Kategoriarkiv: Augustas familj

Som man bäddar får man ligga – Var där en eller två kuddar?

Vad kan vi lära oss av denna historia? Man ska vara noga med hur man bäddar, men framför allt ska man nog inte gifta sig med någon man inte avser att bo ihop med. Om man nu kunde välja 1841. Det här är en historia om flera sorgliga människoöden.

Fortsätt läsa Som man bäddar får man ligga – Var där en eller två kuddar?

Faster Maria, släktens extramamma

Det här är berättelsen om Augustas faster Maria Söderholm (det är inte hon på bilden!) som kom att bli släkten Söderholms ”extramamma”. När hon inte fick egna barn, tog hon sig an släktens unga flickor som behövde ett tryggt hem. Hon är kanske inte så ovanlig för sin tid. Man bara gjorde så, tog hand om varandra.

Fortsätt läsa Faster Maria, släktens extramamma

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.

Badresa i fotspåren på Adolf Nordwall

Som ni alla vet kan Sara och jag inte göra några Augustaresor i år. Vi skjuter upp dem till nästa år. Hela tiden hittar vi nya utflyktsmål som vi samlar på vår lista. Jag passade ändå på att göra en resa tillbaka till den tid då Augustas efterlämnade make Adolf levde. Jag och min dotter Amanda reste på badresa till prinsessan Eugenies sommarhem Fridhem söder om Visby.

Prinsessan Eugenie var jämngammal med Augusta, född 1830, och förmodligen hade hon precis som Augusta tuberkulos. (Kungabarnens informator hade tuberkulos kan ha smittat flera av kungabarnen) Eugenie hade i alla fall klena lungor och mådde bra av havsluften på Gotland. 1860 lät hon bygga en sommarvilla i Schweizerstil ovanför stenstranden nära Högklint. Fridhem blev så småningom en liten koloni som besöktes av både konstnärer och musiker. Eugenie ägnade sig både åt konst och musik. Det kan jag mycket väl förstå, ljuset här på stranden påminner mycket om ljuset i Skagen.

Det var här jag och min dotter tillbringade ett par varma augustidagar tillsammans med vänner från 1800-talssällskapet. Klädda i tidstypiska kläder från slutet av 1800-talet badade vi, utövade sporter i parken, sjöng psalmer i salongen och åt middag tillsammans medan solen sjönk i havet och färgade hela viken som en Kröyertavla.

Vad har nu Eugenie med Augusta att göra?

Augustas make Adolf Nordwall kom att bli 1800-talets största förespråkare för djurskydd. Eugenie var en stor filantrop och månade både om människors och djurs välbefinnande. Hon hade hört talas om Adolf och bad honom att bli ordförande i den organisation som hon grundade 1882, Nordiska samfundet för bekämpande af det vetenskapliga djurplågeriet . I vårt släktarkiv finns två brev från Eugenie där hon ber honom agera i djurrättsfrågan.

Förmodligen var Adolf aldrig på Fridhem eller ens på Gotland. Men hans barnbarn Eva Svinhufvud bosatte sig i Visby efter giftermålet med Sigurd Melin. Eva och Sigurd var vår farmor och farfar. Eva skrev dagbok i hela sitt liv! Vår kusin Annika Melin har med utgångspunkt från hennes dagbok och brev, skrivit en bok om farmor Evas intressanta liv Farmor och jag; en historia om 1900-talet.

Tystnaden – hur påverkar den oss?

Häromdagen träffade jag en väninna som tillbringat våren i Coronakarantän. Vi talade om hur bristen på möten med andra människor påverkat oss denna vår. Så säger hon något som jag tyckte kändes bekant.

Jag har börjat tappa språket. Jag saknar ord och tappar uttryck när jag talar så lite.

Jag var tvungen att leta lite i Augustas korrespondens. Visst hade jag läst något liknande. Så hittar jag brevet jag tänkte på, skrivet av Augustas mamma Anna vårvintern 1844.

… till jul var en farlighet som jag trodde mig aldrig kunna öfverlefva den, de mörka långa qvällarna och ingen att tala med varken dag eller qväll,  jag trodde till slut att jag skulle glömma modersmålet så litet fick jag tala vid folk… Men nu kommer våren och med den vaknar lefnadslust och mod och hopp.

Anledningen till mamma Annas brist på samtal är ju helt olik den vi upplever idag. Vi har ju faktiskt alla möjligheter att ringa, skypa, zooma och alla andra digitala möjligheter. Men ändå saknar vi det spontana samtalet.

Annas mamma satt ensam på Loddby, medan Augusta bodde inackorderad och studerade i Stockholm. Ja, egentligen var hon inte särskilt ensam. Det blir tydligt om man tittar i husförhörslängden 1844, hur det faktiskt såg ut på Loddby. Förutom mamma Anna, 55 år, bodde då på Loddby:

Fabrikören Gustaf Lejdenfrost, 45 år

Augustas bror August, 27 år

Pigan Stina Maja (Malla) Kullerstrand, 29 år

Pigan Eva Sara Sandberg, 28 år

Fördrängen Carl Petter Larsson, 58 år, hans hustru Stina och tre barn

Fördrängen Lars Thorsson 34 år, hans hustru Sonja Kullerstrand 32 år

Statdrängen Johan Fredrik Andersson 34 år, hans hustru Brita 33 år och en son

Statdrängen Per Larsson Mellin 35 år, hans hustru Brita Maja 25 år och två barn

Statdrängen Petter Andersson 35 år, hans hustru Christina 34 år och tre barn

Statdrängen Nils Hindriksson 52 år, hans hustru Maria Catharina 55 år och fyra barn

Till detta kommer torpen under Loddby bebodda av torpare, statare, drängar och pigor:

Löten, Ektorpet, Thomastorp, Korsbygget, Näset, Stora Skogslotten, Lilla Skogslotten och Stora Hammarn.

Nej, inte var det tomt på gården eller i omgivningarna. Jag summerar att enbart på gården Loddby bodde 30 personer. Men vid denna tid umgicks man absolut inte över klassgränserna. Mamma Anna hade alltså endast sin svärson Gustaf och sonen August att tala med. Gustaf var mestadels borta i affärer och August var, vad man kan läsa av brev och dagböcker, en riktig odåga, alkoholist och sin mammas stora bekymmer.

Naturligtvis talade hon med tjänstefolket om vardagliga och praktiska ting. Men Augusta som vid denna tid var 17 år, var nog den hon mest samtalat med eller i alla fall haft mest utbyte av. Under tre år hade nu Augusta bott i Stockholm. Och även om det inte var tyst på en så stor gård, kändes det ensamt att inte ha någon att tala med.

Så viktigt det trots allt är att hålla samtalet igång, och berättelserna. Det märks nu, när vi håller social distans.

Augusta nämner i dagboken tre år efter ovanstående brev, när hon och mamma Anna kommit hem från Tysklandsresan:

Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.

Att samtala om händelser man upplevt tillsammans är berikande. Sara och jag talar ofta om våra Augustaresor, även om vi just nu enbart kan mötas digitalt. Vi kommer fortsätta berätta om Augustas värld och hoppas att så småningom kunna börja resa igen.

 

Bilder: Målningar av Vilhelm Hammershöi