Kategoriarkiv: Gårdar och platser

”Morgonens dagg låg på lifvet qvar” – en tidig morgon på Krusenhov

Morgondaggen glimmar i det vildvuxna gräset. Himlen lyser lika blå som de små scillablommorna som invaderat den övergivna trädgården. De växer överallt mellan de höga träden, på igenvuxna trädgårdsgångar och runt de stora husen.

Ingen kommer ut på trappan och hälsar oss välkomna. Fönstren gapar tomma och blänger misstänksamt ned på oss.  Jag blundar i förhoppningen om att jag kan göra en tidsresa tillbaka till Krusenhovs glansperiod på 1800-talet.

Då hade vi just vandrat landsvägen från Loddby och gått genom grinden under de stora popplarna. Flickorna Hjort hade kommit ut på trappan i nysydda klänningar. Sömmerskan Brandt hade precis sytt klart deras klänningar inför flytten till Stockholm. Vi hade skrattat och frågat om vi inte kunde gå till det lilla lusthuset längst bort i trädgården. Det med alla vackra fåglar och blommor. Vi promenerade i de välskötta trädgårdsgångarna och beundrade de tidiga vårblommorna och äppelträdens knoppar. För att inte tala om bigarråträdets.

I lusthuset hade vi beundrat de vackra fåglarna som flyger runt taket. Tänk den som kunde måla så vackert! Vi hade berättat om allt spännande vi varit med om sedan sist vi sågs. Om våra nya klänningar och om balerna vi önskade att gå på när det blev säsong igen och vi kunde mötas i Stockholm. Sedan hade vi gått upp till stora huset och druckit saft sittandes på den lilla soffan i cabinettet.

Sedan hade vi sagt adjö.

Jag öppnar ögonen. Det är början av april 2017 och Krusenhov har stått tomt i flera år och väntat på ett bättre öde. Sara och jag vandrar genom den igenvuxna trädgården, hittar bulliga  röda rabarberknoppar bland riset. Sara skär av en äppelkvist från ett vildvuxet äppelträd för att ympa på sitt träd hemma.

Vi sitter i det fantastiska lilla lusthuset med de vackra målningarna och tittar ut över gården. Nu är det ju inte samma hus som Augusta besökte. Det revs och en ny mangårdsbyggnad uppfördes i början av 1900-talet.

I januari 2021 låg Krusenhof ute till försäljning. Vi hoppas nu att vi inte ska behöva blunda längre för att få se den vackra gården blomstra igen!

Augustas dagbok 2 september 1850

Wi ha i veckan varit på Krusenhof och sagt farväl åt Erik.

Wåra tourer åt detta, mitt andra barndomshem ha åter börjat sedan vännerna på nytt samlats i hemmet. Hvad den vägen är mig kär och hur väl jag der känner hvarenda sten, hvarenda buske, de äro alla mina bekanta från barndommen de kunna alla berätta mig händelser ur den gyllene tiden, då, som Tegnér säger ”morgonens dagg låg på lifvet qvar”. De stora poplarna vid grinden, de nicka ännu i dag lika vändligt sitt välkommen som då de för fjorton år sedan för första gången hälsade den 9åriga.

Ännu blir jag lika vändligt välkomnad vid mitt inträde i den stora salen med den gamla klockan i fonden som då, och samma hjertan klappa der ännu lika vänskapsfullt för mig.

Ingenting är förändrat om ej det, att de fordna barnen blifvit stora, att en och annan frostnatt gått öfver de rosor som för fjorton år sedan stodo i knoppning på deras lefnadsstig, att några af dem vissnat och fallit bort och att det ljusskimmer som den tiden omgaf det ”närvarande” och det ”tillkommande” för hvarje år allt mer och mer bleknat och försvunnit.

Men, i det hela är sig dock allt så likt! Det stora bigareauträdet erbjuder oss ännu, hvarje sommar, af sitt öfverflöd. De små bänkarna på berget erbjuder oss ännu skugga, svalka och hvila. Den lilla soffan i cabinettet, der vi i halfdunklet tillbringat så mången höstafton under prat och skratt, inbjuder ännu till samma nöje. Min Gud! hur länge får det förblifva så!

Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Ett stenkast från Augustas födelsekyrka, Slaka, ligger Lambohofs säteri.

Häromdagen såg jag en intressant film om restaureringen av Lambohov. Det slog mig då att Augustas lilla berättelse ur dagboken 28 juni 1852 kunde vara intressant att plocka fram. Fortsätt läsa Utflykten till Linköping, Lambohof och kungabesöket på Malmen 1852

Julgåvor till släktens fattiga 1852

Tomta, Ledberg Sn, Linköpings kommun

”Juldagen 1852

Jag har idag haft ett för ömkligt bref ifrån gumman Lotta. Hon är alldeles tröstlös och utarmad fattig. Hon riktigt tigger som eljest ej är hennes vana. Från Mina Bärg hade jag idag tiggarbref. Hon begärde ej mindre än klänning åt sig och döttrar. Jag skickade vad du samlat i asken mer kunde jag ej åstakomma.”

Hade Mina (Vilhelmina) Berg hört talas om att hennes moster Anna var generös? Åtminstone visste hon att de hade det gott ställt.

Julen 1852 satte hon sig i alla fall ner och skrev ett brev till sin moster Anna, Augustas mamma, och bad henne skänka henne och hennes döttrar varsin klänning. Det var ju i alla fall jul och rikt folk brukade ge julgåvor till de fattiga.

Minas  syster Thilda (Mathilda) hade ju fått pengar skickade från Augusta året innan, så nog kunde de väl avvara några klänningar, åtminstone till de vuxna döttrarna. Mina Berg hade förutom fem söner, sju döttrar. Den äldsta var 21 och den yngsta 4 år.

Anna berättade om Minas ”tiggarbrev” i sitt julbrev till Augusta på juldagen 1852. Kanske hade släktingarna svårt att förstå att Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger, var framgångsrik fabrikör just för att han var noga med sina utgifter. En del skulle säkert kalla honom snål.  (Vilket skulle visa sig vara helt fel vid arvskiftet efter hans död). Augusta fick ett månatligt underhåll som hon noga redovisade i sin kassabok, så något slöseri var det inte tal om.

Mamma Anna rotade i Augustas kista med urvuxna kläder. Det fanns inte mycket där. Oftast sydde de om gamla klänningar till nya. Då kom sömmerskan fru Brandt till Loddby. Hon var oerhört skicklig med nål och tråd. Mamma Anna hade tidigt  lärt sig hur viktigt det var att tillvarata varenda tygbit. Men denna vinter handlade det nog mer om att sy in Augustas klänningar. Hon hade ju blivit så mager av sitt hostande och sin trasiga lunga. Anna kunde inte förstå hur Adolf ville gifta sig med ett sådant ”skrälle”, skriver hon i brev till Augusta.

Men kärleken verkade vara blind. Kärleksbreven  mellan Augustas sjukrum i Stockholm och Adolfs studerkammare i Uppsala  var  frekventa, trots att Augusta blivit förbjuden av Professor Malmsten att skriva eller annat som gjorde henne echaufferad.

Men nu var Augusta i Stockholm och kunde alltså inte hjälpa henne att välja ut  klädgåvor till kusinen Mina och hennes döttrar. Anna var nog lite förbittrad. Trots allt hade ju familjen Björkdal levt på god fot i sin vackra herrgård Tomta i Ledberg och på gården Leddamålen i Torpa. Visst hade hon förståelse för att livet blivit hårdare för änkan, Faster Lotta, och hennes döttrar sedan pappa Svante dött 1831. Det var slut med herrgårdslivet och de unga mamsellerna var kanske  inte så bra på att rätta mun efter matsäcken. Yngsta dottern Mathilda (Thilda) hade fått ta arbete som jungfru hos släktingar och underhöll sin mamma med de få slantarna hon i bästa fall fick ut. Augusta hade skickat dem pengar till hyran förra året.

Storasyster Mina hade gift sig redan innan fadern dog. Det var ju den vanliga ordningen, att bli försörjd av en make. Sedan hade hon fött 12 barn och skulle ett år senare föda ytterligare en son. Inte konstigt att de hade det knapert.

Augustas mamma suckade och packade ihop kläderna från kofferten i ett litet paket. Hon skulle skicka det till familjen Berg i Ledberg. Det var ju dit faster Lotta och kusinerna ständigt återvände, inte till herrgården Tomta, men till släktingar i socknen.

Anna tänkte tillbaka på sin egen barndom på Åserum. Hon och hennes bror blev moderlösa som tonåringar och fick flytta in på en grannes gård då fadern var för gammal att ta hand om dem. Anna hade gift sig tidigt och därmed blivit försörjd. Och lilla Augusta blev ju faktiskt faderslös som åttaåring. De hade haft tur som hade svågern Gustaf Lejdenfrost, som blivit deras försörjare. Vad hade hänt annars? Hade de också fått resa runt bland välvilliga släktingar som guvernanter eller jungfrur och levt på andras välvilja. Det hade aldrig blivit någon Tysklandsresa eller utbildning i Stockholm.  Inte heller några vackra klänningar eller baler. Inte heller någon dagbok till eftervärlden.

Nej i Annas och Augustas värld fanns inte något som hette ”tur”. De trodde fullt och fast att det var Försynen eller ”den store Givaren” , som var Augustas namn på Gud. Inte konstigt att de hela tiden var så tacksamma mot Gud. När folks liv helt ställdes på ända beroende på sjukdomar och död fanns ingen annan tröst än religionen.


Faster Lotta Björkdahl f. 1779 var syster till Augustas pappa Johan Petter Söderholm
Hon var gift med Svante Björkdahl f. 1767
De hade barnen
Peter Björkdahl f. 1802
Vilhelmina (Mina) Berg f. Björkdahl 1809
Mathilda (Thilda) Björkdahl f. 1816
som alltså var kusiner till Augusta

 

Jag kommer berätta mer om denna familj. Kusinen Matilda finns med i dagboken och i brevsamlingen.

Kuskens hustru – Berättelsen om statarhustrun Anna Stina på Loddby

21 september 1846 rullade ett flyttlass in på Loddby. Det var inget ovanligt så här års. Statarnas kontrakt löpte ut och det var många som passade på att byta arbetsgivare och flytta till en ny gård, i hopp om att få det lite bättre, åtminstone en bättre bostad, lite varmare och med lite mindre ohyra.  Men på denna skjuts satt en liten familj, helt nya som statare. De kom från torpet Godgölen i Simonstorp. Den unga hustrun 22-åriga Anna Stina, var torparen Gustaf Gustafssons och hans hustru Annas äldsta dotter. I famnen höll hon ett litet gossebarn, född på själva julafton.

Anna Stina var född och uppvuxen på Godgölen, torpet som låg under gården Myckelmåssa och sades ligga precis på gränsen mellan Skedevi och Simonstorp, med köket i den ena socknen och storstugan i den andra.

Till Godgölen hade drängen Olof Persson kommit 1840 som 22-åring. Dessa båda ungdomar fattade tycke för varandra och så blev på det viset, Anna Stina blev gravid. På själva julafton 1845 födde hon sonen Per Erik. Prästen som uppskattade Anna Stinas färdigheter i läsning, hon hade bästa betyg under husförhören, skrev inte att den nyfödde var ”oäkta”, utan noterade endast i födelseboken att modern var fästekvinna till Olof. Två månader senare gifte de sig. Nu uppfyllde den lilla familjen kraven för att bli statare.

Ett halvt år senare flyttar de alltså in på Loddby i någon av statarbostäderna.

Det här är inget Augusta har en aning om. De hörde till helt olika samhällsklasser trots att de bodde på samma gård. Men jag hoppas och tror att Anna Stina och Olof hade det hyggligt på Loddby. De stannar kvar på gården i flera år, medan andra flyttar vidare. Olof avancerar till kusk. 1851 finner vi tre söner i familjen.

Under dessa år har Augusta hunnit resa runt i Europa, hon har rest på Göta kanal och på västkusten, roat sig i Stockholm och blivit föremål för många unga herrars uppvaktning. Hon har också deppat över hur ensamt livet är på Loddby. Men så träffar hon Adolf Nordwall och de bestämmer sig för att gifta sig 1853. Augusta har blivit sjuk i TBC och bor under vintern 1852/1853 i Stockholm för att få behandling för sin sjukdom. Hon brevväxlar med sin mamma hemma på Loddby. Mamma Anna  berättar om hur Augustas brudutstyrsel tar form. Det vävs och sömmas för fullt på Loddby. Augusta behöver lakan, handdukar, dukar och täcken till sitt blivande hem i Strängnäs. Tjänstekvinnorna har fullt upp på Loddby för att hinna få allt klart till Augustas flytt till Strängnäs hösten 1853.

Den hösten blir Anna Stina gravid igen, för fjärde gången. 4 maj föder hon sin fjärde son, Gustaf Alfred. Sommaren går. 18 augusti föder Augusta sin första och enda dotter i Strängnäs, lilla Gerda. Det är säkert full uppståndelse på Loddby, mamma Anna har blivit mormor. Och ingen märker nog ett en statarhustru blivit sjuk. 28 augusti dör Anna Stina, 30 år gammal i ”nervfeber” (förmodligen Tyfus).  Hon efterlämnar sin make kusken Olof och fyra söner, den äldsta 10 år, den yngsta 3 månader!

Det var i Riksarkivet jag hittade Anna Stina från början när jag sökte efter bouppteckningar på gården Loddy. Sedan började jag gå baklänges och nysta upp hennes sorgliga historia i kyrkböckerna. Bouppteckningen är så intressant. Den här statarfamiljen hade det ganska gott ställt trots allt, väggur, byråer, skänkskåp, hyvelbänk och verktyg, gott om tallrikar, 3 tavlor, och Anna hade en guldring. Men det som fick mig att stanna upp var: en vävstol med tillbehör, två spinnrockar, nystvinda m m.  Det förvånade mig att hon ägde en egen vävstol!

Nu började jag leta efter fakta om statarsystemet och vilka arbetsuppgifter statarhustrun brukade ha. Det enda jag hittar är uppgifter om att de arbetade på gårdarna med mjölkning och gårdsarbete. Men Anna Stina måste ju ägnat sig åt spånad och vävning som sitt arbete på gården. Inte hade hon lyxen att ha en egen vävstol för sin egen del! Eller ägnade hon sig åt förlagsverksamhet, hemvävning. I så fall måste det skötts genom hennes husbondes nätverk. Lejdenfrost var ju vid denna tid ullimportör. Men min fråga just nu är: Var hon med och vävde Augustas brudutstyrsel vintern 1852? I så fall har vi kunnat lägga ytterligare en pusselbit i pusslet om Augustas historia, (eller ska vi säga att vi vävt in ytterligare en tråd i väven om Augusta)

Jag läste vidare i Anna Stinas bouppteckning. Där finns  beskrivet hur hennes garderob såg ut under rubriken ”gångkläder”:

Två rockar, en i vadmal, underkjolar, 1 snörliv, 1 ylleklänning, 2 tröjor, 2 bomullsklänningar, 5 förkläden, 6 sjalar, mössa och pannstycke. Av detta har man värderat rockarna och sjalarna högst. Kan det vara så att hon hade en fin sjal, en fästmansgåva?

Jag har länge haft ett par gardiner liggande, inköpta på Myrorna. Jag ville absolut sy en klänning som i bästa fall påminner om en statarhustrus sommarklänning. Och förkläde med. Och jag skulle sy dem för hand. De kläder jag hittills sytt har varit för en dam i Augustas samhällsklass, för att känna efter hur det är att leva i sådana kläder. Hur ska jag någonsin kunna göra likadant med min statarklänning? Jag tror aldrig jag skulle klarat av det hårda livet. Men klänningen är nu färdig, förklädet återstår. Jag satt i vår stuga i Österbotten och sydde på kvällarna under fotogenlampans ljus. Min man fotograferade mig på klipporna vid Norra Kvarken. Till sommaren ska jag jobba på landet några dagar i min klänning, för att se hur det känns.

Hur gick det för kuskens familj?

Ja, året efter Anna Stinas död flyttade änkan och pigan Fredrika Söderström ihop med kusken. Familjen flyttade från Loddby till stugan Åbo och Olof blev nu tegelbruksarbetare.  Året efter flyttade de till en stuga kallad Back. Och nu blev även Fredrika med barn utan att de var gifta. Prästen i Kvillinge var inte lika överseende utan noterade att dottern som föddes var oäkta. Denna piga hade betyget b i läsning om det hade med saken att höra. Men Olof tog på sig faderskapet och de gifte sig. 1862 flyttade de vidare till Kuddby och nu hade Olof avancerat till tegelslagare. Sönerna började bli stora.Två av dem arbetade till och från som drängar på gästgivargården i Åby. En son dog 1862, orsaken finns inte angiven. Här lämnar jag nu familjens öden.

Jag undrar bara, vem fortsatte att väva på vävstolen?

 

(Svartvita foton från digitalt museum på torp och väverskor)

Cherstin med den onda armen – livet som fattighjon i Qvillinge

15 april 1845 skriver Augustas mamma brev till Augusta i Stockholm:

I söndags var jag i prostgården. Cherstin hade skadat sig i sin hand och armen var svullen till axlen det såg ganska farligt ut.

När jag hittar sådana här små noteringar blir jag nyfiken. Man kan läsa ord för ord i en mening och ta reda på vad de betyder. Så plötsligt har man en hel liten historia. Denna historia förde mig runt i Kvillinge, på gårdar torp och fattighus. Min Kvillingekarta börjar få färg. Det börjar bli liv i gårdarna!

Efter att ha läst Kvillinge husförhörsprotokoll 1845 en förmiddag och letat efter namnet Cherstin, hittade jag henne till slut. Kerstin, som hon mest kallas i kyrkböckerna föddes 1782 på gården Stora Nöbble i Kvillinge socken. Hon hade en sex år äldre syster och fick så småningom även en lillebror. Föräldrarna Olof och Kjerstin bodde och arbetade först på Stora Nöbble och sedan på lilla Nöbble, ett stenkast från kyrkan. Pappan var sockenman vilket var en titel med lite status. Sedan hände något. I husförhörsboken har prästen noterat:

Obs Tingsrättens utfl 1789 d. 20 Feb rörande osämja mellan man och hustru.

Vad det var vet jag inte, just det protokollet är inte digitaliserat, utan kräver en utflykt till Riksarkivet i Vadstena.

Om det var denna händelse eller något annat som gjorde att familjen fick flytta, vet jag inte. Men nu flyttar de från gården Lilla Nöble till Thomastorp, och blir torpare. Nästa gång jag träffar på dottern Kerstin är i vigselboken 1807. Hon har nu flyttat till Kuddby som piga på tegelbruket. Här träffar hon sin blivande make Jonas Jonsson som är åtta år äldre och nybliven änkling. Hans fru har dött i barnsäng. Det ser ganska förfärligt ut i kyrkoboken. Den döda hustruns förnamn har bara strukits och ersatts av Kerstins, för båda hette de Olofsdotter i efternamn. Så det fick vara kvar!

Jonas är tegelbruksdräng på Kuddby, som ligger väldigt nära Loddby.
Tegelbruken hade fått ett uppsving i samband med industrialiseringen. Det gick åt mycket tegel till nya textilindustrier i Norrköping. Så gott om arbete fanns det säkert, men det var tungt och smutsigt.

I tio år bor och arbetar de på Kuddby tegelbruk, sen flyttar de en kilometer norrut, till torpet Bråten. Kanske var det lite bättre bostadsförhållanden. Nu tar paret hand om två fosterbarn, Anna och Britta, säkert för att få lite extrainkomster från staden. Kanske arbetar Jonas fortfarande på tegelbruket, men 1829 flyttar de ytterligare ett par kilometer norrut, till Pjeltens tegelbruk. Men i november insjuknar Jonas och dör i influensafeber.
Kerstin är änka, 47 år och utan försörjning. Hon flyttar till sockenstugan och får nu ”fattigdel”. Nu fick jag lära mig ett nytt ord.

Fattigdel var en fastställd ersättning som fattiga fick sig tilldelade av församlingen. Den kunde bestå av rågmjöl, potatis, ärtor, korngryn, sill, salt, fläsk samt ett par riksdaler.

 

Sockenstugan verkar ha varit  både  socknens gemensamhetsanläggning där skollärare, skomakare och några fattighjon delade på utrymmet.  Så 1838 stryks Kerstins namn på sockenstugan och hon blir nu hushållerska på fattigstugan, där den tidigare hushållerskan nyss dött.

Hur var livet på fattigstugan?

Ganska förfärligt tror jag. Stugan var säkert kall och dragig. Det var trångt eftersom en del fattighjon till och med fick bo i sockenstugan. Man fick dela sovplatser med de övriga hjonen tillsammans med löss och loppor. Det enda positiva var väl att de höll värmen bättre när de sov tätt ihop. Å andra sidan spred sig smittsamma sjukdomar bättre då också.

Om man läser husförhörsbokens rader om de boende på fattighuset är det en sorglig läsning. Här bor svagsinta, ofärdiga, blinda och så de som bara är utfattiga. Jag hittar även en förlupen krympling och skänker den stackaren en särskild tanke. De här människorna levde enbart på sin ”fattigdel” och de gåvor som vänliga människor gav dem.

I somras besökte Sara och jag åter Kvillinge kyrka. På kyrkogården står en stor minnessten till minne av Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger och ”styvfar”. Det var Gustaf som bekostade hennes skolgång i Stockholm och den fantastiska Tysklandsresan 1847. Och det var hos honom på Loddby hela familjen flyttade in när Augustas far dog.


Anledningen till minnesstenen är en annan. Gustaf Lejdenfrost dog 1857 och testamenterade 50.000 kronor till församlingens fattigvård (I dagens penningvärde motsvarar det 2,8 miljoner!). Jag hoppas att pengarna gjorde livet lite drägligare för fattighjonen. Jag läste i en dagstidning från 1880 (23 år efter den gode Lejdenfrosts död) att en del av pengarna användes för att inrätta en skola för barnen i Kvillinge.

Hur gick det för Kerstin på fattighuset? Förmodligen läkte hennes arm, men den blev säkert inte rak eller snygg. Men det jag tycker är intressant är att även fattighjonen kunde läsa! Man kan säga mycket om kyrkans hårda disciplin och bokföring av hur folk levde och dog, men de flesta lärde sig läsa, även om det bara var bibeln och Luther.

Kerstin dog på fattighuset hösten 1852, 70 år gammal. En hög ålder för ett fattighjon. Tyvärr fick hon ju inte uppleva Lejdenfrosts donation, men jag tror att Augustas mamma Anna hade ett gott hjärta och gav henne lite extra, annars hade hon väl inte nämnt henne i brevet 1845.

 

Detta blogginlägg är skapat enbart utifrån arkivmaterial som finns publikt. Husförhörsprotokoll, dödsbok, vigselbok, mantalsregister, KB:s digitaliserade tidningar, historiska kartor. 

 

Foto Nordiska Museets samlingar