Augustas resa på Göta Kanal – ”en av de vackraste man kan göra”

I mitten av juli 1850 reste Augusta med ångfartyget Götheborg från Söderköping till Göteborg för att vinka av sin bror August som skulle resa med fartyget Mimer mot Sydafrika.

Augusta börjar sin reseberättelse med att beskriva sina medresenärer:

Ett nygift par från, jag tror, Haparanda som såg ut att ennuyera sig förfärligt, occuperade en soffa, några enstaka fruntimmer, som tycktes ha jämmerligt tråkigt voro strödda här och der kring däck, och några herrar med stora magar promenerade med knarrande stöflar af och an och resonerade i landtbruk.

Resan fortsätter med bland annat strandhugg vid Vreta Kloster. Det var ont om hyttplatser så Augusta fick sitta och sova på däck under resan över Vänern. Där gick de på grund mitt i natten! Till slut kom de dock fram till Göteborg. Augusta och hennes bror reste sedan vidare upp till Marstrand och Strömstad för att träffa vänner under ett par dagar innan de återvände till Göteborg.

 

När August väl vinkats av på sin resa mot Cap, reste Augusta hem till Norrköping igen, denna gång med ångfartyget Thomas Telford. Nu gick resan bättre. Tydligen hade hon så trevligt att hon inte hade tid att skriva om det, mer än om den trevlige kaptenen!

Wår Capitain hette Krüger och var en mycket artig och charmant ung cavaljer, som uppfyllde alla en värds pligter på sin ångbåt. Han underhöll mig ganska angenämt under resan, som dessutom är en af de vackraste och behagligaste man kan göra och innan vi skiljdes åt i Söderköping kommo vi öfverens om att valsa första valsen på första Innosencen i Januari månad med hvarandra, få se huruvida deraf blir någonting eller ej.

Nej, det blev ingen vals med Capitain Krüger i januari. Augusta reste inte till Stockholm förrän i mars.

Annons i Tidningen för Wenersborgs stad och län 17 juli 1850 (KB)

Och vem var denne charmante unge capitain som fick Augusta att beskriva Göta Kanalresan som den vackraste och behagligaste resa man kan göra?

Jag fick leta länge innan jag hittade honom. Det som gav mig ledtråden till hans initialer C.H. och med stavningen Kreuger, i en annons för Ångfartygs-kommunikationer publicerad i Tidningen för Wenersborgs stad och län i juli 1850. Så småningom hittade jag hans foto i Marinens porträttsamling. Carl Henrik Kreuger föddes 1822. Han tog sjöofficersexamen 1838 (endast 16 år gammal!) Sedan praktiserade han bland annat i utländsk handelsflotta samt i brittiska flottan och blev 1846 premiärlöjtnant. Som ung sjöofficer fick han förordnanden på svenska civila fartyg under sommarhalvåren, bland annat postfartyg mellan Västervik och Visby men även kanalbåtarna på Göta Kanal. Det var där Augusta mötte honom sommaren 1850.

Han fortsatte sin karriär inom marinen och blev överste vid skärgårdsartilleriet 1866, var varvschef vid flottans station i Stockholm 1872—82. Han blev kommendör 1873 och konteramiral 1881. 1885 gick han i pension.

Att Carl Henrik valde sjöofficersbanan var säkert naturligt eftersom hans far, Johan Henrik Kreuger, var amiral, författare och uppfinnare. Fadern fick många intressanta uppdrag av staten bland annat återupprätta Sveriges relationer med Marocko 1822, samma år som Carl Henrik föddes.

”När konsulatsekreteraren Jacob Gråberg af Hemsö, som arbetade för den svenske generalkonsuln i TangerMarocko, fallit i onåd hos sultanen Mulay Soliman och blivit utvisad ur landet, skickades Kreüger 1822 som ledare för en liten eskader till Marocko. I Medelhavet bedrevs vid den tiden sjöröveri och sultanen krävde en årlig avgift av de länder som ville få ett skydd mot sjöröveri. Tvisten gällde att Sverige inte hade betalt avgiften för år 1821 på 20 000 piaster. Kreügers förhandlingar med sultanen lyckades över förväntan och inför hans avresa från Marocko mottog han ett brev från sultanen, där denne bland annat skrev: ”De tjugu tusen piaster, ni bort lämna för innevarande år, dem kvittera vi och utstryka härmedelst ur räkenskaperna, för ditt ansiktes skull och den möda, du gjort dig att komma hit”. ” (Wikipedia)

Carl Henrik Kreuger

Carl Henrik och kvinnorna i hans liv

Jag vet inte om Carl Henrik väntade på Augusta på Innocentbalen i januari 1851, men så småningom hittade han en annan hustru och fick sin förstfödda dotter 1856.

Carl Henrik var god vän och kadettkamrat med kung Oskar II, och hans andra dotter Elisabeth Stephens kom att bli Oscar II:s älskarinna. Elisabeths förstfödda dotter Florence var enligt obekräftade källor resultatet av hennes kärleksförhållande med kungen. Historien om Florence Stephens är en annan intressant historia! Läs mer om Husebyskandalerna på Wikipedia

 

Huvudbild: Gotha Canal Inauguration 1832 By Zg097qji (Own work) [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

 

Ett parasoll för den bländande vårsolen

Senaste dagarna har en härlig vårsol lyst över Stockholmstrakten. Man blir nästan bländad! Men numera kan jag ta fram mitt viktorianska parasoll när solen blir för stark.

Ett parasoll ingick i en dams utstyrsel på 1840-talet. Och det betyder att vi som ska resa i Augustas fotspår också måste ha sådana. Jag sneglade på antik-sajter och även bröllops-sajter. Antingen för dyrt eller för otidsenligt.

Så jag bestämde mig för ett IKEA-hack igen. Ett gammalt trasigt IKEA-paraply i glada färger blev grunden. Det kan ju inte va så svårt att klä om det med lite spets.

En spetsstuv á 45 SEK inhandlades, blått fodertyg hade jag i hyllorna.

Nu blev jag lite orolig, skulle metallspröten sprätta iväg som en jättespindel, när jag klippte bort det gamla tyget?

Det gick bra och jag använde de gamla tårtbitarna som mönster för att klippa ut mitt nya fodertyg och spets. Sedan var det bara att sy ihop alla bitarna och trä på ”jättespindeln”.

Det såg lite naket ut i kanten så det blev ytterligare en tur till tygaffären för att inhandla svart silkig frans.  Och nu var det ju så att mitt gamla paraply inte var helt OK, det stannar inte i hopfällt skick. Detta löstes med att ett svart sidenband syddes fast för att göra en liten rosett när paraplyet är hopfällt.

 

 

I färdigt skick tycker jag själv att det ser ut som taget ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin!

Och tant blå!

Hattask med japanskt tryck

 

Jag fortsätter att fundera över vad Augusta hade med sig när hon reste. Säkert en stor koffert med klänningar, underkjolar och särkar. Och förmodligen hade hon en hattask.

Jag googlar på nätet efter hattaskens historia. Det verkar som om hattasken har fått en svensk renässans, Åhléns, Granit och andra affärer säljer hattaskar. Men jag är ute efter 1800-talsdesign.

Det är magert med information om hattaskens historia på svenska sidor men på engelska finns en del. Och bilder! När jag väl hittat de rätta engelska begreppen öppnar sig en värld av vackra gamla askar. Askar i papp klädda med tapeter ”bandboxes” från 1800-talet är helt gudomliga.

Shelburne Museum and Farm. Foto: Margaret Evans Porter

Men det är likadant som med koffertarna, hattaskarna behövde i mitten av seklet anpassas för det ”moderna” resandet med tåg och ångbåt. De får en stryktåligare design och i skinn, inte lika vackra. Men jag stannar gärna vid de färgglada pappaskarna en stund.

I min ateljé i Spånga har jag en uppsjö av vackra pappersark som jag köpt när jag ramlat över dem i pappersbutiker både i Sverige och USA. Pappren är tänkta att ha till bokbinderi, att klä skissböcker, dagböcker och gästböcker. Men jag tycker alltid att de är för fina för att sätta saxen i dem. Bland annat har jag vackra japanska handtryckta rispapper. Nu är det dags, de ska få bli min ”bandbox”, hattask, wallpaper box eller det vackra franska uttrycket: boîte à chapeaux. Jag måste ju ha något att lägga Augustas bonnett i.

 

Stommen hittade jag i IKEA:s fyndhörna, Käresta, set om 3 rosa presentaskar. Den största är perfekt som hattask. Jag målade den med vit grundfärg för att den illrosa färgen inte skulle lysa igenom rispappret. Botten målades i svart för att den skulle bli lite tåligare. Sen var det bara att skära till mina vackra papper och limma med bokbinderilim. Kanten på locket måste skyddas, så jag skar till en remsa ”klot” (ett ord som bara boknördar vet vad det är;) en tunn väv på papper som man använder till bokryggar.

Så återstod bara en rem så att man kan bära asken. Ett gammalt älsklingsskärp som inte längre passar min midja slaktades och nitades fast.

Nu är ytterligare en pusselbit klar inför Augustas resa. Nästa gång berättar jag om hur man gör ett vackert spetsparasoll av ett gammalt trasigt IKEA-paraply!

 

Handväskan som kom med järnvägen

Hade Augusta en handväska? Och vad hade hon i den, undrar jag. Kanske lite mynt att åka droska för och säkert en näsduk att vinka med.

”Påföljande dagen klockan 6 lade Freja åter från land och på däck stodo August och jag och hviftade med våra näsdukar farväl åt herrar Cassel, Jern, Lallerstedt samt Lieutnant Anström, hvilka alla varit så artiga och följt oss ned. (ur Augustas dagbok 1850)”

I början av 1800-talet hade kvinnor Retikyler, små påsar med band som kunde dras åt. Man kunde fästa dem i linningen på kjolen eller ha dem i fickor insydda i kjolen.  Ett annat vackert ord är portmonnä (porte monnais). Med lite skolfranskakunskaper kan man förstå att man bar sina mynt i den.

När det modernare sättet att resa med järnväg kom i mitten av 1800-talet behövde resenärerna kunna bära på sin packning. Stora koffertar var inget att ta med sig i tågkupeerna. Ett nytt behov av praktiska ”reseeffekter” hade skapats.  Jag tycker begreppet ”effekter” är precis vad det handlar om.  Och man skulle kunna bära dem i handen. Och då är vi framme vid handväskans födelse, väskan man bär i handen.

Jag bläddrar i min tjocka inbundna samling av La Môde illustrée, från 1879. En bibel för alla 1870-talsdamer som ville hålla sig ajour med allt från att göra senaste hårflätningen, broderimönster, huvudbonader och till hur man gör vackra tofsar på sin broderade fotpall. 1870-talets YouTube!

Men inte hittar jag särskilt många bilder på handväskor. Jag letar vidare på nätet och hittar många små pärlbroderade viktorianska väskor. Men inte särskilt utstuderat mode, verkar som om väskor inte var något som ändrade stil särskilt ofta. Men jag började i alla fall brodera med indianpärlor på en bit sammet.

Som konvalescent denna vecka passade det bra att hålla mig lugn och ägna mig åt broderi. Det blev en liten väska för att kunna ta med mig de små viktiga ting när vi ska ut och resa i Augustas fotspår. Väskan ska rymma en näsduk, glasögon och mobiltelefon. Resten; kamera, objektiv, dator, laddare, skissbok, pennor… Jag får nog sy en kappsäck också. En sån där i orientaliskt tyg, som de sydde av mattor på 1800-talet.

Förresten ska jag nog göra ett snyggt mobilskal också.

29 januari – gråmilt väder idag, till skillnad från 1850!

29 januari 1850 kallas även Yrväderstisdagen och nämns av SMHI som en av Sveriges största väderkatastrofer.

Jag tror att Augusta höll sig inne denna dag. Hon nämner inte något i dagboken, annat än att hon under årets tre första veckor låg till sängs med blodstörtning (Tuberkulos). Så hon hade förmodligen precis kommit på benen när snöstormen drog förbi deras gård utanför Norrköping. Som det verkar var Norrköpingstrakten bland de hårdast drabbade. 35 personer verkar ha frusit ihjäl bara där. Det finns många historier om folk som hittats ihjälfrusna upp till en vecka efter stormen. Ovädret kom väldigt plötsligt och folk som var ute på vägarna hade dåliga kläder. Snöröjningen var nog ingenting i jämförelse med idag.

Daniel Leonard Kinmansson, kyrkoherde i Stora Åby, Linköping skrev om Yrväderstisdagen:

År 1850, den 29. jan. tidigt på morgonen, började ett starkt töväder
med regn, men omkring kl. 10 sänkte sig temperaturen betydligt.
Regnet övergick till starkaste snöfall.
kl. 11 på dagen, då kölden yttermera ökat sig,
uppväxte därjämte en den rysligaste storm, vilken,
under fortfarande nederbörd, åstadkom ett yrväder, hårdare än någon, 
inom dessa trakter, sett eller ens hört omtalas.
Stormen som kom ifrån nordväst, var så häftig och snöyran så förfärlig,
nästan kvävande, att, efter kl. 1, man icke kunde färdas, åkdon kullkastades
och till och med i medväder såg man icke några alnar framför sig.
Likväl omkom ingen inom Lysings härad, fastän många förkylde 
ansikte och lemmar,
men på andra orter inom länet och än mer i nordligare landskap, 
blev hundratals människor beklagansvärda offer för detta oväder.
Det slutade omkring kl. 11 på natten, efterträddes utav stark, ihållande köld; 
och dagen kallas allmänt: 
”Onde Tisdagen”. 

Ur Norrköpings tidningar 2 februari 1850:

Lörd. 2 febr.
Sist förlidne tisdag, den 29 jan, var en fasans dag, som i mer än ett hjärta har inträdt smärtans och saknadens tagg…..Även tvenne andra drängar härifrån staden undergingo samma sorgliga öde, af vilka den ene, möjligen äfven den andre, efterlämna hustru och barn.
Tvenne personer från Kuddby, Anders Andersson i Tångestad och Skomakaren Sven Söderlund, hwilka begofwo sig härifrån kl. 2 em till hemmet, frös den senare ihjäl. 
Med hwar dag inlöpa dessutom berättelser om dylika olyckshändelser, timade samma olycksaliga tisdag.
På en sjö i norra delen af länet hafwa 5 Wingåkersbönder ihjelfrusit.
På Bråviken äro 7 lik funna tillhörande personer från Jonsbergs socken, och på wägarne häromkring sägas flera, antalet uppgifves till 10 eller 12 blifwit anträffade döda under drifworna.

Men våren kom tidigt 1850, 8 februari hördes lärkan. Och i februari var Augusta så bra så att hon kunde åka till Stockholm tillsammans med sin mamma.

 

Foto:  Approaching snowstorm, Trondheim By michael clarke stuff (01 Approaching snowstorm, Trondheim) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons