Ett ljus i mörkret – på vinterns mörkaste dag

Det var den där dagen i oktober, när regnet hängde i luften och vi bestämde oss för att trotsa vädergudarna och promenera i Thiergarten. Vi hade ju faktiskt paraplyer. Och det blir så vackra foton när de vackra lövträdsalléerna och dammarna sveps in i grått dis.

 

Vi kom inte så mycket längre den dagen än just Thiergarten, just för att den parken är så vacker. Och det är så rogivande att vandra runt bland alla träd och buskar som just håller på att anta höstfärger.

 

Sara i Thiergarten

 

I västra delen av parken hade vi irrat runt och hamnat lite utanför parken. Vi upptäckte att lite udda och inte helt pålitliga personer verkade göra upp affärer av ett eller annat slag. Inte ens på 1840-talet hade två kvinnor utsatt sig för att vandra i sådana skumma trakter. Men precis när vi kom tillbaka in på de mer underhållna parkvägarna, började det regna.

 

Precis som i C S Lewis bok Min morbror Trollkarlen, stod vi plötsligt där i regnet framför en gammal gatlykta, och en till, och ännu en. Ja hela parkvägen var kantad av gamla gatlyktor i alla möjliga storlekar och modeller.  Vi hade hittat Berlins gatlyktsmuseum, Gaslaternen-Freilichtmuseum Berlin som jag skrev om i min blogg i augusti.

 

På rad i regndiset stod 1800-talets pampiga gaslyktor som lyst upp Dresden, Prag och andra europeiska städer.   Men det var samtidigt en sorglig syn. De flesta lyktorna var trasiga eller nerklottrade. Glaset var borta, delar av lamporna borta. I några lyktor hade fåglar byggt bo. Dessa en gång så ståtliga lyktor som lyst upp Europas storstäder under 1800-talets glansepok verkade nu glömda och förfallet var sorgligt att se.
 Jag skulle vilja göra en Disney-julfilm om dem. Lyktorna som hade hängande trasiga lamphållare eller var fyllda med gräsbon av någon fågel, eller med sönderslaget glas plötsligt genom ett magiskt trollslag får sin forna glans tillbaka och hur alla gasljusen tänds ett efter ett i den långa raden.
I filmen skulle vi fått resa med häst och vagn tillbaka till de vintermörka gatorna när lyktorna tändes. Hur glada alla människor blev när de kunde röra sig ute utan att vara oroliga för skumma typer, sådana där som vi mötte i västra Thiergarten.  Ja hela Thiergarten skulle i filmen lysas upp, ackompanjerat av sån där typisk Disneystråkorkester.

 

Men nej, inget sånt händer, annat än i Disneys värld.

 

Vi fick leta upp en taxi i det nu ymniga regnet för att ta oss hem till vårt trista moderna hotell.

 

Men så häromdagen skrev Abendblatt att planer finns för att flytta lyktorna till tekniska museet. Min Disneyfilm blir nu en helt annan. Lyktorna blir visserligen reparerade men glansdagarna i parken är över, de ståtliga lyktorna kommer aldrig mer få sträcka sina armar mot himlen i Thiergarten.

 

Men kanske finns det ännu hopp, det brukar ju alltid finnas en god fe som ordnar till allting. Det vore väl en fin julsaga, där alla lyktorna får lysa upp julnatten I Thiergarten!

 

Idag på vintersolståndet går vi i alla fall mot ljusare tider.

 

Med en önskan om att ni alla får en jul med mycket ljus!

 

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *