I onsdags trotsade vi regn och rusk och besökte Kristinehovs Malmgård på Södermalm. 31 januari var det nämligen 221 år sedan Franz Schubert föddes och detta firades med en liten kammarkonsert.

Helt underbart att få sitta i denna gamla byggnad från 1790 och lyssna till sång, piano, violin och flöjt som flödade mellan väggarna i den lilla salen.  Vi var väl inte mer än ett tiotal åhörare, men det gjorde konserten ännu mer intim. Vi satt ju mitt i musiken. Vilken skillnad det är mot att sista i en stor konsertlokal.

Mina tankar flög iväg tillsammans med tonerna i ”Die Forelle” och andra vackra Schubertverk. Jag tänkte på Augusta och hennes värld på 1840-talet. Långt före Spotify och andra möjligheter att lyssna på musik till vardags, som vi är bortskämda med. Den musik hon kunde lyssna på var just i konsertlokaler och på privata evenemang. Och då kan man ju förstå hur viktigt det var för de som hade möjlighet, att lära sig sjunga och spela till husbehov. Piano- och sånglektioner ingick i en överklassflickas uppfostran. Att kunna framföra musik- och sångstycken vid middagar och andra sammankomster var önskvärt.

Augusta var nog en ganska hygglig  sångerska. Hennes sång efterfrågades i sällskapslivet. På flera ställen i dagboken nämner hon att man bad henne sjunga. Hon hade ju tagit lektioner i Stockholm för operasångaren Isidor Dannström.

2 september 1850 gjorde hon en liten resa runt i Södermanland. Jag tar med hela texten, den är så fint beskriven, lite som i  Jane Austens skildringar. Vad som också är intressant är att hon nämner vad de äter och att hon också är imponerad av de folkdräkter hon ser, speciellt Vingåkersdräkten. Roligt att det just var en Vingåkersdräkt jag sydde 1977!

Wi ha varit borta mest i 8 dagar och haft obeskrifligt roligt på Lunda hos Brukspatron Norstedts. I det alldra vackraste väder anträdde vi vår resa. Från en alldeles molnfri Himmel kastade solen sina strålar ned på jorden, återspeglade sig i de många sjöar vi passerade och glittrade genom träden på den täta, dunkla barrskog som omgaf oss på alla sidor.

Wid den lilla nybygda, Baron Bonde tillhöriga gästgifvaregården Ennesbol intaga vi vår middag, bestående af en alldeles delicat potatoes med sill. Sedan vi der uppehållit oss en stund reste vi vidare, hjelpte upp vår toilette i en björkäng der Lejdenfrost drack kaffe hos en gammal gumma och då vi anlände till det ståtliga Säfstaholm, körde vi mycket långsamt för att kunna få någon idéer om denna, Excellensen Bondes så mycket omtalade och beprisade egendom. Dagen efter vår ankomst, kom Brukspatron v: Achen på middag till Lunda. Han var en ganska angenäm och älskvärd ung man. Wi gingo alla ned till allégrind för att beskåda folket, som i sina nationaldrägter reste till Åsens marknad.

Aftonen tillbringade vi, rätt angenämt med musique och conversation.

Brukspatron v: Achen är musikalisk och jag var, verkligen, både rädd och förlägen då man bad mig sjunga, det geck likväl skäligen bra.

Jag började nästan afundas Ebba Lagerqvist hennes fästman, så hygglig föreföll han mig och jag tror äfven han trifdes rätt väl i mitt sällskap, complimenter feck jag åtminstone höra tillräckligt. Wi reste en dag till Åsens marknad, dit den charmante Brukspatronen var min körsven och der jag allmänt passerade för hans fästmö, hvaråt vi hade mycket roligt.

Efter att ha beskådat alla ”die schöne rariteten” på marknaden reste vi till Leppö, en lastageplats vid Hjelmarn, der Emelie hade arrangerat middag åt oss. Flickorna Norstedt och jag spetade oförskräckt omkring i bergen och öfverallt mötte mig de mest tjusande vuer öfver Hjelmarns lugna yta och leende stränder, der man långt bort i fjerran kunde upptäcka tornspirorna på Göksholms gamla slott och den holme der Engelbrecht mördades. Dagen hade varit guddomlig och aftonen blef ej mindre skön.

Då det melancoliska Septembermånskenet belyste den herrliga, romantiska trakten, började vi vår återfärd och sannerligen var det intet rätt väl att min körsven redan var förlofvad, ty i annat fall vet jag ej om min hjerta klappat så lugnt, som det nu gjorde. På Söndags förmiddag voro vi i kyrkan der jag får tillstå att jag var mera öga än öra, så mycket frapperade mig den vackra och egna Wingåkersdrägten. Den höga, hvita mössan ger vingåkerskullan ett utseende af stolthet, frimodighet och snygghet, och den drägt som begagnas vid högtidliga tillfällen är verkligen dyrbar med sitt fina kläde och tjocka silfverbälte.

På eftermiddagen reste vi till Högsjö, som verkligen är en af de ståtligaste privata egendommar jag sett. Huset är af sten och rummen äro så der höga, mörka och dystra som de brukar vara i gamla slott. Trädgården är stor och hvart man tar vägen går man genom höga, seclesgamla alléer.

Der är dystert och mycket för storartadt för att kunna vara hvardagstrefligt. Det var verkligen rätt ledsamt att skiljas från den unge, artige värden, och vi togo äfven ett ganska triste afsked af hvarandra.

Aj, aj, aj… hade Augusta redan glömt den stilige kaptenen på Göta Kanal som hon lovat dansa första dansen med på Innocentbalen. Och Frans Gustav von Aken var ju redan förlovad!

Om Augusta hade respekt för Frans Gustavs musikalitet, skulle hon vetat lite mer om familjen Norstedts kommande öden. Familjen Norstedt var nog ganska musikalisk. Och Frans Gustav von Akens mamma Maria Carolina var ju född Norstedt.

Augusta nämner inte heller den 7-årige sonen Norstedt, och det kan man kanske förstå. Men kanske lyssnade han till Augustas sång. Fast besluten att bli sångare reste han till Paris 1867 för att studera sång! Hemkommen till Stockholm arbetade han sedan som sånglärare. Men det är inte det han blev känd för. Han reste ytterligare två gånger till Paris, men då för konststudier. Reinhold Norstedt blev känd som landskapsmålare!