Vinter och mörka kvällar. Idag läste jag åter Augustas Tysklandsberättelse i dagboken och fastnade på några rader i slutet.  I en enda mening sammanfattar hon sin resa. Väldigt träffande beskrivning av städerna hon besökte. Efter vår Tysklandsresa i höstas kan jag hålla med Augusta helt och hållet, utom Hamburg.

”Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.”

Jag kan just se för mig hur en vinterafton såg ut på Loddby. När solen gick ner redan på eftermiddagen blev det dåligt med ljus. Brasor i kakelugnarna och några stearinljus var det enda som lyste upp vintermörkret inomhus. Men inte var det mycket ljus för att kunna läsa böcker eller brodera. Så förmodligen satt de och samtalade. Och visst måste det varit roligt att Augusta och hennes mamma Anna gjort Tysklandsresan tillsammans. Så många roliga minnen de hade att skratta åt där i vintermörkret.

Precis likadant gjorde Sara och jag i november när vi kommit hem från vår Augustaresa i Tyskland. Vi pratade och skrattade åt alla tokigheter och roliga situationer vi varit med om. Som när jag tappade underkjolen, när vi skulle checka in på hotellet i Bad Schandau. Plötsligt kände jag hur något stort slafsigt hasade runt fötterna och det gällde att snabbt kliva ur det vita tyget och smussla det bakom ryggen till Sara, medan jag konverserade med hotellägaren.

Det är så mycket roligare när man har någon att dela sina minnen med. I dagboken skriver hon inte om tokigheter. Det var ju första kapitlet i dagboken och det verkar som om hon skrev den för en bredare läsekrets och därför utelämnade det tokiga och roliga. Den är lite för korrekt för att vara hennes egna tankar och funderingar.

”Skulle jag alldrig mera återse det trefliga, vackra, Tyskland och dess glada, artiga innevånare, som tycka att allting är ”ganz wunderschön” så skall likväl alltid de stunder jag der tillbringat, blifva de käraste platserna i minnets rosengård, dem på hvilka jag helst ser tillbaka.”

Det blev inte några fler resor till Tyskland för Augusta. Hennes ”minnets rosengård” fylldes med mycket annat de få år hon hade kvar att leva.
Nu när vårsolen smälter bort lite snö, börjar Sara och jag en ny säsong upplevelser i Augustas fotspår att fylla våra ”rosengårdar” med.