Smultronstället

Vi hade startat tidigt på morgonen från Stockholm, som alltid klädda i Augustaklänningar. Det klarnade upp när vi närmade oss Norrköping. Som vanligt hade vi en alltför optimistisk resplan men en massa gårdar att se och besöka. Händelö stod först på listan. Inte för att det var något ställe Augusta bott på, mer för att vi läst den sorgliga historien om att Händelö var hotat av rivning. Vi hade sett en utställning på Norrköpings stadsmuseum om alla vackra gårdar som ägdes av kommunen och som förmodligen skulle rivas.

GPS:en ville inte hitta till Händelö, annat än till den stora fula hamnanlängingen. Men där fanns en liten grusväg som korsade ett järnvägsspår. En låst grind. Vi parkerade bilen och klev ur. Den lilla grusvägen övergick till gräs. Stora lindar skuggade den engelska parken. Eller det kanske hade blivit en engelsk park eftersom ingen klippt något gräs här på väldigt länge. Inne mellan träden lyste den gula mangårdsbyggnaden i förmiddagssolen. Det var som att kliva in i en saga om en hemlig trädgård eller ett bortglömt hus, vilket det faktiskt också var. Där kom vi vandrande i gräset i våra 1840-talsklänningar och halmhattar. Nästan som en film, lite som systrarna Bronté. Även vi är ju systrar.

Blåklockorna trivdes i gräset och små röda blommor syntes längre bort. Det var inga blommor. Hela den gamla gårdsplanen var övervuxen av smultron. Vi visste inte var vi skulle sätta fötterna. Det är dock lite svårt att plocka smultron i snörliv.

Vi dansade runt i parken så kjolarna flög i solskenet. Vi skrattade och skrattade.

Men den sorgligt vackra gården som sakta förföll som en kuliss. Den var låst och stängd. Övergiven. Fönsterhakar började lossna. Färgen flagade. På baksidan var ett fönster trasigt. Stuprören rostade och vatten började tränga in i fasaden.

Ja det var på den här gården Augusta tillbringade en angenäm eftermiddag den 13 augusti 1850. Då var den vackra gården alldeles nybyggd och då stavades Hendelö med E. Vi hade redan förstört vårt dagsprogram men hade blivit en sagolik upplevelse rikare.

Äter vi samma julkakor som Augusta? – en röd jultråd genom 200 år

Visst är traditioner intressanta?  Men varifrån kommer de och hur gamla är de?
När vi var små startade julförberedelserna ungefär vid första advent. Det handlade om att laga mat och baka, tillverka julklappar, göra julpynt, stöpa ljus, slå in julklappar och inte minst skriva julklappsverser. Dessa var aktiviteter som skulle göras från grunden och därför tog de så lång tid, men var fundamentala på något sätt. Jag menar, vem skulle idag förbereda sig en månad för en lunch, typ midsommar?
Carl Larsson, 1904, Wikimedia Commons
Redan här anar vi att tillagningen av julmaten har sina rötter i det gamla bondesamhället, då man inte köpte mat som idag, varken färdig eller halvfabrikat. Och att göra själv, tyckte vi var väldigt roligt, (ja, det tycker vi fortfarande!) Det finns en upptäckarglädje i att klara av att tillverka saker från dess minsta beståndsdelar.
Men vilken mat var det vi lagade, och fortfarande lagar och äter på julen. Det var olika rätter bestående av gris- och kalvkött, sill, potatis, rödbetor, lök, morot, äpple, kål, grädde, smör och ost. Till baket: rågmjöl, vetemjöl, smör, ägg, grädde, honung och socker och kryddor. Allt sådant som fanns på en bondgård. Det låter ganska tråkigt när man ser listan av ingredienser, men vilka goda julrätter och bakverk vi skapade!
Det här var fram till 1970/80-talet. Då hände det saker på julbordet. Man tyckte att den traditionerlla maten var ohälsosam, inga grönsaker? Influenser kom från andra länder, nya intressanta frukter och grönsaker gjorde entré. Men fortfarande finns de flesta av de där ursprungliga rätterna kvar på Saras och mitt julbord. Och nästa generation fortsätter laga och äta flera av dem, även om det finns så mycket annat alternativt och spännande som vi välkomnat in i våra hem idag.
Vår familj en jul i slutet av 1970-talet
Nu kan man ju fråga sig om vår pappa och mamma hade precis samma traditioner? Inte funderade vi som barn på vems traditionerna var, mer än att mamma ville ha sin jul-anjovis och pappa måste ha äppelmos till skinkan. Men det måste varit ett givande och tagande. Vilka traditioner skulle gälla på julen?
När det gäller mat- och kaktraditioner brukade det förr ligga på hustruns lott och då kan man också tänka att hustrun hade med sig det från sin familj. Men vi tror att väldigt mycket i vår familj kom från vår farmor Eva. Varför? Ja, vi tror att hon var mycket noga med traditioner. Hon var fostrad i en högre ståndsmiljö där allt skulle hålla en viss klass och hon slet hela sitt liv för att hålla det så.
Vår mormor Sara var däremot lite av en kreativ konstnär, skapade nytt eller ändrade lekfullt lite här och där. Hennes fantasifulla julaftnar etsades inte in som traditioner måste, för att bli bestående. Men hennes vackra julkrubba, som hon skapade från kyrkotextilier i Karlstads hemslöjds lapplåda, är en skatt som jag tar fram varje jul. Mormors textilintresse ärvdes av vår mamma. Och vi har fortsatt. Mycket av mammas och mormors skaparglädje känner vi igen när vi får textila idéer och syr för vårt Augustaprojekt. Sånt gjorde inte farmor, vad vi känner till.
Mormors julkrubba
Men varifrån fick farmor Eva sina traditioner?
Om vi söker oss ytterligare en generation tillbaka, till farmors mor, Gerda på Stocktorp, den där ur-mormodern på sin gård i Södermanland dit alla hennes barnbarn kom och firade helger och sommarlov. Den gård och den mormor som vår pappa och alla hans kusiner talade om med sådan värme, glädje men också respekt. Det var hennes generösa stora hushåll som dottern Eva, vår farmor, ville hålla liv i. Det var därifrån traditionerna kom.
Farmor Eva Melin f. Svinhufvud
För ett par år sedan var vi på släktfest med många av våra sysslingar. En av dem höll tacktal och nämnde då att vi alla hade något gemensamt, att vi läste högt ur Victor Rydbergs julsaga Lille Vigg varje julafton, precis som Gerda på Stocktorp gjorde med alla sina barnbarn. Det hade Sara och jag ingen aning om, mer än att vår pappa alltid ville läsa den högt på julafton. Men vi visste inte varför, eller vem bryr sig om sånt när man är liten. Och vi visste inte varför pappa alltid staplade pepparkakshögar till var och en av oss familjemedlemmar med en pepparkaka överst med namn på. Vi tyckte det var praktiskt, då blev det mer rättvist. Men att man gjorde det på Stocktorp, visste vi inte, och att det är en urgammal sed med högar fick vi lära oss i en av Skansens julpyntade stugor.
Farmors mor Gerda Svinhufvud f. Nordwall
Nu kommer vi till det lite småläskiga. Gerda hade ingen mamma som hon ärvde jultraditioner ifrån. Gerda växte upp med sin mormor Anna Söderholm, eftersom hennes egen mamma, Augusta, dött i tuberkulos när Gerda bara var knappt ett år gammal. Traditioner skapar trygghet. Och har man ingen mamma, låg det nog nära till hands att verkligen hålla i de gamla traditionerna.
Var det Anna Söderholm som införde dessa traditioner i Gerdas barndomshem, samma som hon haft i sitt hem sedan hon gifte sig och fick ett eget hushåll 1805.  Ja, inte Lille Vigg, för den berättelsen publicerades 1875 några år efter Annas död. Men allt annat, kakorna till exempel.
Farmors mormors mor Anna SÖderholm f. Fagerström
Der är bara en tanke. Augusta skriver själv i brev och dagböcker hur de äter julgröt, hur de ger varandra julklappar, men nämner inte några detaljer. Augusta är överhuvudtaget dålig på att beskriva vad de äter.
Jag ryser lätt när jag tänker på Anna Söderholm, född 1788. Är det så att vi på julafton äter ”samma” kakor som hon bakade för 200 år sedan åt sina barn på officersbostället Stora Gålstad utanför Linköping.
Jag måste nog sätta i gång med rullrånen nu. (deras historia började på 1600-talet!) De som ska fyllas med sommarens skörd av hjortron. Och jag tror att Sara i Usa håller på med sina klenäter…(med en historia från 1400-talet).
God jul önskar Sara och Kerstin

Augustas resa till Vingåker i september 1850

SLM DIA00-032 – MARKNAD VID ÅSEN, OLJEMÅLNING AV JOSEF WILHELM WALLANDER (SÖRMLANDS MUSEUM)

Tisdagen d: 17 September 1850

”Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor. Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill.

Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achenpå middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.”

Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.

Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra. Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt. Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö , en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön. Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.”

Detalj ur målningen.

När jag första gången såg denna bild, var det i folkdräktsammanhang.  Eftersom jag själv har en Vingåkersdräkt var det fantastiskt att betrakta alla målningar som Wallander gjorde i Vingåker, med kvinnor i olika varianter av dräkten.

Detalj ur målningen.

Men så upptäckte jag att i högra hörnet står några kvinnor i borgerliga kläder, med bahytter och äkta sjalar. Och  när jag la ihop mina pusselbitar visade det sig att Augusta faktiskt var på just denna Åsens marknad i september 1850. Skissen till målningen ska Wallander ha gjort 1849, året innan Augusta var där. Målningen blev klar 1852. Säkert kan det ha sett ut precis så här även året efter. Dessutom har Wallander målat in sig själv, i vit hatt. Jag undrar så vilka damerna är?

Så här skrev Wallander om sin målning:
”Mitt första större arbete i folklifsgenren blef Marknad i Vingåker. Man ser marknadsplatsen, där åtskilliga marknadsprodukter utbjudas till salu. Genom folkvimlet framtränger en ilsken tjur, som skrämmes av trumslagaren, vilken trummar efter en tjuv. Den bestulne visar tomma plånboken för den framskyndande länsmannen. I förgrunden en tittskåpsgubbe, som visar ”all verldens härrlighet” för tre styver. – Till höger i samma plan avgöres köp av grytor och pannor medelst ”köpskål”. Längre bort synes Åsens by, där jäntor och bonddrängar gå och ”hångla med sina käraste”…”

Och själv kan jag alltså spela två roller i målningen, den ena i Vingåkersdräkt, den andra i herrskapskläder!

 

Anna ”den plockade blomman”

Historien om två unga mammor i mitten av 1800-talet.

Målning av Leon Emile Caille

Det gick inte längre.  Augusta var helt slut av vaknätter. Hon hade fött en frisk och stark liten dotter i augusti 1854. Men själv var hon märkt av sin lungsot. Inte blev det bättre av att lilla Gerda aldrig sov, varken nätter eller dagar. Och så var det amman, en madam som hade eksem och bröstböld. Lilla Gerda måste bara få en ny amma. 

Amman Anna flyttar in

Man städslade en ny piga från prästgården i Kjula. Hon hette Anna Stina Sundelius och var född 1826 i Sundby, dotter till en skräddare. Anna hade med sig sin dotter, 4 månader gammal när hon kom till familjen Nordwall i Strängnäs. Det enda som låg henne i fatet var att hennes dotter var ”oäkta” det vill säga att ingen fader tagit på sig faderskapet. I husförhörslängden i Strängnäs hade prästen noterat i marginalen deflorata, att någon hade ”plockat Annas blomma”, ett allvarligt brott enligt kyrkans regler vid denna tid. Den som plockade blomman gick fri. Men det viktigaste var nu i alla fall att Augustas lilla Gerda fick en amma.

I Augustas kassabok läser jag alla Augustas utgifter under 1854. Till madamen för Gerda 3 shilling vilket måste avse den tidigare amman. 1855 hittar jag utgiftsposten En klänning åt Anna 6,24. Augusta ville säkert att lilla Gerdas amma såg anständig ut. I kassaboken finns även andra utgifter som visar att Augusta nog var en hyfsat bra husmor: Marknadsgåfvor åt pigorna 3,12 och tidigare Pigornas lustresa.

Augustas första tid som mor

”I början hade det lilla välsignade kräket så när tagit lifvet av mig, ty jag trodde hon skulle dö hvar gång hon skrek, och jag visste ej något bättre råd än att sätta mig ned och gråta jag med. Detta repeterades minst 30 gången om dagen, ty Gerda har aldrig brukat sofva som andra små barn, utan hon är till det mesta vaken både natt och dag.

Nu har jag likväl tranquiliserat mig och sedan jag blifvit utaf med en af dumhet fartgalen, och med skrofler och spenböld utrustad amma, och fått en bra menniska i stället, så må både Gerda och jag väl. Mycken oro och mycket nattvak har mitt lilla ”dockhufvud” kostat mig, ehuru alla påstå, att det är ett ovanligt tyst och snällt barn” (ur brev från Augusta Nordwall till Aurore Ljungström 14 februari 1855)

Lillgatan i Strängnäs

Fem månader senare är Augusta död, likaså Annas lilla dotter. Augusta dog i Varberg dit hon rest för att kurera sig för sin Tuberkulos. Annas lilla dotter dog i Sundby, förmodligen hos sin mormor som fått ta hand om henne.

Sorgen sänker sitt svarta flor över den lilla bostaden på Lillgatan i Strängnäs. Adolf, änkling efter sin älskade 28-åriga Augusta, behåller amman Anna som piga och barnsköterska. Anna sörjer sin lilla dotter. Lilla moderslösa Gerda, 11 månader, tyr sig nog till sin amma. Alla får trösta varandra.

Fyra år senare flyttar Adolf och dottern Gerda till Stockholm. De tar med sig sina pigor, Malla Kullerstrand, Anna Sundelius och Anna Charlotta Widell. Det måste varit väldigt annorlunda för pigorna att komma till Stockholm. I storstaden händer det så mycket nytt och spännande. Kanske fick de se invigningen av nya järnvägen söderut 1860. Under de åtta åren i Stockholm flyttar de flera gånger till nya adresser i Adolf Fredriks  och Katarina församlingar fram till 1865, då flyttlasset går tillbaka till Strängnäs. 

Schiringe, Mellösa socken

Under Stockholmstiden, år 1863, köper Adolf Nordwall Schiringe i Mellösa, samt ytterligare två gårdar för lilla Gerdas räkning. Till Schiringe flyttar 1863 Augustas mamma Anna Catharina som bott ett tag i Stockholm med familjen Nordwall. Samtidigt får pigan Anna flytta dit från Stockholm. 

Vid denna tid är Petter Carlsson rättare på Schiringe. Han bor med sin familj på torpet Hagalund i Talja. Familjen består av hustru och fem söner, varav två tvillingpar. Anna träffar nu en av tvillingarna, Per Gustaf Pehrsson och de gifter sig 22 oktober 1864. Anna är 38 år och Per Gustaf 22. Ett halvår sedan föder hon sitt andra barn, en liten gosse. De bor kvar på Hagalund.

Och äntligen är hon, enligt dåtidens moral, en respektabel gift kvinna med ett barn avlat i den äkta sängen. 

1874 gifter sig hennes skyddsling Gerda, som hon en gång ammat och tröstat,  med löjtnanten Pontus Svinhufvud i Strängnäs. De flyttar in på Schiringe. Nu flyttar även Anna och hennes make till Schiringe där han blir statdräng. 

Arbetarbostad på Schiringe

På Schiringe föds nu i familjen Svinhufvud tre små barn, Ingeborg, Pontus och Lennart. Kanhända fick Anna vara med och sköta dem, Gerdas barn.

1878 dör Annas 36-årige make i lungsot.

1880 flyttar Gerdas lilla familj över till Stocktorp som är lite modernare än Schiringe. Anna och hennes son blir kvar på Schiringe. Sonen Erik Gustaf har nu fått arbete vid järnvägen såsom ”bromsare”. 1886 flyttar han hemifrån, till järnvägsstationen i Skebokvarn. Han byter namn till Eklöf och blir stationskarl.

Nytorp, Schiringe

1891 hittar vi Anna på Nytorp, Schiringe. Hon är nu 65 år och befriad från arbete.

Talja, Schiringe
Taljastugan flyttades till Flen och återfinns idag på hembygdsgården.

1900 finns hon på gården Talja och där är hon skriven ända fram till sin död. Talja var vid denna tid ett boende äldre och för inhyseshjon. 

Interiör från Taljastugan 2022. 1932 flyttades stugan från Taljaområdet till hembygdsgården i Flen.

Men Anna dog inte på Talja.

Hon dog i Stigtomta 1917, 91 år gammal. Vad hon gjorde där finns inte antecknat men hon dog av åldersaftyning, så förmodligen hade hon flyttats till någon typ av åldringshem. 

Hennes bouppteckning är kort. Säng, soffa, bord, stolar, sänglinne och gångkläder. Summa tillgångar 42:50.
Sonen Erik Gustaf Eklöf, som nu är stationskarl vid Kilsmo järnvägsstation i Asker socken, har undertecknat bouppteckningen.  

”Lilla” Gerda, som med tiden blev ganska omfångsrik, bodde kvar på Stocktorp hela livet och dog 1933, 78 år gammal.

Translate »