Jag hittade en madonna i snöyran

Så här i januari 2021 när världen står stilla och väntar på vad som ska hända med Coronapandemin, ägnar jag mig åt att titta tillbaka på de resor Sara och jag gjort under de fyra år vi hållit på med vårt Augustaprojekt. Vi hittar hela tiden nya vinklar på Augustas liv och senaste veckan har jag fokuserat på de kyrkor hon haft anknytning till under sitt 28-åriga liv. Eftersom kyrkan och religionen var centrala i människors liv vid denna tid, finns det en del att reflektera över.

Det var i kyrkan man till exempel hade möjlighet att studera konst. Här fanns vackra muralmålningar liksom oljemålningar. De flesta med bibliska motiv.

I vår serie kyrkor genom Augustas liv hade jag idag kommit till Augustas tid i Stockholm. För att råda bot på hennes lungsot (TBC) skickades hon till Stockholm för att få behandling av kungens egen livmedikus, Per Henrik Malmsten. Från oktober 1852 till maj 1853 bodde hon inneboende hos familjen Hjort på Hantverkargatan. Jag har tidigare skrivit om de långsamma dagarna framför fönstret när hon inte fick göra något annat än vila och inta mediciner.

Men dagar när hon var bättre, var hon ute och promenerade. Det var inte långt till Ulrika Eleonora kyrka (Kungsholms kyrka), och säkert gick hon ofta dit för få sitta och beundra det vackra kyrkorummet.  Hon var säkert där på högmässor också.

Men den första gången hon steg in i kyrkan måste hon blivit lika förvånad som jag blev just idag.

Jag skulle bara ta några foton i snöyran, till min serie om Augustas kyrkor, när jag upptäckte att kyrkan var öppen. Ute är det snöstorm och när jag kliver in i kyrkan är det som att komma in i ett ljust himmelrike med alla ljuskronorna tända och en vaktmästare som ler och nickar ”välkommen”. Jag går gången framåt mot altaret, men hinner inte ta till mig intrycket från altare och predikstol. Min blick har fastnat på en målning till höger, en målning som jag senast såg i Dresden på Gemäldegalerie Alte Meister på vår Augustaresa i oktober 2017.

Kerstin och Madonnan i Dresden 2017

Det är Madonna di San Sisto av Rafael som hänger här i Kungsholms kyrka, eller i alla fall en kopia. Det var den målningen som Augusta beskrev i sin resedagbok i Dresden och som vi blev så imponerade av när vi upptäckte den i konstmuseets största sal. Målningen var så stor! Och så var det de där kaxiga små änglarna som är så uttrycksfulla.

Målningen i Kungsholms kyrka är inte lika stor. Jag går bort till vaktmästaren och frågar vem som målat tavlan. Han verkar inte helt bevandrad i renässanskonst men ger mig en liten skrift där det säkert står beskrivet. Samtidigt svamlar jag om  att jag senast såg tavlan i Dresden. Men att jag vet att det finns en kopia målad av Sophie Adlersparre i mitten av 1800-talet.  Och den ska finnas i katolska kyrkan i Oslo.

För att ytterligare spä på min snurriga image berättar jag att jag håller på att skriva en bok om en ung kvinna som var sjuk i TBC och som bodde här på Hantverkargatan och att hon har skrivit om tavlan som jag såg i Dresden.

Han är väldigt vänlig och vi utbyter visitkort.

Jag undrar om Augusta blev lika vimsigt glad när hon upptäckte sin favorittavla av Rafael i Ulrika Eleonora kyrka 1852. För visst måste den funnits där då.  I kyrkans lilla informationshäfte står det att de kallar målningen Rafaels rundtavla föreställande Maria med Jesusbarnet. Man tror att den är målad av någon av Rafaels elever i hans ateljé. Undrar om det är sant? Men säkert finns det många kopior målade från originalmålningen.

När Sara kommer till Sverige nästa gång (efter pandemin) har vi ytterligare ett besök att göra, Ulrika Eleonora kyrka och Madonna di San Sisto. Då ska vi ta reda på historien om målningen.

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.

Translate »