Etikettarkiv: Tuberkulos

Det första kärleksbrevet

I augusti 1852 hände det som Augusta aldrig trodde sig få uppleva. Hon som beskrev sitt hjärta som ”format af någon hårdare materia än menniskors i allmänhet” hade blivit djupt förälskad. Och hennes kärlek var besvarad. 28-årige filosofen Adolf Nordwall var under sommaren informator åt Augustas kusinbarn på Fullerstad utanför Söderköping. Det var där de träffades. Då var Augusta redan sjuk i tuberkulos. De skulle få 3 år tillsammans innan Augusta drog sitt sista andetag i Varberg.

Fortsätt läsa Det första kärleksbrevet

29 januari – gråmilt väder idag, till skillnad från 1850!

29 januari 1850 kallas även Yrväderstisdagen och nämns av SMHI som en av Sveriges största väderkatastrofer.

Jag tror att Augusta höll sig inne denna dag. Hon nämner inte något i dagboken, annat än att hon under årets tre första veckor låg till sängs med blodstörtning (Tuberkulos). Så hon hade förmodligen precis kommit på benen när snöstormen drog förbi deras gård utanför Norrköping. Som det verkar var Norrköpingstrakten bland de hårdast drabbade. 35 personer verkar ha frusit ihjäl bara där. Det finns många historier om folk som hittats ihjälfrusna upp till en vecka efter stormen. Ovädret kom väldigt plötsligt och folk som var ute på vägarna hade dåliga kläder. Snöröjningen var nog ingenting i jämförelse med idag.

Daniel Leonard Kinmansson, kyrkoherde i Stora Åby, Linköping skrev om Yrväderstisdagen:

År 1850, den 29. jan. tidigt på morgonen, började ett starkt töväder
med regn, men omkring kl. 10 sänkte sig temperaturen betydligt.
Regnet övergick till starkaste snöfall.
kl. 11 på dagen, då kölden yttermera ökat sig,
uppväxte därjämte en den rysligaste storm, vilken,
under fortfarande nederbörd, åstadkom ett yrväder, hårdare än någon, 
inom dessa trakter, sett eller ens hört omtalas.
Stormen som kom ifrån nordväst, var så häftig och snöyran så förfärlig,
nästan kvävande, att, efter kl. 1, man icke kunde färdas, åkdon kullkastades
och till och med i medväder såg man icke några alnar framför sig.
Likväl omkom ingen inom Lysings härad, fastän många förkylde 
ansikte och lemmar,
men på andra orter inom länet och än mer i nordligare landskap, 
blev hundratals människor beklagansvärda offer för detta oväder.
Det slutade omkring kl. 11 på natten, efterträddes utav stark, ihållande köld; 
och dagen kallas allmänt: 
”Onde Tisdagen”. 

Ur Norrköpings tidningar 2 februari 1850:

Lörd. 2 febr.
Sist förlidne tisdag, den 29 jan, var en fasans dag, som i mer än ett hjärta har inträdt smärtans och saknadens tagg…..Även tvenne andra drängar härifrån staden undergingo samma sorgliga öde, af vilka den ene, möjligen äfven den andre, efterlämna hustru och barn.
Tvenne personer från Kuddby, Anders Andersson i Tångestad och Skomakaren Sven Söderlund, hwilka begofwo sig härifrån kl. 2 em till hemmet, frös den senare ihjäl. 
Med hwar dag inlöpa dessutom berättelser om dylika olyckshändelser, timade samma olycksaliga tisdag.
På en sjö i norra delen af länet hafwa 5 Wingåkersbönder ihjelfrusit.
På Bråviken äro 7 lik funna tillhörande personer från Jonsbergs socken, och på wägarne häromkring sägas flera, antalet uppgifves till 10 eller 12 blifwit anträffade döda under drifworna.

Men våren kom tidigt 1850, 8 februari hördes lärkan. Och i februari var Augusta så bra så att hon kunde åka till Stockholm tillsammans med sin mamma.

 

Foto:  Approaching snowstorm, Trondheim By michael clarke stuff (01 Approaching snowstorm, Trondheim) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Ordinerad stumhet och liflöshet

Hantverkargatan 12 (Stockholmskällan)

Under vår första tid med research för Augustaprojektet njöt vi av beskrivningarna i Augustas dagbok. Hon åkte till Stockholm för att roa sig med sina vänner, gick på operan, gjorde utflykter och levde ett ganska bekymmerslöst liv.

Sara och jag letade siden och spetsar till krinoliner och läste beskrivningar av Stockholms nöjesliv 1850. Vårt arbete kändes så glatt och positivt. Fokus hade ju hittills varit på Augustas Europaresa.

I lördags fastnade allt det lättsamma, flärdfulla och glada i halsen. Innan jag skulle somna började jag läsa Augustas brev till hennes stora kärlek, Adolf Nordwall. Sen kunde jag inte somna alls.

Dagen efter fortsatte Sara och jag läsa brevväxlingen mellan Augusta och Adolf under de långa ensamma månader hon satt framför sitt fönster på Hantverkargatan. Hon var ordinerad fullständig vila och ta sin medicin. Det var därför hon bodde inneboende i Stockholm, för att vara nära sin läkare.

“Min förträfflige professor har förbjudit allt som i någon mån kan lifva och uppmuntra mina domnade sinnen. Will jag bli fullt återställd till hälsan så måste jag ålägga mig att spela en dylik role af stumhet och liflöshet i hela sex månader.”

Breven växlar mellan hopp om framtiden de dagar hon är bättre, och förtvivlan när Tuberkulosen gör henne svag. Augusta är nu 25 år och har bara ett par år kvar att leva.