Kategoriarkiv: Kläder

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.

Nattrock – propert klädd hemma 2020 och 1850

I juli 1850 reste Augusta till Göteborg tillsammans med sin mamma och brodern August. Göta kanalresan har vi tidigare berättat om. I väntan på att August skulle resa med briggen Mimer till Sydafrika, gjorde syskonen en utflykt längs Västkusten upp till Marstrand och Strömstad för att träffa vänner som tillbringade sina juliveckor med badliv på de fashionabla badorterna.

Men innan de reser till Strömstad shoppar Augusta i Göteborg. Allt finns noga noterat i hennes kassabok.

En slöja, en mantille, en nattrock

Hennes shoppande är intressant. Är det här kläder hon behöver eller är det saker hon ser i Göteborg och bara måste köpa. Kanske lite av en semestershopping, att hitta några fina saker från Göteborg. Vi vet inte, men kanske behövde hon en nattrock när hon skulle besöka Strömstad. Den resan blev ju inte bestämd förrän de kom till Göteborg och Augusta kanske behövde lämpliga kläder för övernattning på  badorten. Det finns  ytterligare en tänkbar förklaring i dagboken under Göta kanalresan till Göteborg. En situation som kom Augusta att tänka på hur viktigt det är att vara propert klädd, även på natten. På Göta kanal hade Augusta ingen hyttplats utan sov sittande på däck och hade alltså inte klätt om till nattkläder. Men de andra…

Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper.

Kanske var det helt enkelt så att Augusta inte ville riskera att behöva visa sig offentligt i någon bisarr toilett om hon skulle vistas på däck på ångbåtsresan till Strömstad.

Hur såg en nattrock ut i mitten av 1800-talet?

Jag började leta i muséernas samlingar. Några svenska natt- eller morgonrockar hittade jag inte från denna tid. Däremot hittade jag modeplanscher. Så jag fick ge mig ut i Europa och USA för att se om jag kunde hitta något motsvarande. Jag hamnade i en djungel av benämningar och deras olika användningsområden. På engelska kan man hitta en mängd olika benämningar såsom dressing gown, morning gown, night gown, housecoat, dressing robe eller wrapper. Jag insåg snabbt att nattrockens utseende har sina rötter långt tillbaka och från många olika kulturer.

Dessa ”rockar” hade gemensamt att det var löst sittande och bars inomhus. Oftast hade man dem ovanpå kläder som man inte kunde visa sig i, nattlinne eller särk och underkjolar av varierande mängd. Ett praktiskt plagg även för gravida kvinnor. Annars var ju modet just i mitten av 1800-talet som ett timglas, en smal midja, bredare axlar och stor vidd i kjolen. I nattrocken kunde man känna sig lite ledigare.

I kalla dragiga hus under mitten av 1800-talet var en varm nattrock säkert något man gärna kröp in i. Och skulle man bli tvungen att sitta på däck på en ångbåt, var det säkert en bra investering.

Hur såg Augustas nattrock ut och var köpte hon den?

Wettergrens klädbod låg nära Tyska kyrkan i Göteborg. I april 1850 hade man en stor annons i Göteborgs handels- och Sjöfartstidning om alla olika tyger, band, sjalar och allt annat ”modernt” man sålde.  Kanske var det här hon köpte mantillen och slöjan också?

Jag letar bland alla bilder på nattrockar som finns på nätet. Det finns nattrockar som inspirerats av orientaliska förebilder. Kaftaner från orienten är inte olika de nattrockar jag ser från Augustas tid. Paysleysjalar med sina mönster från Indien och Kashmir var högsta mode. Influenser från Japan och kimonomodet kom senare, mot slutet av 1800-talet.

Varför inte sy en nattrock?

Vi syr ju så många andra kläder i 1850-talsstil. Så varför inte? Men hur mycket användning skulle jag ha av en sådan? Ja, i dessa Coronatider hasar jag ju runt mycket hemma, och då är det ju kul att ha något vackert och skönt istället för mjukisbyxor och sweatshirts. Och kanske kommer vi iväg på en ångbåtstur nästa sommar och då behövs den kanske…

För ett par veckor sedan sålde IKEA ut sammetsgardiner till halva priset. Blekt karamellrosa. En svår färg, men om det skulle bli ett klädesplagg som inte behövde passa till något annat, så skulle det kunna bli en som en liten karamell. Jag tittade på alla bilder jag sparat från muséerna. Så fastnade jag för en förebild från Charlestons museum. Den är daterad till 1870, men jag föll för pellerinen, den lilla cape-delen som vi ju ser mycket av mitten av 1800-talets klädstil. Vi använder ju pelleriner till våra andra Augustaklänningar. Och om jag nu ändå inte kommer att uppträda i nattrock, så är det roligare att sy något roligt och vackert än något exakt historiskt korrekt. Förebilden är gjord i cashmere och med Paisleymönster. Min skulle bli i bomullsammet, men var skulle jag hitta bra band till garnering?

Ibland har man tur. För en månad sedan klädde jag om två stora sittkuddar på landet. Tyget hade blivit så blekt under 20 år. Ändå var jag fortfarande väldigt förtjust i det, ett provencalskt tryckt bomullstyg. Jag tog hem det och det visade sig att det blekts så att det idag var exakt samma kulör som sammetstyget! Ännu roligare var att det det var ett Paisleymönster! Jag köpte det i Provence många år innan jag visste vad Paisley var. Jag föll bara för hur vackert tyget var. Och då var det rejält rött!

Nu kunde jag inte använda mina klänningsmönster, det här var en helt annan konstruktion med hel framsida och rynkad baksida från midjan. Jag föll för frestelsen att göra ett litet, 10 cm släp. Det är inte heller tidstypiskt för 1850! Men skulle jag nu göra en karamell så skulle den svepa fram över parketten hemma. Och sammeten skulle ta hand om allt damm.

Det blev många sömmar för hand, jag sydde och sprättade, sydde nya sömmar och provade. Det är så man får hålla på när man inte har ett färdigt mönster. De provencalska tygbårderna var mycket bredare än förebilden från Charleston. Det sista som skulle till var de små rosetterna som håller ihop öppningen fram. Jag tyckte de såg ut som godispapper på originalet.

Idag sydde jag på de sista ”godispappren” som döljer hyskorna framtill. Kanske kan jag kalla det min Coronarock? Den blir perfekt att ha på sig under videokonferenser hemifrån!

 

Glad Lucia!

Fritz von Dardel, en av våra favoriter. Vilken produktiv konstnär! Genom hans många bilder har vi lärt oss mycket om Augustas samtid. Med humor tecknar han 1840-talet, inte bara baler och vackra kvinnor utan även ”efter festen”bilder.

Vårt första möte med honom var faktiskt i bokform. Han gjorde ungefär samma resa som Augusta ner till Tyskland 1842 och beskrev den i sin bok ”Minnen 1833-1861”

Ångfartyget Svithiod 1842

Även Fritz reste med ångfartyget Svithiod och gjorde ett par teckningar från resan. Det är genom att läsa andras dagböcker vi kan fylla i tomrum i Augustas reseberättelser och få en tydligare bild av hur hennes resa och även hennes liv såg ut.

Strömparterren

Fritz von Dardel var med överallt! Han var nära vän till kungafamiljen och tecknade både roliga och seriösa teckningar och akvareller av hovlivet. För vår del är de intressanta eftersom han är väldigt noga med kläder och frisyrer. De är till stor hjälp när vi syr våra Augustakläder.

 

 

Ny halmhatt för sommarens ångbåtsresor

Loddby 16 april 1845,  Mitt älskade barn!
Så börjar mamma Annas brev till Augusta. Det är sista terminen i Mlle Frigells flickpension och till sommaren ska Augusta och mamma Anna resa till Gustafsbergs badinrättning i Uddevalla.
”Nu låter jag putsa upp din halmhatt att ha i vardagslag, jag skall sända den när han blir färdig. Jag har ej råd att köpa mer än en som får lof bli nogorlunda vacker.
Jag har grufligt brått beständigt, jemte 1000 utgifter för denna kostsamma resa, vi måste vara nere till midsommar afton…
… det är mycket rum tagna redan till den första så jag tror ej att det blir så litet fara. ”
I april i år, 174 år senare, bokar Sara och jag rum på Gustafsberg. Det gäller att vara ute i god tid om man ska få ett rum under semesterperioden, även 2019.

Ny halmhatt

Förra veckan funderade jag på om jag skulle fixa till min hatt med nya band och blommor inför sommarens utflykter. Men jag har ju några gamla halmhattar och skulle nog hinna göra en ny till midsommar. Det är roligt att kunna återanvända material. Historien liksom följer med från de gamla till de nya.

 

Halmhatten som i decennier använts mot myggen när vi plockat blåbär i Österbotten föll nästan i bitar när jag tog i den. Men den hade en fin kulle och istället för att repa upp hela hatten, armerade jag den på insidan med bokbinderilim och tyg. Så var det brättet som fick tas från en annan solhatt inköpt på Myrorna. Här måste remsorna av halm sprättas upp, stygn för stygn utan att den spröda halmen gick sönder. Nu var det daga att sy fast de långa halmremsorna så att brättet fick en lagom form.
En spets från en gammal duk från Erikshjälpen fick kanta brättet.
Jag hade tänkt att hatten skulle matcha mina blårutiga klänningar och började leta efter ett blått band att sy på som garnering. Jag hade inget passande, så När Sara och jag tog en tur runt stan hittade jag ett perfekt band på Stadsmissionen, en sidenslips från Hugo Boss!

 

Ikväll ska min nya bahytt av återbrukat material invigas! Vi ska åka ångbåt, med S/S Mariefred till Vaxholm. Idag är et skärgårdsbåtens dag.

 

Kanske kan jag även använda den när jag ska plocka blåbär i Österbotten i juli också.

Faster Agneta finns med i bakgrunden

Idag 21 januari är det Agnetadagen!
Själv heter jag Agneta som andranamn efter min faster Agneta. Fast hon kallades bara ”Faster” eftersom hon var vår pappas enda syster. Nej, jag har inte hamnat på ett sidospår, det leder faktiskt till Augusta. Det är mycket tack vare Faster som vi  håller på med vårt Augustaprojekt.

 

På sin födelsedag 1945 fick vår farmor en bok  av sin dotter, faster Agneta. Faster hade skrivit av hela Augustas dagbok på maskin och sedan bundit in den. Det var den boken som Sara och jag läste som tonåringar.

 

Faster var en kreativ själ. Hon sydde och gjorde applikationer, täljde ugglor av videgrenar och framför allt hade hon tid för alla sina syskonbarn. Hon var ogift och hade inga egna barn.
Istället hade hon sina beväringar på T1 i Linköping som hon både älskade och fnös åt. Faster var husmor och som kökschef fick hon alltså se till att alla unga soldater fick bra mat och inte längtade hem. Ja, Faster fnös åt mycket och var bra på att berätta historier, alltid med en cigarett mellan pek- och långfingret. Så minns jag henne, hon brukade luta sig mot de där fingrarna, som hon höll mot tinningen så att ögat drogs snett uppåt.

På somrarna på 60-talet i Sörmland brukade jag hämta hennes post och leverera till hennes stuga nere vid sjön. (Det var på den vinden jag tio år senare provade Augustas sidenklänning!)

Varje dag när jag kom med Fasters post, hade hon i en speciell liten låda på väggen lagt karameller till sin lilla postfröken.

 

När jag gick på Tillskärarakademin 1977 bestämde Faster att jag skulle få hennes gamla symaskin. Jag vet faktiskt inte, men den kanske hade varit min farmors symaskin. En Singer modell 66, svart med  jugendblommor. Jag läser att modellen tillverkades redan 1901. Sedan dog faster året efter. Symaskinen kom hem till mig. Ett arv som alltid påminner mig om Faster och hennes textila intresse. Nu har jag ju avverkat ett antal moderna symaskiner efter denna vackra, som bara kan sy raksöm. Men jag har den kvar och den är utan tvekan den vackraste!

 

Idag på Agnetadagen planerar jag för mitt sömnadsår 2018. Och det blir fler historiska modeller till minne av kvinnorna i släkten, modeller som de skulle kunnat ha vid den tiden.

 

Blå kattunklänning (Anna, Augustas mamma 1850)
Rutig oblekt bomullsklänning med förkläde och huvudduk, för tjänstefolk (1850)
Rutig cremefärgad sidenklänning (Augusta 1854),
Roströd balklänning (Augustas dotter Gerda 1880),
Klänning med överklänning i broderad tyll (Eva, min farmor 1912)

 

Nej, det blev ingen klänning till minne av Faster, men hade det blivit någon hade den varit smaragdgrön, hennes älsklingsfärg.

Mina sidentyger som väntar…