2018 – Vilket roligt år det varit!

När vi kom hem från vår Europaresa hösten 2017, frågade många om vi var klara med våra Augustaresor. Inte då! Under 2018 fortsatte vi resa och göra utflykter. Det blev många spännande upptäckter och möten med både nya och gamla vänner.

Här kommer ett axplock av bilder från året som gick. I mars besökte vi arkiv både i Stockholm och Uppsala. Vi höll också en presentation om Augustas resa på Vällingby museum.

I maj reste Kerstin till Sara i USA. Vi gjorde 1840-talsutflykter i Virginia med besök i Colonial Williamsburg, Mount Vernon och Old town Alexandria.

I maj kom Sara till Sverige och vi gjorde en resa i Östergötland, Västergötland och avslutade i Strängnäs.

I slutet av juni deltog vi i 1800-talsveckan på Torekällberget i Södertälje.

Innan Sara reste tillbaka till USA gjorde vi en ångbåts- och ångtågsutflykt till Marifred och Gripsholms slott.

I november kom Sara till Sverige igen. Vi reste till Uppsala för mer arkivforskning och gjorde en dimmig vacker utflykt till Drottningholm med höstpromenad i parken. Under november höll vi även ett par föredrag om Augusta för släktforskare.

 

Nu ser vi fram emot ett nytt spännande år med nya utflykter och spännande möten.

Gott Nytt 2019!

 

 

Julgåvor till de fattiga i Uppsala 1849

Jag letade egentligen efter Augustas blivande makes fotspår i Uppsala, där han studerade. Men av en händelse föll min blick på en notis om julgåvor i tidningen Upsala. Året var 1850. Rättare sagt så publicerades artikeln som en redovisning av julgåvor till fattiga under julhelgen 1849.

Här redovisas vilka som är givare och vad och hur mycket var och en har skänkt.

Jag tänker på dagens TV-galor för att samla in pengar till välgörande ändamål. Där skyltar gärna företag med hur mycket de skänker. Jag undrar om Bagare Holmqvist hade samma tanke när han skänkte 100 bröd, att folk skulle se att han var en givmild man, och välja honom som bagare framför bagaren Almberg som bara skänkte 12 bröd. Förmodligen inte. Men någon anledning måste ju finnas till att man publicerade hela redovisningen i tidningen.

Visst är det intressant att se vad folk kom och lämnade in. Det var en massa pengar förstås, men väldigt mycket mat. Korngryn, kalkon, ett halvt skålpund kabeljo, salt fläsk, ett halvt fat dricka, rågskorpor och vetebröd. Så plötsligt får jag syn på Augustas läkare i mängden givare, Professor Malmsten. Lite snål tycker jag allt, endast 3 riksdaler skänker han.  Med tanke på hur mycket pengar han fick under bordet för att bota Augustas Lungsot, men det var ju först 1852.

Längst ner finns fem anonyma givare, fast en av dem har ett adligt sigill. Jag kan just tänka mig att folk spekulerade i vem det var.

På nästa sida i tidningen redovisas hur alla gåvor fördelades. 186 portioner, varje portion bestående bröd, rågskorpor, sill, ljus och korngryn.

Boende på fattighuset, barnhuset, gubbhuset, slottshäktet, stadshäktet, herrhuset och invalidhuset fick mat under jul- nyårs och trettonhelgen. Inte särskilt lyxig julmat, och då undrar jag hur eländigt de hade alla andra dagar under året. Och hur kallt… Veden de behövande fick till jul kan ju inte ha räckt så många dagar.  Om jag räknar rätt fick de cirka 1/3 kubikmeter ved per person.

En god varm jul önskar vi alla våra vänner!

Blessings in Berlin

Saint Anthony
Saint Anthony

I am cleaning my office and a small card falls to the floor. It is a sweet painting of a saint holding a child and some white lilies. It brings back memories from our journey last year.

When Kerstin and I were in Berlin last fall, walking to our hotel, dressed in our 1840s long and wide dresses and colorful shawls, we passed by a woman who was similarly dressed, sitting on the sidewalk, begging. She also had a wide skirt and a large shawl. We passed her a few times. She smiled at us and we smiled back. The next time we walked by, I gave her a euro and she gave me the small card. She said something in a language I couldn’t place but it sounded like a blessing. I put the card in my reticule and didn’t think more about it.

Today, I decided to research the painting. I copied some of the text from the back of the card into Google Translate:   “ochrzczono go imieniem Ferdynand” – it was Polish and translated as “he was baptized with the name of Ferdinand”.  Maybe the woman who was begging was a Roma from Poland?

Kerstin in our hotel in Berlin
Kerstin in our hotel in Berlin

Then I read up on the saint. Saint Anthony of Padua was born in Lisbon in 1195. In art, he can be recognized by carrying the infant Jesus and holding a white lily, representing purity. The US city, San Antonio, got the name from Saint Anthony.

Why did the woman choose this card? Maybe because Saint Anthony is the patron saint of travelers. She was obviously a traveler, sitting on the sidewalk in Berlin, begging. And we were travelers, following in the footsteps of our great-great grandmother.

Detail of painting by Sir David Wilkie
Detail of painting by Sir David Wilkie

I wish we would have been able to communicate. And I hope Saint Anthony is watching over her wherever her travels may have taken her.

Visiting Uppsala and Discovering Professor Johan Way

In the foreground, Gustavianum, where Adolf Nordvall studied philosophy, and Carolina Rediviva, the university library in the background. Johan Way, 1833.
In the foreground, Gustavianum, where Adolf Nordvall studied philosophy. Carolina Rediviva, the university library, in the background. Painting by Johan Way, 1833.

A couple of weeks ago, Kerstin and I visited Uppsala University archives. We were trying to find more information about Augusta’s husband, Adolf Nordvall, and about student life in the early 1850s. Where did he live, where did he post his letters to Augusta, and who were his friends? It was a fruitful visit even though we still have lots of unanswered questions.

While Uppsala was on my mind, I remembered Lotten writing to Augusta about their friend Emelie Breitholtz who figured in a previous blog.

Lotten to Augusta, October 1845

.”….On Monday I was at Bohemans and had quite a nice time. Emelie was there as usual. She is now traveling to Uppsala to her mother’s sister, Mrs. Waij, to open a new hall to which they have moved. Royal Secretary Ekström asserted that Emelie was to perform at some concert there and sing …”

Who was Mrs. Waij? And what did Lotten imply by ”a new hall” (in Swedish: “…inviga en ny sal som de har flyttat till.”)?

It took some round-about research to find that the last name, Waij, should actually be Way.

Emelie’s aunt, Maria Theresia (or Marie Therese) Way was born Hästesko-Fortuna and married Johan Wilhelm Carl Way in 1827 (sometimes he also goes by the name John Way). She was a portrait painter, although, I haven’t found any paintings attributed to her.

Josefina, Queen of Sweden and Norway. Miniature painting by Johan Way.
Josefina, Queen of Sweden and Norway. Miniature painting by Johan Way.

Johan Way, on the other hand, was a famous and multitalented artist and professor, having retired from a military career at age 27. Before then, at age 21, he had participated in the Battle of Leipzig where the French army, under Napoleon Bonaparte, was defeated.

The couple had two daughters, Jenny Maria* born in 1829 and Josefina Theresia born in 1833 (married, Matthiesen). When Emelie visited the family Way in October of 1845, she was 19 years old and her two cousins were 16 and 12 years old.

Wouldn’t it have been interesting if any of these girls had kept a diary – maybe they did?

But back to Johan Way. His specialties were miniature portraits and glass painting. He also wrote textbooks on how to draw and he taught art classes. In the 1830s, he took the initiative to an art museum at Uppsala University. Today, the museum is located in Uppsala Castle.

Johan Way also made some interesting glass paintings for Uppsala Cathedral in 1840-1841. The winged angels were untraditional and had hairstyles of the times.

Angels painted on glass for Uppsala Cathedral. Johan Way,
Angels painted on glass for Uppsala Cathedral by Johan Way.
Unknown woman. Miniature painting by Johan Way.
Unknown woman. Miniature painting by Johan Way.

His miniature paintings of royalty and famous people were exquisitely executed and a few are in the Swedish National Gallery. Did he paint any of his wife or daughters, or of his niece, Augusta’s friend Emelie?

And, did Augusta’s husband, Adolf Nordvall, ever run into Professor Way in Uppsala?

 

___________________

*listed as one of the beneficiaries in Johan Way’s estate inventory (Swedish National Archives)

Ljusfester – var tid har sin teknik


I oktober råkade vi resa genom Berlin den vecka staden hade ljusfestival. Ett fantastiskt skådespel när Berlins alla ståtliga byggnader projicerades med ljus i alla former och färger. Det slog mig då att folk i alla tider firat genom att lysa upp mörkret, äväen om tekniken har ändrats. Även i det lilla så firar vi med ljus –  vi hänger upp ljusslingor överallt för att pryda våra mörka hus.

På Augustas tid kallades ljusfesterna illuminationer. Den 9 februari 1853 skriver hon till Adolf i Uppsala om den stora illuminationsfesten som staden anordnat för att fira att kungen, Oscar I, tillfrisknat efter sin långa svåra sjukdom. Själv kunde hon inte delta i firandet ute på gatorna, hon var för sjuk för det.

Min älskade Adolf

Det är afton, och det är den stora och märkvärdiga illuminationsaftonen till på köpet. Jag har i trenne dagar saknat min Adolf, förgäfves väntat dig vid den vanliga tiden, förgäfves längtat, förgäfves klagat, men i afton – ja, i afton gifves knappast några gränser för min saknad och mitt missmod. Jag är ensam i hela huset, fullkomligt ensam med mig sjelf, mina minnen och en mängd påtända stearinljus hvilkas klara lågor alls icke harmoniera med min sinnesstämning för tillfället. Jag har gråtit min näsduk full af barnsliga tårar som flutit af tusen stridiga orsaker, jag har anklagat min älskade Adolf för det han lemnat mig, och först nu sedan jag sansat mig något erkänner jag, att hvad den saken beträffar är jag sjelf mitt ödes smed; Jag har med harmsna blickar betraktadt det artificiela ljushaf som omger mig på alla håll, varit färdig att blåsa ut alla ljus och sätta mig i kolmörkret; ja, jag har under en hel timmes tid varit fullt ut lika elak och otålig, som lilla Malin Kock – till dess jag nyss föll på dn ljusa idéen att borttorka tårarna och skriftligen klaga min nöd för min älskade, min förståndige Adolf som – om jag bara kunde tiga – aldrig borde, få veta hur oumbärlig han är för mitt lifs lycka.

Riddarholmskyrkan, som precis fått nytt torn!

Riktigt glad vill jag väl icke erkänna att jag ännu är, men jag vet af erfarenhet att molnen nog skingras efterhand. Ack: du älskade Adolf: du kan ej ana huru många stridiga känslor som stundom tumla om i mitt hjerta, ej ana huru många strider der kämpats inom mig från den tid, då jag började kunna känna och tänka; du kan ej ana huru många, många bittra och onödiga bekymmer jag gör mig: och hur tydligt jag känner att jag aldrig, aldrig får ro, förrän i graven.

Men hvarföre tala derom: – Det veta vi ju att både glädjen och sorgen följa oss genom lifvet och växelvis äro våra gäster, fastän den sednare kanske är den trognaste vännen, den vi bäst känna och den som oftast besöker oss – och så måste det ju vara? Menniskan får ej beständigt vara lycklig, hon skulle då glömma Den som skänkte henne friden och lugnet. Stoftets barn måste ju pröfvas – säges det – för att ihågkomma den store Gifvaren i höjden.- Ack: jag ville ha min Adolf här, här hos mig – här vid mitt hjerta. Jag erfar en oro öfver att du är borta som är högst barnslig, men som icke dessmindre är oöfvervinnerlig och högst olidlig; Jag uppgör de mest förståndslösa beräkningar, anklagar ödet som icke gifvit oss lärkans vingar. Ack: om jag egde dessa små fortskaffningsmachiner, jag skulle då på ögonblicket svinga mig högt öfver den illuminerade staden och styra kosan mot Strengnäs, der din kära trogna famn och många många varma kyssar belönade mig för den kyliga färden uppe bland molnen. Du ville bli saknad af din Augusta då du reste. -Ack: min Adolf: du är det så djupt, så innerligt att om du kunde blicka ned i mitt hjerta så skulle du vara fullkomligt nöjd och säkert aldrig mera säga det jag endast älskade dig halft och ofullkomligt. Du trodde att frånvaron skulle öka min kärlek, men behöfver den vara eller kan den vara varmare ocn innerligare än den är. Frånvaron har visserligen låtit mig tydligare än förut se det mitt lif numera skulle vara en blomsterlös öken utan dig, men föröka den låga som ljus och varm strålar inom mig, det gör min älsklings närvaro vida mer än hans frånvaro. Kom således, kom snart snart och säg mig att jag är dig dyrbar, att du alltid vill älska mig och att icke Kant och Schopenhauer skola röfva från mig det dyrbaraste jag eger. Jag skulle då känna mig i stånd att hata philosophien af hela min själ, och små fiender äro icke heller att förakta. — Just nu kom familjen hem från sin färd kring staden, utfrusna och förskräckta af larm och trängsel. Åtskilligt af ståten hade misslyckats och de vackraste partierna såsom Börsen m:m: hade de ej kunna fått se. Adieu för idag min Adolf: mera en annan gång.

 

På Stockholmskällan finns en liten skrift som beskriver illuminationsfesten 9 februari 1853. Vackra små skisser visar hur byggnaderna såg ut, upplysta med levande ljus.  Något annat ljus fanns ju inte. 30 offentliga byggnader lystes upp och ägarna till privata palats och byggnader ville inte vara sämre. Vackrast av dem alla var Börsen (nuvarande Nobelmuseet) där Augusta dansat på baler. Men inget av detta kunde hon njuta av. Hon satt hemma med sina stearinljus och grät.

Börsen

”Börsen, hvars illumination var den rikaste och mest bländande af alla, var prydd med arkader framför hela byggnaden, rikt upplysta med lampor, hvilka egde sin medelpunkt i en framför hufvudingången anbragt, klart strålande tempelfasad. Öfverst syntes en större, särdeles vacker och väl utförd transparent, målad av Artisten Staaff, föreställande H.M. Konungen med manter och krona, omgifven av Svea och Nore. …Framför husets östra och vestra facader voro fortlöpande marschallkandelabrar och guirlander rikt eklärerade med öfver 4000 lampor.”

Läs hela skriften på Stockholmskällan:

Författare: Wahlbom, Johan Gust, Swederus, Georg (1796-1888), Danielsson, K. A, Skapad 1853, Utgiven av Huldbergs förlag