Förra veckan ägnade Sara och jag oss åt att leta fakta i arkiven. Det finns mycket som är digitaliserat som man kan läsa hemma vid datorn, men vi hade flera frågeställningar som vi inte kunnat hitta digitalt. Jag ville veta mer om Augustas pappa, som var officer i Andra livgrenadjärregementet och förmodligen deltagit i Napoleonkrigen.

På Krigsarkivet på Gärdet fick vi hjälp att leta. Vi började med att ta fram Johan Petter (J.P) Söderholms meritlista. Redan på den tiden skrev man sitt eget CV!

Vi blev allt lite tagna när vi läste om hans liv. 21 april 1788 tar J.P. värvning som second korpral i Östgöta kavalleriregemente. Han är då 12 år och ska på sommaren fylla 13. Han får ingen lön! Nästa rad är lika intressant, 1790 blir han förste korpral vid 15 års ålder. Och nu får han lön. Han får överta den lön hans pappa haft som kvartersmästare. Pappan har fått avsked.

Kanske kan det vara en förklaring till att J.P. tog värvning så tidigt. J.Ps pappa Per Söderholm var ju underofficer och kanske fick unge J.P. hänga med honom.

För att hitta vilket kompani J.P. tillhörde är jag tvungen att leta vidare. Hemma vid datorn inser jag att jag måste bläddra igenom mönstringsrullorna för alla kompanierna, från 1790 och framåt. Jag har på mig ”kantarellögonen” som direkt borde känna igen namnet ”Söderholm”. Efter ett tag hittar jag namnet som indelt soldat i Majorens kompani 1791 under Landeryds socken. Indelt soldat således. Avlönad av organisten och en musiker samt en kvinna! Det är fantastiskt att man kan se så mycket i arkiven!

Men det är inte Johan Petter, utan hans äldre bror Gustaf som också tog värvning. Han blev så småningom adjutant och kvartersmästare.
Jag letar vidare, kompani efter kompani, år efter år. När jag kommer till 1809 är jag beredd att ge upp och ögonen går nästan i kors när jag kommer till slutet. Och plötsligt, mitt framför mig på skärmen står det  J.P Söderholm. Inte i rullorna av soldater, utan som den ”Regist. Adjutant” som nedtecknat fakta. Jag jämför handstilen med det lilla brev som Johan Petter skrev till Augusta som liten, och visst är det samma krumelurer på versalerna.

Det stämmer ju ganska bra med hans CV. 1808 blev han befordrad till fänrik vid Andra livgrenadjärregementet och fick säkert nya uppdrag såsom att nedteckna ”Förslag öfver monderings, bevärings, och utredningspersedlar.

Vi fortsätter i meritförteckningen.

1812 befordras J.P till Löjtnant med samma lön som tidigare. 1816 befordras han till kapten och först där står det att han bibehåller sin adjutantslön. Om jag fattat det hela rätt så har han haft samma lön i ca 35 år. Eller kanske har de justerat den under tiden men att det inte är beskrivet på det sättet i CV:n.

Just nu vet vi inte mer än att J.P. begärde och fick avsked från krigstjänsten 1829 ”efter 42 ½ års trogen och nitisk tjänst”. Någon guldklocka fick han nog inte. Han hyrde ett litet löjtnantsboställe dit familjen flyttade 1832. Men redan 1835 dör han i ”Trisselfeber” 59 år gammal. Vi tror att det var körtelfeber, från tyskans drüsenfieber.

Nu återstår det för mig att besöka Krigsarkivet igen och försöka se var vilka krig och slag J.P. deltog i. Det finns en helt fantastisk beskrivning av en jämngammal soldat i samma regemente som beskrivit hela sin militära (och privata) historia. Jonas Brogren hade ungefär samma bakgrund och började sin bana från grunden. Men om J.P. var med i samma slag vet jag ännu inte. Jag återkommer efter nästa besök hos det fantastiska Krigsarkivet.

25 mars kl 13-15 berättar vi, Sara Azzam och Kerstin Melin, om våra resor i 1840-talets Europa. Hur en liten idé blev ett helt galet roligt stort projekt och hur vi nu skapat oss en omfattande 1840-talsgarderob för åretruntresor, vandring och operabesök. Välkomna till Hässelby museum!

Första gången jag hörde namnet Karl Friedrich Schinkel var när namnet viskades fram av guiden på det lilla sommarslottet Charlottenhof i Potsdam.

– Han har gjort allt här, viskade hon med strålande ögon och pekade på möbler, tapeter och målningar i  det lilla rummet.  Inget har ändrats sedan 1840-talet!

Vi stod med sådana där tossor på fötterna som man måste hasa fram i för att inte tappa dem. Men samtidigt som vi låter bli att repa golven, polerar vi dem där vi glider fram i tossorna genom slottets vackra rum.

Guiden viskade, som om det var hennes alldeles egna hemlighet som hon ville dela med oss. Hon log nästan förälskat när hon visade oss allt var han skapat i detta lilla lustslott. Aha, han var alltså inredningsdesigner, tänkte jag där vi gick och tittade på de smakfullt färgsatta rummen. Jag hade aldrig hört namnet innan.

Hela det lilla slottet var så vackert och allt var väldigt enhetligt och väl genomtänkt. Varje rum hade sin egen stil och genomgående färgskala. Inget pråligt 1700-tal utan en dragning åt det klassiska och enkla. Salongen med utsikt över den engelska parken andades kontemplation. Det sista rummet vi såg var helt klätt i blå och vitrandigt tyg. Inspirationen kom från officerarnas tält under Napoleonkrigen. Det skulle alltså kännas som om man var på ”campingtur” i ett tält.

Det här slottet var Augustas favorit enligt dagboken. Det byggdes på 1820-talet och jag kan förstå att det var precis rätt i tiden för Augusta. Hon visste vad som var modernt, det märker vi på hennes kommentarer om de slott och byggnader hon och även vi besöker. Det är lustigt att mycket av det vi tycker är gammalt, var faktiskt nytt när Augusta såg det. Hon beskriver den nybyggda Furstinnan Liegniz villa som ligger ett stenkast från Charlottenhof, och det romerska badet, måste ju det vara fantastiskt modernt för en flicka som bodde på landet i en gammal herrgård. Så för Augusta måste SansSoucis varit en blandning mellan gammalt (1700-tal) och nytt (1800-tal). För oss var allt gammalt, och Villa Liegnitz var helt förfallen.

Ej långt från Sans Souci ligger Furstinnan Liegnitz villa, som är en af de älskligaste uppenbarelser i byggnadskonst och trädgårdsanläggningar, man kan få se. Tillsammans med det lilla förtjusande Charlottenhof bildar den otvifvelaktigt, på denna fläck af jorden, det skönaste smycket i Floras blomsterdrägt.

Den där viskande guideturen på Charlottenhof glömmer jag i alla fall aldrig och Schinkel blev en ny bekantskap. När man börjar läsa om honom finns ingen anledning att viska. Vilken produktion av byggnader han lyckades rita och uppföra under sin levnad. Det myllrar av slott i Tyskland, som han är pappa till. Och tydligen finns lika mycket som aldrig blev förverkligat. Han hade ibland lite för fantastiska planer. Men när det gäller lilla Charlottenhof, var han engagerad som inredningsarkitekt. Han var dessutom konstnär och målade teaterkulisser. Som här, Nattens drottningscenen i Trollflöjten.

Inne i Berlin finns en mängd byggnader som han ritat och byggt. ”Museum” som Augusta också såg, men även Neue Wache där den fantastiska skulpturen av modern med en döende soldat, av Käthe Kolwitz finns idag. Nä, inte riktigt, den är stängd för renovering upptäckte Sara och jag när vi passerade där på Unter den Linden i oktober.