Det första kärleksbrevet

I augusti 1852 hände det som Augusta aldrig trodde sig få uppleva. Hon som beskrev sitt hjärta som ”format af någon hårdare materia än menniskors i allmänhet” hade blivit djupt förälskad. Och hennes kärlek var besvarad. 28-årige filosofen Adolf Nordwall var under sommaren informator åt Augustas kusinbarn på Fullerstad utanför Söderköping. Det var där de träffades. Då var Augusta redan sjuk i tuberkulos.
De skulle få 3 år tillsammans innan Augusta drog sitt sista andetag i Varberg.
Åter till den spirande kärleken och Adolfs första brev till Augusta.
Augusta!
Snart är det en timma sedan jag såg den vagn, som förde Dig bort från mig, allt mer aflägsna sig, och försvinna i fjerran. Det war detta ögonblick, som jag alltid motsåg med sådan fasa; jag tänkte på, huru ödsligt allt skulle blifwa, då just det, som utgjorde min werlds fullhet, hade försvunnit, hur mörkt, då det ljushaf, hwaraf mitt dunkla öga hemtade lif och näring, sjunkit ned bortom horisonten. Men jag misstog mig mycket, när jag tänkte så. Wäl inträffade ett ögonblicks tomhet, och det bredde sig ett töcken öfwer min syn, och jag kände mitt hjerta sammanpressadt, aldeles som om en blytyngd hwilade derpå, men allt detta war icke mer än en scenförändring. Solen höjde sig åter ur dimmorna, något blekare visserligen; men också mera mild, och med henne wäcktes åter det domnade lifwet; allt blef fullt och skönt såsom förut, och den klagan som redan swäfwade på mina läppar bortdog och lemnade rum för ett utrop af glad förtjusning.
Ty Dig, som jag trodde wara fjerran från mig och förlorad, upptäckte min klarnande blick tätt wid min sida, och Dig blott såg jag, och Dig blott hörde jag, och Dig sökte och famnade hela min själ i salig hänryckning, och Du flydde inte bort, och jag visste, att Du kunde icke fly, ty jag höll Dig med jättestarka armar, och om Du än stigit upp i himlen, så skulle jag ändå behållit Dig lika länge som mitt eget lif. Hwarför skulle jag då klaga, när Du är hos mig? Det vore mer än otacksamt. Och hwarför skulle jag ängslas och wara bedröfwad, då så många andra kunnat bära en hopplös kärlek? Det vore ej blott swagt, det vore ömkligt. Ack! Jag vet allt för väl, att minne och werklighet ej äro detsamma, att den werld som nu med sin skimrande prakt berusar mitt öga, likwäl ej är annat än återglansen af den werklighet, som förswunnit, och den som skall komma. Men liksom månen ej heller lyser med eget ljus, och likwäl derigenom bevisar, att solen icke förgåtts, utan snart åter skall wisa sig, så är äfwen jag fast öfwertygad, att min ”gyllne dröm” har sitt fasta stöd ej blott i den förflutna werkligheten utan äfwen i den stundande. Skall jag icke snart se Dig åter? Skall jag icke ännu, en gång få trycka en brinnande kyss på Dina läppar? Skall jag icke få glömma mig sjelf och allt i åskådandet af Dig, i känslan af Din närvaro? Ack, detta hopp skall Du icke kunna fråntaga mig, och om det än skulle blifwa något mattare än det nu är, så kan det bero derpå, att det är sin upp-fyllelse så mycket närmare. Det är ju på samma sätt med grottan i Pansilippo (om jag ej misstager mig), der mörkret småningom tilltager tills man hunnit midten, då ljuset deremot börjar infalla från andra sidan.
(Utdrag ur brev från Adolf Nordwall till Augusta Söderholm augusti 1852)
Det här brevet var det första i en lång brevväxling som varade fram till maj 1853. Under hösten och våren bodde Augusta hos vänner på Hantverkargatan i Stockholm för att kunna få behandling för sin lungsot. Adolf bodde i Uppsala, blev docent i etik och flyttade sedan till Strängnäs där han blev lektor vid Strengnäs högre allmänna läroverk. I augusti 1853 gifte de sig i Morups prästgård söder om Varberg.
Bilder:
The Passion of creation, Leonid Pasternak
A riding tour on a sunny afternooon, Otto Eerelman
Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *