla residens allt mer och mer försvann för mina blickar, var ingenting mindre än behaglig.”

Men det blir bättre, Augusta! Snart kommer du till Kalmar. Och i höst, då reser Sara och jag i dina fotspår genom Europa!

Teckning av Gunnar Brusewitz – illustration till ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist

Uppdatering 2018-01-23:

Nedanstående kunde boende i Kalmar läsa i Barometern 1842:

How do you make a Victorian laced corset?

When we first started Augusta’s Journey, Kerstin got interested in the fashion of the time – the late 1840s – and decided to start making historically accurate clothes. Her first garment was a laced corset – the must-have underwear of the Victorian era (the original Victoria’s secret 🙂 ). It was beautiful! And it looked really professional.

“Here,” Kerstin said, “try it on! And by the way, you need to make one too.”

The next day, we spent a few hours copying the pattern she had altered from an online source (“Please be aware this pattern if free and does not come with instructions”). With the pattern, she gave me enough fabric, ribbons, and 26 fake whale bones. The next day we purchased the required hardware: a front-planchette and brass grommets.

This all happened in November.

Two weeks ago, I finally opened the bag with all the materials and put it in nice little heaps on my sewing table. And then I looked at the pictures of Kerstin’s finished corset. Somehow, I should just be able to convert all the materials into that! With no instructions.

Then I remembered that Kerstin had bought an adjustable dress form for this project, and I thought, that must be the magic trick. It would just be like the TV series Project Runway. I would simply pin up the fabric on this dummy and start making creative clothes.  That led to a week of agonizing over types of dress forms – adjustable (expensive) or cheap one-size forms (bad reviews) and lots of other alternatives. I just needed one that looked like me and one on which I could pin the fabric. Of course, you could probably make one…?  Googling “make your own dress form” led me to great video instructions of the Duct Tape Dress Form. This is where you wear a t-shirt and have someone wrap you in duct tape (no, I am not including those pictures 🙂 ). This creates a form of your body that you will then fill with pillow stuffing.  And that is what I did, and it worked beautifully.

So now there were no more excuses – I had all that I needed.

I thought it would just take a day or two. I hadn’t realized that there were 5 pattern pieces for a total of 20 fabric pieces to cut out and stitch together. Then 26 channels to be stitched for the bones, using ribbon. And then there were the questions of which seams to stitch in what order – which was up and down, left and right, inside and outside, and how should the hardware be fitted into the seams?

While getting my head around the 3D questions, I felt grateful to my mother who always let us use her sewing machine and had cartons full of fabric and ribbons for us to use; to my father who was a good role model by sewing sails and beach bags for our sailing summer vacations; to my elementary school teacher, Miss Sörén, who taught us the importance of perfect seems (I didn’t appreciate it at that time); and to my middle school teacher who taught us how to make clothes. And most of all to Kerstin, who had done all the research and provided me with a pattern and assured me that I could also make a corset, just like hers.

Day after day, the piles of materials were shrinking and the corset was taking form. Embellishment was of course up to me. Kerstin had used lace and embroidered her corset. I found some beautiful antique napkins with tatted lace in a local thrift store and used the lace on the front.

After 2 weeks, I had finally succeeded in making the laced corset.

Now for the next project: make that 1847 skirt and bodice (and then a bonnet, an umbrella, a purse, and shoes). Watching BBCs drama series about Queen Victoria is a great inspiration though, and there are so many beautiful dresses I can only dream about making.  Stay tuned  🙂 .

Det var på Riddarholmskajen resan började

Riddarholmen 18 januari 2015. Foto: Kerstin Melin

Research är väldigt kul, men svårt. Det är lätt att fladdra iväg längs de nya trådar man ständigt hittar. Pulsen stiger när man gör nya upptäckter. Det gäller att anteckna var man hittat saker så att man kan komma tillbaka dit senare.  Jag försöker hålla mig till tidsordningen i Augustas dagboksanteckningar och därför börjar vi från början.

Riddarholmen 1850-talet. Teckning av C S Bennet

Så just nu är jag på Riddarholmskajen, eller Ångfartygshamnen som den hette från 1828. Det var där Augustas dagbok började, den dagen hon i juni 1847 klev på ångbåten Svithiod för resan mot kontinenten och Travemünde.

När jag letade efter information om Ångbåtshamnen på Riddarholmen stötte jag på en annan intressant detalj. August Strindberg föddes på Riddarholmen 1849. Augusts pappa var ångbåtskommissionär där under många år. Så August tultade runt i folkvimlet där under sina första år och kanhända snubblade vår Augusta över honom under någon av alla sina ångbåtsresor. Kanske köpte hon biljetter av August far.

Från Riddarholmen utgick alla ångbåtar, både till resmål i Mälaren, Hjälmaren, Ostkusten, Gotland och Göta kanal, och från 1840-talet även till Travemünde. Folkträngseln var stor. Man kan ju tänka sig det, eftersom hamnen var den stora knutpunkten för resor till och från Stockholm. Häst och vagn var det enda alternativet till båt vid denna tid. Riddarholmen måste varit som Stockholms Central eller Bromma flygplats idag.

Så här skildrade Carl Axel Strindberg (bror till August) sin barndom på kajen:

Illustration från Claes Lundin / August Strindbergs bok Gamla Stockholm. Resenärer trängs vid Riddarholmshamnen

Här var vår lekplats invid Mälarstrand,
en skönare man uti världen sökte.
O, vilken mängd av varor uti land,
och folkliv, åkdon, ångfartyg som rökte.

Ack vilken mängd av packar, tunnor, lårar,
som överallt omkring på kajen låg
och kärl och korgar, kaggar, plankor, bårar
och tusen andra saker där man såg.

(Ur Vid Riddarholmen – En liten bild från vår barndom på 1850-talets början)

Sen får vi inte glömma Almqvists fina beskrivning 1838 i Det går an:

Fritz von Dardels teckning från en ångbåtshamn

Torsdags morgonen den 19 Julii strömmade 
mycket folk öfver Riddarholmsplanen i Stockolm, 
och gjorde sig icke en gång besvär att åse och 
beklaga den stolta kyrkan till venster, som, olycklig
men ännu herrlig, ej längesedan genom åskeld 
förlorat sitt skyhöga torn.

Folket skyndade öfver Riddarholmsbacken ned till
Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade de
till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty 
tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen 
kommenderade ”fremmande från bord!” 

De fremmande togo derföre ett kortvulet 
afsked af sina bortresande vänner och återgingo på 
stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade 
ut. Efter några minuter var den långt borta 
på vattnet. 

Och kanske blickade vår Augusta tillbaka mot Riddarholmen när Svithiod lagt ut från kajen. Riddarholmskyrkans torn måste ha haft byggnadsställningar. Först 1852 var tornet återuppbyggt efter blixtnedslaget 1835 som beskrivs i Det går an.

How boring it is to be ill … but Wilhelm von Braun writes humorous poems

In the summer of 1849, I was mostly at home except for a few weeks spent at Fullerstad and a few days at Krusenhof. August was very ill throughout the summer and the joy and well-being during that time were rare guests at Loddby. The last days of the year, I had a violent rush of blood to my lungs, and was sick for 3 weeks.  A thousand times I exclaimed with Braun:

How boring, so boring it is to be ill
woe it’s invention, nevertheless, still
time passes by, as time’s wont to do,
But slowly, damned slowly, time passes through.

(Attempt at translating Wilhelm von Braun’s poem Fantasi på sjuksängen).

This is the first diary entry where we learn that Augusta had tuberculosis, or consumption. Her brother August was also ill and we don’t know what he was afflicted with that summer. Fullerstad was the home of Augusta’s dear relatives, the Schuberts, and Krusenhof was the home of her best friends, the Hjorts.

But who was Wilhelm von Braun who wrote poetry that a 22-year-old girl would have memorized? Well, at that time he was one of Sweden’s most popular poets. And not all of his poems would have been suitable for young women :).

Wilhelm von Braun (1813-1860), like Paul Wahlfelt and other officer friends of Augusta, got his early education in the cadet school at Karlberg’s military academy in Stockholm. This was a boarding school for boys, usually from privileged families. Wilhelm followed the tradition of his father, and was enrolled at Karlberg at 15 years of age in 1828. After graduating in 1834, and for the next 7 years, he served as a lieutenant.

But his passion was poetry and prose. He published his first poetry in the Swedish newspaper Aftonbladet in 1834. In 1849 he wrote a story called Napoleon, the Adventure of a Cadet, which was based on his experiences at Karlberg. In 1846, he resigned his commission as a lieutenant to be a full-time writer.

Von Braun is presently having a renaissance. There is now a Wilhelm von Braun Association who has published the book Wilhelm von Braun – The one that ladies never read (”Den där som damerna aldrig läst”). And while reading the book, one can enjoy a glass of Wilhelm von Braun’s Punsch, a traditional Swedish cordial, produced in honor of this national poet.

I am glad that Augusta still got to enjoy the poems suitable for women, and those that provided humor for young girls suffering with consumption.

 

Sources (in Swedish):

https://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_von_Braun

www.tam-arkiv.se/share/proxy/alfresco…/ASU_207.pdf  (Kadettminnen av överste Claes Bratt)

Fantasi på Sjuksängen i Samlade Arbeten af Wilhelm v. Braun, Del 1 (pdf of book available free online)

http://www.culturum.se/Braun/2StPunsc.htm (Wilhelm von Brauns Punsch)

Featured image is part of an oil painting by Antonio Mancini (1852-1930), Resting, 1887. http://www.artic.edu/aic/collections/artwork/artist/Mancini,+Antonio