Lite ljus över Augustas besök i Berlin 1847

Jag har gjort flera försök att hitta det café som Augusta besökte i Berlin juli 1847. Hon hade hört talas om det fantastiska ”Juchs sein caffé” eller möjligen Yuchs eller Zuchs, ibland är Augustas handstil i dagboken lite otydlig. Men om det nu var så omtalat, borde det finnas beskrivet någonstans, tycker jag.

”Då vi återkommo från Potsdam var det ännu tid att ta en glace i det för sin spegellyx och sin rika gaslysning så mycket omtalade känt för sina speglar ”Juchs sein caffé””

Jag ger inte upp mitt sökande. Jag söker och söker, på historiska kaféer, spegelsalar och gaslyktor. Jag söker på olika stavningar, på min skoltyska, engelska…. Men än har jag inte hittat det upplysta spegelcaféet.  Men…

Mitt i allt sökande hittar jag något annat intressant. Det brukar bli så när man sitter med näsan i datorskärmen och hittar trådar att nysta i.

1847, det året Augusta besökte Berlin, installerade staden Berlin en naturgasanläggning som kunde försörja de 2 055 gaslyktorna som lyste upp Berlins gator.

Nu kan det tyckas att jag blivit lite för nördig, att gasanläggningar inte är särskilt intressant.

Men det intressanta är att det finns en del av dessa gaslyktor kvar. I en del av Tiergarten finns ett hundratal gatlyktor från 1826 och framåt uppsatta längs vägarna.

Gaslaternen-Freilichtmuseum Berlin – ett utomhusmuseum, där man alltså kan gå i samma ljus som lyste upp Augustas vistelse där 1847 och där alla lyktor har egna namn! Så även om jag inte hittat Augustas glasscafé som ändå säkert försvunnit under något av alla de krig som drabbat Berlin, så kan vi få se ett ljus i mörkret.

Det måste vi bara göra när vi är i Berlin i början av oktober. Jag kan se framför mig hur lite oktoberdimma smugit sig ner och bildar ringar runt de gamla lyktorna där vi går i våra nya höstklänningar.

Men jag fortsätter leta efter glasscaféet också. Jag ska hitta det!

 

 

 

 

Med hjulångare mot kontinenten

”GAUTHIOD från Stockholm commenderat af Capt.P.G.Nylén” Detalj ur akvarell, Gez. von C.H. Hustede
 Sjöhistoriska muséet.

När jag började leta efter information om Augustas ångbåtsresa från Stockholm till Travemünde trodde jag att hennes berättelse var unik. Och visst är den det, inte många 19-åriga flickor gjorde en sådan resa 1847 och dessutom skrev om den.

Karl af Kullberg. Träsnitt av Evald Hansen.

Men så upptäcker jag ytterligare en reseberättelse. I november 2016 utkom ”En reseskildring från Europa 1842” i nytryck. Så lustigt att denna dyker upp just nu.  Karl Kullberg var författare och jurist. Han skriver om nästan exakt samma resväg som Augustas. Först med systerfartyget Gauthiod till Travemünde och sedan vidare ner genom Preussen, Sachsiska Schweiz och till Prag. Han beskriver hur han kom till Hamburg, där stan brunnit dagarna innan han anlände.

På ångbåten Svithiod 17 maj 1842 – Fritz von Dardel

Men inte nog med det. Nu hittade jag ytterligare en resenär 1842. Fritz von Dardel både skriver och tecknar under sin resa. Den gode Fritz hade fått ett års permission från Svea Livgarde för en badresa till A

 

ix-les-Baines. Och han reste med Svithiod ett par dagar efter Kullberg. Även han nämner branden i Hamburg.

Svithiod byggd 1837 och Gauthiod byggd 1841, var riggade hjulångare, ångskonerter. De ägdes av rederiet Schön & Co som tillhörde den s k Skeppsbroadeln.

Stockholm – Kalmar – Ystad – Travemunde – Lübeck var Sveriges första passagerarlinje till kontinenten. Resan tog 45 timmar och blev därför ett oslagbart alternativ till landsvägstrafik med diligens. Befälhavare på Svithiod och senare Gauthiod var Per Gunnar Nylén som var en mycket uppskattad kapten under många år. Han blev hyllad med ett hedersmedborgarskap i Lübeck 1862.

Augusta nämner inget om befälhavare eller medresenärer, varken på nedresan med Svithiod eller hemresan med Gauthiod, men förmodligen var det ”Gubben Nylen” som var skeppare.

Ur Augustas dagbok 1847:

”Sedan jag, med min näsduk, vinkat ett sista afsked åt mina, på stranden qvarstående vänner, egnades hela min uppmärksamhet åt vår sköna hufvudstad, som sedd från saltsjösidan erbjuder ögat en verkligt storartad tafla och öfvertygad om att ingenstädes i utlandet få se någon vue som dermed kunde jemföras, lemnade jag ogerna den svenska jorden. Det var min första utflygt från fäderneslandet, och den känsla jag erfor då Birger Jarls gamla residens allt mer och mer försvann för mina blickar, var ingenting mindre än behaglig.”

Men det blir bättre, Augusta! Snart kommer du till Kalmar. Och i höst, då reser Sara och jag i dina fotspår genom Europa!

Teckning av Gunnar Brusewitz – illustration till ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist

Uppdatering 2018-01-23:

Nedanstående kunde boende i Kalmar läsa i Barometern 1842:

Det var på Riddarholmskajen resan började

Riddarholmen 18 januari 2015. Foto: Kerstin Melin

Research är väldigt kul, men svårt. Det är lätt att fladdra iväg längs de nya trådar man ständigt hittar. Pulsen stiger när man gör nya upptäckter. Det gäller att anteckna var man hittat saker så att man kan komma tillbaka dit senare.  Jag försöker hålla mig till tidsordningen i Augustas dagboksanteckningar och därför börjar vi från början.

Riddarholmen 1850-talet. Teckning av C S Bennet

Så just nu är jag på Riddarholmskajen, eller Ångfartygshamnen som den hette från 1828. Det var där Augustas dagbok började, den dagen hon i juni 1847 klev på ångbåten Svithiod för resan mot kontinenten och Travemünde.

När jag letade efter information om Ångbåtshamnen på Riddarholmen stötte jag på en annan intressant detalj. August Strindberg föddes på Riddarholmen 1849. Augusts pappa var ångbåtskommissionär där under många år. Så August tultade runt i folkvimlet där under sina första år och kanhända snubblade vår Augusta över honom under någon av alla sina ångbåtsresor. Kanske köpte hon biljetter av August far.

Från Riddarholmen utgick alla ångbåtar, både till resmål i Mälaren, Hjälmaren, Ostkusten, Gotland och Göta kanal, och från 1840-talet även till Travemünde. Folkträngseln var stor. Man kan ju tänka sig det, eftersom hamnen var den stora knutpunkten för resor till och från Stockholm. Häst och vagn var det enda alternativet till båt vid denna tid. Riddarholmen måste varit som Stockholms Central eller Bromma flygplats idag.

Så här skildrade Carl Axel Strindberg (bror till August) sin barndom på kajen:

Illustration från Claes Lundin / August Strindbergs bok Gamla Stockholm. Resenärer trängs vid Riddarholmshamnen

Här var vår lekplats invid Mälarstrand,
en skönare man uti världen sökte.
O, vilken mängd av varor uti land,
och folkliv, åkdon, ångfartyg som rökte.

Ack vilken mängd av packar, tunnor, lårar,
som överallt omkring på kajen låg
och kärl och korgar, kaggar, plankor, bårar
och tusen andra saker där man såg.

(Ur Vid Riddarholmen – En liten bild från vår barndom på 1850-talets början)

Sen får vi inte glömma Almqvists fina beskrivning 1838 i Det går an:

Fritz von Dardels teckning från en ångbåtshamn

Torsdags morgonen den 19 Julii strömmade 
mycket folk öfver Riddarholmsplanen i Stockolm, 
och gjorde sig icke en gång besvär att åse och 
beklaga den stolta kyrkan till venster, som, olycklig
men ännu herrlig, ej längesedan genom åskeld 
förlorat sitt skyhöga torn.

Folket skyndade öfver Riddarholmsbacken ned till
Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade de
till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty 
tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen 
kommenderade ”fremmande från bord!” 

De fremmande togo derföre ett kortvulet 
afsked af sina bortresande vänner och återgingo på 
stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade 
ut. Efter några minuter var den långt borta 
på vattnet. 

Och kanske blickade vår Augusta tillbaka mot Riddarholmen när Svithiod lagt ut från kajen. Riddarholmskyrkans torn måste ha haft byggnadsställningar. Först 1852 var tornet återuppbyggt efter blixtnedslaget 1835 som beskrivs i Det går an.

Skulle Augusta använt Facebook för sina nyårsfunderingar?

 

Om Augusta haft Facebook 1850, hur hade hennes logg sett ut? Vilka hade gillat och kommenterat hennes inlägg?

Statusuppdateringar på Facebook idag är ju som en slags dagboksnoteringar. Augusta gör ju en del tillbakablickar i sin dagbok, speciellt runt nyår. Som många av oss gör, funderar hon på de händelser som inträffat under det år som gått.

Augusta var nyåret 1850 22 år och hade insjuknat i TBC ett år tidigare. Hon funderade säkert på hur, och framför allt hur lång, hennes framtid skulle bli. Men visst kan man ändå ana hopp och tillförsikt i hennes nyårsanteckningar.

”Det är med saknad jag ser det sista sandkornet af det stora timglaset vi kalla år förrinna, ty det har för mig varit en lycklig tid, och vem vet hvad det tillkommande kan innebära?

Det är alltid på randen af evigheten man reflecterar öfver lifvet, och på samma sätt öfver tidskiften som, väl eller illa använda, ej mer kunna återfås, och då man kastar en blick tillbaka presenterar sig allt i en behaglig dager ehuru, då det var förhanden man fann idel besvärligheter att draga smed.”

Urklipp från en fiktiv Facebooksida
Urklipp från en fiktiv Facebooksida. Bilden ovan är gjord i Photoshop. Teckningen föreställer Riddarholmen 1850 av Per Wilhelm Cedergren 
Translate »