Kategoriarkiv: Brev och dagböcker

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.

Gott nytt år, 2021!

Två kvinnor i 1800-talskläder
Utflykt till Nora hösten 2019

Vilket år det har varit! Inte hade vi kunnat ana att vi inte skulle kunna göra en enda utflykt tillsammans under 2020. Sara har inte varit i Sverige sedan hösten 2019. Men tack och lov har vi varit friska!

I februari skojade vi lite och skrev Amerikabrev på 1800-talsvis där vi talade om att vi längtade till sommaren när vi skulle kunna träffas igen. Sonen Fredrik filmade brevskrivandet och la upp på Youtube. Sara var i Los Angeles och hennes dotter Josefin filmade henne när hon läste brevet där.  Och inte kunde vi ana att det skulle bli som förr i världen att utvandrare faktiskt fick hålla kontakt via brev. Vi kunde ju inte resa alls.

Men tack och lov har vi idag alla digitala möjligheter att umgås. Och det fick även bli lösningen när boken om Augustas resa skulle ges ut. Det blev en ”Zoom”-release istället för bokmingel på Almgrens sidenmuseum som var planerat i maj. Och inte blev ett enda föredrag av, på de event  vi var inbokade på. Men fördelen med vårt Augustaprojekt är att det inte kan bli för gammalt. Det är ju redan historia. Det är bara att ta det lugnt och under tiden hittar vi fler spännande upptäckter.

Vi har hållit igång med skrivandet på våra bloggar och i sociala medier. Vi har ju så många foton från våra tidigare resor som vi gärna delar med oss av.

Våra planer för 2021

Sara håller på att gå igenom Augustas konfirmationsklass och forskar i dessa flickors fortsatta öden. Kerstin skriver på fortsättningen av boken om Augustas liv, baserat på dagboken och en stor brevsamling blandat med våra egna upplevelser i spåren på Augusta.  När de kan ges ut är inte riktigt bestämt ännu.

Och våra utflykter vi planerade för under 2020, de ska vi försöka genomföra efter sommaren, om Sara har möjlighet att komma till Sverige då. Det blir utflykter i Stockholmstrakten, Östergötland och Södermanland. Sedan kan vi alltid hoppas att det blir en snörik vinter nästa år, så vi äntligen kan få åka släde! Vi drömmer om det, och i år har jag faktiskt sytt en pälsfodrad cape. Så hör av er ni som har hästar och släde!

Nu önskar vi er ett Gott Nytt År, ett år då vi allihop får vara friska och har möjlighet att träffas igen.

Vi skålar på ångfartyget Erik Nordevall II i Karlsborg

 

Kuskens hustru – Berättelsen om statarhustrun Anna Stina på Loddby

21 september 1846 rullade ett flyttlass in på Loddby. Det var inget ovanligt så här års. Statarnas kontrakt löpte ut och det var många som passade på att byta arbetsgivare och flytta till en ny gård, i hopp om att få det lite bättre, åtminstone en bättre bostad, lite varmare och med lite mindre ohyra.  Men på denna skjuts satt en liten familj, helt nya som statare. De kom från torpet Godgölen i Simonstorp. Den unga hustrun 22-åriga Anna Stina, var torparen Gustaf Gustafssons och hans hustru Annas äldsta dotter. I famnen höll hon ett litet gossebarn, född på själva julafton.

Anna Stina var född och uppvuxen på Godgölen, torpet som låg under gården Myckelmåssa och sades ligga precis på gränsen mellan Skedevi och Simonstorp, med köket i den ena socknen och storstugan i den andra.

Till Godgölen hade drängen Olof Persson kommit 1840 som 22-åring. Dessa båda ungdomar fattade tycke för varandra och så blev på det viset, Anna Stina blev gravid. På själva julafton 1845 födde hon sonen Per Erik. Prästen som uppskattade Anna Stinas färdigheter i läsning, hon hade bästa betyg under husförhören, skrev inte att den nyfödde var ”oäkta”, utan noterade endast i födelseboken att modern var fästekvinna till Olof. Två månader senare gifte de sig. Nu uppfyllde den lilla familjen kraven för att bli statare.

Ett halvt år senare flyttar de alltså in på Loddby i någon av statarbostäderna.

Det här är inget Augusta har en aning om. De hörde till helt olika samhällsklasser trots att de bodde på samma gård. Men jag hoppas och tror att Anna Stina och Olof hade det hyggligt på Loddby. De stannar kvar på gården i flera år, medan andra flyttar vidare. Olof avancerar till kusk. 1851 finner vi tre söner i familjen.

Under dessa år har Augusta hunnit resa runt i Europa, hon har rest på Göta kanal och på västkusten, roat sig i Stockholm och blivit föremål för många unga herrars uppvaktning. Hon har också deppat över hur ensamt livet är på Loddby. Men så träffar hon Adolf Nordwall och de bestämmer sig för att gifta sig 1853. Augusta har blivit sjuk i TBC och bor under vintern 1852/1853 i Stockholm för att få behandling för sin sjukdom. Hon brevväxlar med sin mamma hemma på Loddby. Mamma Anna  berättar om hur Augustas brudutstyrsel tar form. Det vävs och sömmas för fullt på Loddby. Augusta behöver lakan, handdukar, dukar och täcken till sitt blivande hem i Strängnäs. Tjänstekvinnorna har fullt upp på Loddby för att hinna få allt klart till Augustas flytt till Strängnäs hösten 1853.

Den hösten blir Anna Stina gravid igen, för fjärde gången. 4 maj föder hon sin fjärde son, Gustaf Alfred. Sommaren går. 18 augusti föder Augusta sin första och enda dotter i Strängnäs, lilla Gerda. Det är säkert full uppståndelse på Loddby, mamma Anna har blivit mormor. Och ingen märker nog ett en statarhustru blivit sjuk. 28 augusti dör Anna Stina, 30 år gammal i ”nervfeber” (förmodligen Tyfus).  Hon efterlämnar sin make kusken Olof och fyra söner, den äldsta 10 år, den yngsta 3 månader!

Det var i Riksarkivet jag hittade Anna Stina från början när jag sökte efter bouppteckningar på gården Loddy. Sedan började jag gå baklänges och nysta upp hennes sorgliga historia i kyrkböckerna. Bouppteckningen är så intressant. Den här statarfamiljen hade det ganska gott ställt trots allt, väggur, byråer, skänkskåp, hyvelbänk och verktyg, gott om tallrikar, 3 tavlor, och Anna hade en guldring. Men det som fick mig att stanna upp var: en vävstol med tillbehör, två spinnrockar, nystvinda m m.  Det förvånade mig att hon ägde en egen vävstol!

Nu började jag leta efter fakta om statarsystemet och vilka arbetsuppgifter statarhustrun brukade ha. Det enda jag hittar är uppgifter om att de arbetade på gårdarna med mjölkning och gårdsarbete. Men Anna Stina måste ju ägnat sig åt spånad och vävning som sitt arbete på gården. Inte hade hon lyxen att ha en egen vävstol för sin egen del! Eller ägnade hon sig åt förlagsverksamhet, hemvävning. I så fall måste det skötts genom hennes husbondes nätverk. Lejdenfrost var ju vid denna tid ullimportör. Men min fråga just nu är: Var hon med och vävde Augustas brudutstyrsel vintern 1852? I så fall har vi kunnat lägga ytterligare en pusselbit i pusslet om Augustas historia, (eller ska vi säga att vi vävt in ytterligare en tråd i väven om Augusta)

Jag läste vidare i Anna Stinas bouppteckning. Där finns  beskrivet hur hennes garderob såg ut under rubriken ”gångkläder”:

Två rockar, en i vadmal, underkjolar, 1 snörliv, 1 ylleklänning, 2 tröjor, 2 bomullsklänningar, 5 förkläden, 6 sjalar, mössa och pannstycke. Av detta har man värderat rockarna och sjalarna högst. Kan det vara så att hon hade en fin sjal, en fästmansgåva?

Jag har länge haft ett par gardiner liggande, inköpta på Myrorna. Jag ville absolut sy en klänning som i bästa fall påminner om en statarhustrus sommarklänning. Och förkläde med. Och jag skulle sy dem för hand. De kläder jag hittills sytt har varit för en dam i Augustas samhällsklass, för att känna efter hur det är att leva i sådana kläder. Hur ska jag någonsin kunna göra likadant med min statarklänning? Jag tror aldrig jag skulle klarat av det hårda livet. Men klänningen är nu färdig, förklädet återstår. Jag satt i vår stuga i Österbotten och sydde på kvällarna under fotogenlampans ljus. Min man fotograferade mig på klipporna vid Norra Kvarken. Till sommaren ska jag jobba på landet några dagar i min klänning, för att se hur det känns.

Hur gick det för kuskens familj?

Ja, året efter Anna Stinas död flyttade änkan och pigan Fredrika Söderström ihop med kusken. Familjen flyttade från Loddby till stugan Åbo och Olof blev nu tegelbruksarbetare.  Året efter flyttade de till en stuga kallad Back. Och nu blev även Fredrika med barn utan att de var gifta. Prästen i Kvillinge var inte lika överseende utan noterade att dottern som föddes var oäkta. Denna piga hade betyget b i läsning om det hade med saken att höra. Men Olof tog på sig faderskapet och de gifte sig. 1862 flyttade de vidare till Kuddby och nu hade Olof avancerat till tegelslagare. Sönerna började bli stora.Två av dem arbetade till och från som drängar på gästgivargården i Åby. En son dog 1862, orsaken finns inte angiven. Här lämnar jag nu familjens öden.

Jag undrar bara, vem fortsatte att väva på vävstolen?

 

(Svartvita foton från digitalt museum på torp och väverskor)

Nattrock – propert klädd hemma 2020 och 1850

I juli 1850 reste Augusta till Göteborg tillsammans med sin mamma och brodern August. Göta kanalresan har vi tidigare berättat om. I väntan på att August skulle resa med briggen Mimer till Sydafrika, gjorde syskonen en utflykt längs Västkusten upp till Marstrand och Strömstad för att träffa vänner som tillbringade sina juliveckor med badliv på de fashionabla badorterna.

Men innan de reser till Strömstad shoppar Augusta i Göteborg. Allt finns noga noterat i hennes kassabok.

En slöja, en mantille, en nattrock

Hennes shoppande är intressant. Är det här kläder hon behöver eller är det saker hon ser i Göteborg och bara måste köpa. Kanske lite av en semestershopping, att hitta några fina saker från Göteborg. Vi vet inte, men kanske behövde hon en nattrock när hon skulle besöka Strömstad. Den resan blev ju inte bestämd förrän de kom till Göteborg och Augusta kanske behövde lämpliga kläder för övernattning på  badorten. Det finns  ytterligare en tänkbar förklaring i dagboken under Göta kanalresan till Göteborg. En situation som kom Augusta att tänka på hur viktigt det är att vara propert klädd, även på natten. På Göta kanal hade Augusta ingen hyttplats utan sov sittande på däck och hade alltså inte klätt om till nattkläder. Men de andra…

Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper.

Kanske var det helt enkelt så att Augusta inte ville riskera att behöva visa sig offentligt i någon bisarr toilett om hon skulle vistas på däck på ångbåtsresan till Strömstad.

Hur såg en nattrock ut i mitten av 1800-talet?

Jag började leta i muséernas samlingar. Några svenska natt- eller morgonrockar hittade jag inte från denna tid. Däremot hittade jag modeplanscher. Så jag fick ge mig ut i Europa och USA för att se om jag kunde hitta något motsvarande. Jag hamnade i en djungel av benämningar och deras olika användningsområden. På engelska kan man hitta en mängd olika benämningar såsom dressing gown, morning gown, night gown, housecoat, dressing robe eller wrapper. Jag insåg snabbt att nattrockens utseende har sina rötter långt tillbaka och från många olika kulturer.

Dessa ”rockar” hade gemensamt att det var löst sittande och bars inomhus. Oftast hade man dem ovanpå kläder som man inte kunde visa sig i, nattlinne eller särk och underkjolar av varierande mängd. Ett praktiskt plagg även för gravida kvinnor. Annars var ju modet just i mitten av 1800-talet som ett timglas, en smal midja, bredare axlar och stor vidd i kjolen. I nattrocken kunde man känna sig lite ledigare.

I kalla dragiga hus under mitten av 1800-talet var en varm nattrock säkert något man gärna kröp in i. Och skulle man bli tvungen att sitta på däck på en ångbåt, var det säkert en bra investering.

Hur såg Augustas nattrock ut och var köpte hon den?

Wettergrens klädbod låg nära Tyska kyrkan i Göteborg. I april 1850 hade man en stor annons i Göteborgs handels- och Sjöfartstidning om alla olika tyger, band, sjalar och allt annat ”modernt” man sålde.  Kanske var det här hon köpte mantillen och slöjan också?

Jag letar bland alla bilder på nattrockar som finns på nätet. Det finns nattrockar som inspirerats av orientaliska förebilder. Kaftaner från orienten är inte olika de nattrockar jag ser från Augustas tid. Paysleysjalar med sina mönster från Indien och Kashmir var högsta mode. Influenser från Japan och kimonomodet kom senare, mot slutet av 1800-talet.

Varför inte sy en nattrock?

Vi syr ju så många andra kläder i 1850-talsstil. Så varför inte? Men hur mycket användning skulle jag ha av en sådan? Ja, i dessa Coronatider hasar jag ju runt mycket hemma, och då är det ju kul att ha något vackert och skönt istället för mjukisbyxor och sweatshirts. Och kanske kommer vi iväg på en ångbåtstur nästa sommar och då behövs den kanske…

För ett par veckor sedan sålde IKEA ut sammetsgardiner till halva priset. Blekt karamellrosa. En svår färg, men om det skulle bli ett klädesplagg som inte behövde passa till något annat, så skulle det kunna bli en som en liten karamell. Jag tittade på alla bilder jag sparat från muséerna. Så fastnade jag för en förebild från Charlestons museum. Den är daterad till 1870, men jag föll för pellerinen, den lilla cape-delen som vi ju ser mycket av mitten av 1800-talets klädstil. Vi använder ju pelleriner till våra andra Augustaklänningar. Och om jag nu ändå inte kommer att uppträda i nattrock, så är det roligare att sy något roligt och vackert än något exakt historiskt korrekt. Förebilden är gjord i cashmere och med Paisleymönster. Min skulle bli i bomullsammet, men var skulle jag hitta bra band till garnering?

Ibland har man tur. För en månad sedan klädde jag om två stora sittkuddar på landet. Tyget hade blivit så blekt under 20 år. Ändå var jag fortfarande väldigt förtjust i det, ett provencalskt tryckt bomullstyg. Jag tog hem det och det visade sig att det blekts så att det idag var exakt samma kulör som sammetstyget! Ännu roligare var att det det var ett Paisleymönster! Jag köpte det i Provence många år innan jag visste vad Paisley var. Jag föll bara för hur vackert tyget var. Och då var det rejält rött!

Nu kunde jag inte använda mina klänningsmönster, det här var en helt annan konstruktion med hel framsida och rynkad baksida från midjan. Jag föll för frestelsen att göra ett litet, 10 cm släp. Det är inte heller tidstypiskt för 1850! Men skulle jag nu göra en karamell så skulle den svepa fram över parketten hemma. Och sammeten skulle ta hand om allt damm.

Det blev många sömmar för hand, jag sydde och sprättade, sydde nya sömmar och provade. Det är så man får hålla på när man inte har ett färdigt mönster. De provencalska tygbårderna var mycket bredare än förebilden från Charleston. Det sista som skulle till var de små rosetterna som håller ihop öppningen fram. Jag tyckte de såg ut som godispapper på originalet.

Idag sydde jag på de sista ”godispappren” som döljer hyskorna framtill. Kanske kan jag kalla det min Coronarock? Den blir perfekt att ha på sig under videokonferenser hemifrån!

 

Den dyra biljetten till Jenny Linds konsert 1850

I år är det 200 år sedan Jenny Lind föddes, en av våra mest kända svenskar utomlands. Det har redan publicerats så mycket med anledning av jubiléet, böcker, artiklar och filmer, så jag tänkte inte upprepa hennes hela askungehistoria här.

Jag undrade istället hur mycket Augusta kände till Jenny Lind. Augusta gick i flickpension i Stockholm 1841-1845 och vistades sedan till och från i huvudstaden under följande år. Under de åren gjorde Jenny Lind succé i Europa. Augusta nämner ingenting i sin dagbok om Jenny Lind. Det tycker jag är lite anmärkningsvärt. Augusta var ju själv en sångfågel om än inte en näktergal. Hon tog sånglektioner för operasångaren Isidor Dannström under sin tid i Stockholm.

I somras gick jag igenom material inför nästa bok om Augusta, bland annat om livet i Stockholm i början av 1850-talet. Jag höll på att jämföra Augustas kassabok med hennes dagboksanteckningar när jag plötligt längst ner under alla utgifter för klänningar och hattar i maj 1850 ser utgiften: ”Mamsell Linds Consert, 16:- ”.

Hur många mamseller Lind finns det att välja på i Stockholm, och som håller konsert? Och jämför jag priset med de andra konserterna Augusta bevistar denna vår, är priset väldigt högt. Det måste ju vara näktergalen själv. Raskt plockar jag fram datorn och loggar in på Kungliga bibliotekets dagstidningsarkiv. Var Jenny Lind i Stockholm då, var hon inte i USA från 1850?

Jag gick tillbaka till Augustas dagbok och letade i maj 1850. Inget om VAD hon såg eller lyssnade på. Hela våren skriver hon sammanfattad i ett par meningar, förmodligen i efterhand. Kanske var dagboken inte ens med till Stockholm.

1 Februari 1850 reste jag, åtföljd af Mamma och Lejdenfrost, åter till Stockholm. Jag var förbjuden att dansa och då jag ej passerade mina aftnar hos Ekströms eller Bohemans, hvilket ofta var fallet, så kunde man vara säker att träffa mig på någon concert i de la Croix salong, eller i någon loge på stora Operan. 

Lungsoten påverkade Augustas vardag. Och det skulle komma att bli värre än att inte få dansa.

Gustavianska operan vid Gustav Adolfs torg.

Mycket riktigt hittar jag flera artiklar om Jenny Lind och den konsertserie hon höll exklusivt under maj och juni 1850. Hon kom till Stockholm den 12 maj med hjulångaren Gauthiod från Travemünde och mottogs som den megastjärna hon var. När båten passerade Kalmar sköt man salut, men Gauthiod kunde inte besvara saluten då kronprinsens 16 hästar fanns ombord! I Stockholm mottogs hon av en stor skara på Skeppsbron.

Under sina sex veckor i Sverige skulle hon göra sex framträdanden på Kungliga Theatern. Det första var den 24 maj. Biljettpriset var det dubbla mot vad Operan normalt tog för en föreställning. Ändå var efterfrågan större än antalet platser, varpå man byggde upp extraläktare på själva scenen. Det tyckte jag lät lite oroväckande eftersom den Gustavianska operan senare revs bland annat för att den var brandfarlig. Fanns det ens några nödutgångar på den tiden?

Vad tyckte recensenterna?

27 juni avseglade Jenny Lind med ångfartyget Gauthiod mot Lübeck för vidare resa mot Liverpool och USA. Men veckan innan hade hon även hunnit medverka vid ett ”galaspectapel” under midsommarhelgen.

Den 15 juni hade blivande kronprinsessan Lovisa från Nederländerna med familj anlänt till Stockholm. (Sara har skrivit om det) Kronprinsbröllopet gick av stapeln den 19 juni (och kronprinsessans klänning är bland de vackraste 1850-talsklänningar som finns!)

Efter att ha blifvit alldeles genomvåt vid Biskopsudden den 15 Juni  och för öfrigt åskådat all grannlåten vid förmälningshögtidligheterna åtföljde jag en kulen, regnig morgon, Bohemans och Hildegard till ångbåten Linköping, på hvilken de afreste till Anneberg, tog der ett sorgligt farväl af dem och beredde mig derefter sjelf på min avfärd från hufvudstaden.

Jenny Lind 1850 (Daugerrotypi)

Nu under midsommarhelgen var hela entouraget kvar och deltog i det stora galaspectaplet. Jenny var med och fick hälsa på alla celebriteterna. Någon journalist ondgjorde sig över att man tvingade henne att sjunga på en söndag, när hon på grund av sin kristna tro helst ville sjunga psalmer i Clara kyrka. Kanske var det bara elakt skvaller.

5 juli reste Augusta med ångbåten hem till Norrköping.

 

 

(Detta blogginlägg är baserat på tidningsartiklar från maj och juni 1850. )